Tøjhusmuseet, Köpenhamn:
Den fjerne krig 110901–130701 (ev. förlängning)
Producent: Morten Tinning
Formgivare: Sarah Piyannah Cederstrand
Danmarks krige
Permanent utställning från 130209
Formgivning/utställningsarkitektur: JAC.TA Collaboration
Grafisk form: ATWTP (All The Way To Paris)
Vi i Sverige har en hel del gemensamt med vårt grannland Danmark, men det finns också bråddjupa skillnader. En sådan är det faktum att Sverige haft fred i drygt 200 år medan Danmarks moderna historia präglas av krig. Dan Jönsson har besökt Tøjhusmuseet i Köpenhamn där detta krigstillstånd har fått ett visuellt uttryck i två utställningar.
Det här måste vara ett av de svåraste uppdrag ett museum kan ta på sig, tänker jag när jag ser den tillfälliga utställningen Den fjerne krig, om Danmarks krig i Afghanistan, på det militärhistoriska Tøjhusmuseet i Köpenhamn. Dagen är en onsdag – museets gratisdag – och det är mycket folk i rörelse i utställningen, vars scenografiska berättelse börjar i ett pojkrum med utsikt mot en villaträdgård, och slutar på hemmaflygplatsen i Danmark efter fullgjord tjänstgöring. I utställningslabyrinten råder en dämpad, nästan vördnadsfull stämning. Många av besökarna är själva veteraner, eller nära anhöriga.
Ett laddat ämne alltså, minst sagt. Hur hanterar man som professionell utställningsbyggare den här balansgången? Går det att å ena sidan förhålla sig kritiskt och analytiskt till krigets etiska och politiska dilemman – och samtidigt visa respekt för soldaternas och de anhörigas subjektiva, ofta traumatiska erfarenheter?
Tøjhusmuseet löser knuten genom att så långt det går skala bort den analytiska nivån. ”Den fjerne krig” försöker komma nära genom att betona de konkreta detaljerna, från de små plastsoldaterna i pojkrummet – där datorn står på med formuläret för den blivande soldatens ”sista vilja” – till den dramatiska höjdpunkten i den autentiskt utbrända militärjeep som körde på en vägbomb i augusti 2010. Längs vägen får man en glimt av vardagslivet på den enorma militärbasen Camp Bastion, passerar kafébordet där sällskapsspelen ligger utspridda, klättrar upp i ett vakttorn, kikar in i ett nerklottrat torrdass. Gruset knastrar under fötterna, och när skymningsljuset faller börjar syrsorna spela.
Utställningens perspektiv är alltså den enskilde soldatens. Det är följaktligen soldaternas berättelser som blir det bärande elementet – dels genom de interaktiva skärmar som med jämna mellanrum ger liv åt den autentiska scenografin, dels genom att rekvisitan här och var arrangerats enligt soldaternas egna anvisningar (som i fallet med den sönderbombade militärjeepen). Det betyder emellertid inte att andra röster saknas. När man som besökare lämnar ”campen” och följer soldaterna på patrull, hamnar man i en afghansk by där en videodagbok visar barn som leker talibaner, och en pojke berättar om hur danska soldater sköt en oskyldig bybo i huvudet. Ett svårsmält vittnesmål, utan tvivel, för många av utställningens besökare. Men självklart nödvändigt för dess trovärdighet.
Närmare än så kommer man inte krigets tunga, kontroversiella frågor. Varför, med vilken rätt, till vilket pris? Den fjerne krig är inte, som filmen Armadillo(2010), något debattinlägg som vill få sin publik att se krigets råa, våldsamma verklighet i ögonen. I stället skildrar utställningen militärlivets förrädiska normalitet, kriget som modernt yrke och trivial vardag. Mig får den ändå att fundera på vad som sker med den nationella självförståelsen i ett krigförande land, hur berättelsen om Danmarks plats i världen nu för överskådlig tid måste förstås i ljuset av detta långa, destruktiva och av allt att döma gagnlösa krig. Att skapa mening i det meningslösa, det är svårt.
Icke desto mindre är Den fjerne krig en fängslande, bitvis gripande utställning. Själv hade jag gärna sett att något av dess konkretion och närvaro fått genomsyra även museets nya basutställning Danmarks krige. Denna strama, eleganta exposé över femhundra års dansk militärhistoria insveper i sval, postminimalistisk design vad som i stort sett är en enda lång berättelse om successiva nederlag, förlorad ära och militär tillbakagång – från katastrofen i Ditmarsken till den folkrättsvidriga Irakinsatsen. Hjälmar, bröstsköldar och hillebarder arrangeras i seriella formationer på ett sätt som, välvilligt tolkat, kan leda tankarna till krigets anonyma massdöd. Men som i sin industriella kyla också ger en avhumaniserad, närapå fascistisk anstrykning åt hela utställningen: ett intryck som förstärks av de åtta automatgevär som arrangerats i en monumental solfjäderform på hallens kortvägg.
Övertygelsen att ”less is more” behärskar också utställningens huvudattraktion, den långa rad av glasmontrar där den kronologiska historien berättas. Formmässigt är det både smart och snyggt; de små montrarna hakar i och följer på varandra på ett sätt som ger historiens långa, sammanhängande linjer en nästan svindlande skärpa och genomsiktlighet. En handfull väl valda föremål i varje monter, interaktiva skärmar, korta historiska texter och – här och var – några snabba glimtar från ett ögonvittne.
Som visualiserad historia är det onekligen effektivt; dessvärre också tämligen livlöst. Den estetiska distanseringen hade behövt en oro som balanserade den, lite konkret gestaltning för att ge en illusion av begriplighet – trots allt – åt detta grymma, meningslösa hopande av död: en insikt, kort sagt, om att det är mänskligt liv det handlar om. För att förklara varför vi överhuvudtaget ska bry oss om det.
Text: Dan Jönsson
DJ är konstkritiker på Dagens Nyheter.
 | Tove Alderin och Johan Carlsson intervjuades i slutfasen av arbetet med utställningen Danmarks krige. |
