Vem kan berätta om krig och död och ofärdsår så att man verkligen förstår? På museerna finns kompetensen, även om utställningarna inte alltid är up to date. Pia Cederholm lät sig villigt guidas på Armémuseum i Stockholm.
Armémuseum är det enda museet där besökarna kan uppleva hela Sveriges historia i kronologisk ordning, säger guiden stolt. Vi har samlats på Armémuseums tredje våningsplan, en rejäl åhörarskara som tillsammans ska gå en visning på ämnet stormaktstiden. Vår guide är mycket kunnig och snart är vi alla djupt engagerade i turerna kring Gustav II Adolf, Kristina, Karl X Gustav, Karl XI och slutligen Karl XII.
Från slaget vid Lützen till kalabaliken i Bender håller vår guide oss i spänning medan vi vandrar från rum till rum. Även om det var ett tag sedan jag var här sist ser det exakt likadant ut som det gjort rätt länge. Där är modellen med slaget vid Breitenfeld, där är familjen i fält, nu sticker de grisen ännu en gång (den hänger som vanligt från sin gren), där är hästkadavret och där är karolinerna som frusit fast i snön. Jag spanar efter damm på uniformerna men icke, här är välskött och prydligt.
Visst är det spännande men om jag ska vara ärlig blir det här museibesöket så lyckat enbart tack vare guiden. Det är han som presenterar olika historietolkningar och visar hur olika tider haft vitt skilda uppfattningar om till exempel Karl XII. Det är guiden som gör ämnet dagsaktuellt. Utställningen i sig reduceras till kuliss.
Jag kan inte låta bli att jämföra med Danmark. Som UEForum rapporterat om har den svenska duon JAC:TA skapat den nyligen invigda utställningen Danmarks krige på Tøjhusmuseet i Köpenhamn. Det är en helt modern utställning med ett formspråk för vår tid. Skillnaden mellan Tøjhusmuseet och Armémuseum är faktiskt anmärkningsvärd.
Jag funderar på om det har att göra med att Danmark varit inblandat i krig hela tiden fram till nu, att det gör ämnet mer angeläget där. I Sverige har vi ett annat avstånd till vår krigshistoria. Då blir det mer avlägset, mer anekdotiskt och ofarligt. På Armémuseum efterlyser man besökarnas egna lumparhistorier. På Tøjhusmuseet är det allvar.
Urtypen för ett museum är en institution som strävar efter att levandegöra en epok eller ett fenomen som man lokalt känner stolthet över. Krigsmuseer avviker från det konceptet, för krig kan inte bli annat än förfärligt. Så hur hittar man det där titthålet ner i historien som får det att svida i välfärdsskinnet? Och varför är jag så nöjd med guiden och den där timmen av gemenskap med främmande människor, när jag inte känner mig lika begeistrad över dioramorna och modellerna i utställningen?
Jag grubblar över detta medan jag lämnar Armémuseum, passerar över den skräckinjagande borggården och beger mig mot närmaste tunnelbanestation. Det är först där som det går upp ett ljus (eller en talgdank). För utanför ingången till tunnelbanan sitter en tiggare. Och som i blixtbelysning återvänder ett minne från den utställning jag just sett: den fullskaliga krigsveteranen från det stora nordiska kriget, han som tiggde om en allmosa med sina amputerade ben som enda argument.
Krigen pågår alltjämt. Några lyckas fly och ta sig till vår kalla nord. Här hälsas de med … kyla? Jag vet inte varför människor tigger i Stockholm anno 2013. Jag vet inte heller varför vi tiger om det oanständiga i detta. Men jag anar att det finns en utställningsform som skulle kunna få mig att känna och förstå. I väntan på den låtsas jag som om jag inte ser karolinen på gatan.
Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.
Läs också Sture Källbergs essä om Armémuseum.
