I förra numret publicerade vi en debattartikel om Västergötlands museum av Margareta Alin Hegelund. Här får hon svar av Anna Maria Claesson, tidigare chef på museet. Under artikeln hittar du en länk till Alins artikel som i sin tur länkar vidare till hennes artikel i GT/Expressen och den debatt som uppstod efter den. Allra sist följer här Alins slutreplik.
”Bråket” på Västergötlands museum – vad handlar det om? Margareta Alin Hegelund har svaret efter tre månaders sejour på museet: orsaken är klimatet i styrelsen. I Skara är det nämligen ”två herrar som träter”. Hennes inlägg ger anledning att klargöra vad ”bråket” egentligen handlar om. Ha nu lite tålamod – jag måste börja med torra fakta.
BAKGRUND
Västergötlands museum är, som många andra länsmuseer, en stiftelse bildad på 1970-talet. Stiftare är museets grundare Västergötlands Fornminnesförening, värdkommunen Skara och dåvarande Skaraborgs läns landsting. 1998 bildades Västra Götalandsregionen. Tre län − med tre länsmuseer − blev en region. 2002 beslöt regionfullmäktige att inrätta en regional natur- och kulturarvsförvaltning och så småningom fick denna namnet Västarvet. Minst fem av de institutioner som berördes var/är stiftelser. Tre av dessa ”försvann” – oklart hur − på vägen. Två finns kvar: stiftelserna Västergötlands museum och Bohusläns museum. Stiftelsen Västergötlands museum skall enligt stiftelseförordnandet bland annat bedriva och främja museiverksamhet och kulturmiljövård i Skaraborg. I stiftelsens urkund finns också en gåvoutfästelse från två av stiftarna: landsting och kommun förbinder sig att ”svara för de medel, som erfordras för stiftelsens verksamhet”.
Vi måste nu ta en snabbkurs i stiftelselagen. Den är nämligen avgörande för att förstå ”bråket” på Västergötlands museum.
VAD SÄGER LAGEN?
När en stiftelse väl är bildad, har stiftarna inte längre någon rådighet över stiftelsen eller dess verksamhet. Inga stiftare kan således ”äga” en stiftelse. Det är endast styrelsen som har ansvar för att stiftelseförordnandet följs och det är styrelsen som har det fulla ansvaret för alla beslut som tas i stiftelsen. Detta ansvar kan inte avtalas bort. En styrelseledamot i en stiftelse ”representerar” därför inte någon stiftare, stiftelsens ledamöter ska ha sin odelade lojalitet med stiftelsen. Som en följd av detta kan en styrelseledamot som bryter mot stiftelseförordnandet straffas för trolöshet mot huvudman och drabbas av skadestånd. Vill en stiftelse ändra stiftelseförordnandet krävs tillstånd av Kammarkollegiet.
AVTAL OCH SVEK
Tre avtal om samarbete har tecknats mellan stiftelsen och Västra Götalandsregionen sedan förvaltningen bildades 2002. Avtal nr 1 tog hänsyn till stiftelselagen och blev ett samarbetsavtal mellan parterna. Ett år senare, efter hårda ekonomiska påtryckningar från regionen, tecknades avtal nr 2, där stiftelsen var tänkt att – åtminstone formellt − bedriva verksamheten genom en av stiftelsen anställd museichef, övrig personal överfördes till regionen. Ett par år senare startade förvaltningsledningen, med stöd av regionens kulturpolitiker, en organisationsförändring som helt stred mot gällande avtal. Debattens vågor kom att gå höga. För att göra en lång historia kort: i december 2008 ingrep regionledningen. En utredare, Christina Rogestam, tillsattes, som ett år senare presenterade ett avtalspaket som uppgavs vara juridiskt korrekt i förhållande till stiftelselag, urkund och stadgar.
I samband med att nya avtal tecknades och verksamheten överlämnades på femårig ”entreprenad” till Västarvet, valde jag att lämna min tjänst som museichef på Västergötlands museum. Under fem år hade jag arbetat tillsammans med Västarvets politiker och ledningsgrupp. Jag hade vid flera tillfällen sett hur man struntade i tecknade avtal och med vilket förakt man betraktade stiftelsen och styrelseledamöternas juridiska ansvar. Att Rogestams avtal skulle respekteras föreföll mig osannolikt. Låt mig genom ett exempel ge en inblick i hur det gick.
Verksamhetsplan och budget är viktiga styrdokument i all verksamhet. Dessa dokument utarbetades, i strid med avtalet, ensidigt av Västarvet och beslutades av Västarvets styrelse innan de lades på stiftelsens bord för ”formellt” beslut. Stiftelsens egen s.k. kvalitetsbilaga, som enligt avtal skulle ligga till grund för verksamhetens innehåll, ignorerades konsekvent av Västarvets ledning. Handlingarna sändes ofta inte ut i förväg utan föredrogs direkt på styrelsemötet. Invändningar bemöttes med arrogans, irritation och offentliga påhopp, varav Alins GT-artikel var ett i raden. I praktiken var stiftelsens möjligheter att ta ansvar för museiverksamheten – i enlighet med avtal, stiftelselag, urkund och stadgar − obefintliga.
Hösten 2012 ingrep länsstyrelsen som tillsynsmyndighet och förelade stiftelsens ledamöter att bedriva museiverksamheten i egen regi. Beslutet överklagades av en styrelseledamot, men fastställdes av Förvaltningsrätten våren 2013. Rogestams avtal är nu uppsagda och en återgång av verksamheten till stiftelsen påbörjad.
KONSEKVENSER FÖR VERKSAMHETEN
Alin beskriver ett museum i vanhävd. Om hon nu skulle ha rätt, vad beror det på? Ligger felet hos en stiftelsestyrelse som försökt följa ingångna avtal i motsats till regionens kulturnämnd och Västarvet?
Är orsaken månne att enskilda ledamöter, tillsatta av alla tre stiftarna, inte velat bryta mot lagen, utan hävdat att om museet skall ändra styrform måste det gå lagligt till?
Eller har några ledande regionala kulturnämnds- och Västarvspolitiker ett ansvar, när man med envishet och under ekonomiska hot – utan hänsyn till lag och rätt – under tio års tid ställt krav som inneburit att stiftelsens ledamöter begått olagliga handlingar?
Och hur är det med Alins uppdragsgivare, Västarvet, som detaljstyrt verksamheten under de år man drivit museet ”på entreprenad”?
Alin lyfter själv fram ledarskapet. Det hade säkert sina brister också under min tid, men de senaste tre, fyra åren har det bestått av fem museichefer tillsatta på rad av Västarvet. Museets ledarskap beskrevs av Arbetsmiljöverket i november 2012, då Alin var chef, som tidvis otydligt och utredaren krävde att ”chefer/ledare […] får den kompetens de behöver för att utföra de arbetsuppgifter som ingår i uppdraget”.
”Ingen kan ha det som i Skara – två herrar som träter”, skriver Alin. Så sant, men nu har länsstyrelsen gett kritikerna rätt i det man hävdat under tio års tid: stiftelsens styrelse ska vara ”herre” över museiverksamheten.
PS. Alins artikel innehåller många svepande och märkliga påståenden om museet och dess verksamhet som jag gärna hade diskuterat, men jag nöjer mig med att rekommendera läsarna av detta forum att gå in på GT:s digitala upplaga och ta del av hela debatten om Västergötlands museums verksamhet!
Text: Anna Maria Claesson
Foto: Västergötlands museum
AMC var museichef på Västergötlands museum 2005–2010.
Läs den första debattartikeln.
Margareta Alin Hegelund svarar direkt
Anna Maria Claesson har alldeles rätt i att konstruktionen med Västarvet var olaglig. Detta är naturligtvis olyckligt. Vi får emellertid inte glömma den ekonomiska situationen. Stiftelsen är helt beroende av mångmiljonbelopp från regionen. Kravet är då självklart att de regionala målen uppfylls.
Då det gäller Arbetsmiljöverkets utvärdering var jag själv i diskussion med dem och pekade på just bristen på kompetens! Jag satte också igång en utbildning på ledarsidan.
Det stora problemet vidhåller jag dock är att stiftarna inte uppträdde professionellt. I en ytterst infekterad stämning kan enskilda ledamöter inte börja styra verksamheten själva. Man kan inte börja ringa runt till personal och intrigera. Jag vägrade under de omständigheterna att fullfölja uppdraget att rekrytera en ny chef. Det hade varit att utsätta välutbildade kolleger för omöjliga arbetsvillkor.
Det bästa som hänt är att man nu tillsatt en chef från Hälsan & Arbetslivet.
Text: Margareta Alin Hegelund
MAH var tf chef på Västergötlands museum hösten 2012.
