© Hans Gedda
Tomas Tranströmer – att gå in i själva verkligheten
Nobelmuseet, Stockholm 130216–130602
Produktion: Karin Jonsson & Fredrik Skog/Nobelmuseet
Formgivare: Nina Ulmaja/Albert Bonniers förlag
Växtinstallation: Gunnar Kaj
– Kommer du dig någonsin för att ta med dig något att läsa, kanske Tomas Tranströmers dikter inlästa, och sätta dig i trädgården eller än bättre i skogen och bara insupa atmosfären?
– Nej …?
– Jag tänkte nästan det.
I vårt stressade samhälle är det nog få som kommer sig för men många som önskar att de hade tid och ro att läsa poesi utomhus. Nobelmuseum har skapat ett alternativ som tar dig ganska nära den miljön. På två platser i utställningen Tomas Tranströmer – att gå in i själva verkligheten har man låtit naturen komma in på museet. Små öar med skogens markbeläggning av mossa och lavar har skapats direkt på golvet i utställningen. I de levande gläntorna finns bekväma fåtöljer där du kan slå dig ner och plocka upp utställningskatalogen att bläddra i eller bara sluta ögonen och lyssna till Tranströmers dikter.
Det är riktigt lyckat. Kanske inte särskilt vackert, snarare lite grått och enkelt, men väldigt passande och det fyller sin funktion; jag kan skärma av mig från övriga besökare och solljuset som lockar utanför och höra naturen tala med Tranströmers ord. De mossiga öarna är det bästa med utställningen. Det är oväntat, djärvt, säkert inte helt enkelt att sköta och kanske var idén inte heller lätt att få igenom (risken för vattenskador och mögel har säkert debatterats på museet). Men o, så skönt att det händer något intressant i denna annars lite tråkiga utställning!
Tranströmerutställningen Att gå in i själva verkligheten har två delar. En biografisk del som berättar om poeten, i sin tur uppdelad i delarna ”Jaget”, ”Musiken”, ”Världen”, ”Naturen” och i mitten en insektssamling som visas i en ”gondol” inlånad från Naturhistoriska riksmuseet. Tranströmer besökte ofta ”Riksmuseet” i sin ungdom och han har sannolikt tittat på föremål i just denna monter. Det är ett bra grepp, det får mig att känna närhet till Tranströmers intresse för fjärilar och småkryp. Delar av insektssamlingen som visas är också Tranströmers egna, som tidigare har visats på just Naturhistoriska (se länk till den recensionen nedan). Övriga montrar, till synes nyproducerade, innehåller foton, teckningar, anteckningar, utgåvor av poetens dikter och andra kuriösa föremål. Det är inte särskilt intressant, jag hade lika gärna kunna bläddra i en biografi.
Den andra delen av utställningen består av inbindningar av Tranströmers verk. Ett ganska stort antal bokbindare från hela världen har bundit om hans verk i egensinnigt utformade böcker. Tanken är att besökaren ska lära känna Tranströmer genom bokbindarnas tolkningar och gestaltningar. Jag tycker att det fungerar dåligt. Vissa av bindningarna är förstås oerhört vackra och välgjorda och jag ser kopplingen till Tranströmers poesi, men många säger mig ingenting. Det finns inte heller någon inramning att tala om. På en skärm visas hur man binder in en bok, i övrigt står de inbundna diktsamlingarna rakt upp och ned i monter efter monter. Inget berättas om bokbindarens tanke eller ens vilket material eller vilken teknik som använts. Det är som en konstutställning fast i en sakutställning och begreppsförvirringen gör mig ointresserad.
Gondolen med insekter däremot kommer jag tillbaka till. Den får mig att tänka på det ofta utsökta hantverk som låg bakom utställningsproduktioner förr. Det permanenta tänkandet motiverade montrar av denna kaliber. I dag är det knappast lönsamt men inte heller modernt. När jag ser den undrar jag dock om det alltid är rätt att tänka att föremålen ska tala för sig själva och att montern är ett nödvändigt ont som inte ska synas utan bara har funktionen att skydda. Gondolens utformning kan läsas som ett bevis för att dess innehåll sågs som något viktigt, värt att visa i en ståtlig monter.
Tomas Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Nobelmuseet lyckas komma nära i de levande öarna av natur men ska du välja så ta med dig nobelutgåvan av Tranströmers dikter och sätt dig på en stubbe i solen hellre än att spendera din lediga tid i Nobelmuseets alltför mörka lokaler.
Text och foto: Jane Karlsson
JK är handläggare på Svenska Afghanistankommittén, med bakgrund i utställningsbranschen.
