Oljud STHLM
Ekoteket Kulturhuset, Stockholm 130124–130324
Produktion: Håkan Lidbo och Elin Franzén
När UEForum delade ut sitt guldpris förra gången gick det till en utställning där ljudet var ett bärande element i rummet. Älvsnabben – drömmen om ett annat Göteborg lät besökarna lyssna till ljud som spelats in i staden. Nu pågår en utställning som påminner om den i Stockholm. Hur låter det då? Pia Cederholm har lyssnat in huvudstaden.
Producenterna bakom Oljud Sthlm spekulerar i att den kungliga huvudstaden skulle kunna marknadsföras som en stad med särdeles vackra och spännande ljud, som ”en välljudande stad”. Jag känner mig till en början lätt skeptisk även om jag samtidigt lockas av tanken. När man lyssnar noga hör man ofta något oväntat. Det gäller för kroppen och själen och varför inte också för staden?
På Kulturhuset i Stockholm slår jag mig ner vid en av datorerna och presenteras för tolv olika ”ljudvykort”. Det är gatans vimmel, kyrkklockor, måsars skri, rulltrappans rassel, fontänens risslande, knastret av steg i gruset. Hötorgets handlare ropar ut sina budskap: ”Nie å nitti … två kilo … halva priset … ” Mobiltelefoner ringer, bilar tutar och fåglar kvittrar. I tunnelbanevagnen upplyser den osynliga kvinnorösten om att nästa stopp är T-centralen. Jag lyssnar andäktigt. Aldrig förr har jag tänkt så grundligt på det där ”avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av”.
Oljud Sthlm är en övning i lyssnandets konst. Den här utställningsformen skapar uppmärksamhet och fokus. Samtidigt får besökaren uppleva en känsla av makt. Det är jag som kombinerar ihop ljudupptagningar från staden med varandra och med meditativ elektronikamusik av åtta olika Stockholmsmusiker. Det är jag som får vakterna vid slottet att marschera fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Tågvagnar rullar in, och in, och in. Tiden blir cirkulär när jag sitter där och loopar.
Till ”Stockholm Sound Map” kan vem som helst bidra med egna ljudupptagningar. I detta levande arkiv är ljudklippen sorterade efter plats, datum, tid på dygnet och så vidare. Här lyssnar jag flera gånger till biljettautomatens ångestklagan på Odenplan en ödslig natt klockan 03.10. Den som laddar upp ett ljudklipp får också kommentera det. Flera av bidragsgivarna skriver till exempel att solen sken. Hörs det? Ja, kanske i cyklarnas plingande, gatumusikanternas toner och fragmenten av samtal på kaféet. Och definitivt i de glada rytmerna från barnens karnevalståg i Saltsjö-Boo.
Om jag hade kunnat recensera utställningen på samma sätt som tidningar genomför tester av till exempel husgeråd eller fryst färdigmat, så hade det varit enkelt att bena upp vilka kvaliteter som finns – och inte finns. Interaktivitet? Absolut, toppbetyg. Utseende och formgivning? Mycket bra det också. Aktualitet? Hur bra som helst, det är nyskapande och kul och engagerande. Men tillgänglighet? Tja, har man en hörselnedsättning så fungerar det inget vidare och om man inte ser riktigt bra kan man inte välja bland allt det finstilta på skärmen. Är man ovan vid tekniken finns risken att man hinner ge upp innan man förstår hur man ska göra.
Tekniken gör utställningen sårbar på andra sätt också. Om en av datorerna är avstängd och de andra tre upptagna så finns det liksom inget att göra. Man kan bara sitta en eller två personer vid varje dator och att vänta på sin tur tar alldeles för lång tid. Å andra sidan kan man förlägga hela utställningsbesöket till sitt eget hem, med hjälp av den egna datorn. Man behöver inte alls gå till Kulturhuset. Men blir det ett utställningsbesök då?
Det går inte att bortse från att det här är en ganska nördig utställning. Om man inte känner sig särskilt hipp kanske man inte uppfattar initiativet som riktat till just mig. Målgruppen blir snäv och kraven på besökaren höga: du måste ta dig tid, koncentrera dig, tålmodigt pröva dig fram vid datorn och använda din kreativitet. Då kan du få känna tillfredsställelsen i att ”skapa ditt eget soundtrack”.
Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.
Hela projektet finns på oljudsthlm.se
