En vårvinterdag besöker jag Hälsinglands museum tillsammans med min redaktionskollega Jan Ohlin. Hela Hudiksvall ligger insvept i dimma och det är varken milt eller råkallt. Vi är här för att göra en totalbesiktning av museet, uppifrån och ner och sedan upp igen för ett varv till. Det som intresserar oss är hur utställningarna på museet är gjorda, hur de är tänkta och hur de fungerar men också vilket budskap museet som helhet utstrålar.
Medan vi går där mäter vi museets kvaliteter med våra kroppar, sinnen och intellekt. Varför känns det så rymligt här? Vad händer om man går åt höger i stället för åt vänster? På vilket sätt hänger föremålen i montern samman med bildspelet intill? Vart går blicken direkt när man kliver in i det här rummet och vad missar man då? När man har kommit så här långt i utställningen, har man då förstått tillräckligt för att kunna tolka den här nya informationen?
Vårt samtal handlar mycket om just information. Vi närläser textskyltar och diskuterar vad man får veta och vad som förblir gåtfullt. Ofta är vi överens men inte hela tiden. Varje besökare har sina förväntningar på att få ta del av ett kunskapsinnehåll. Det innebär att alla utställningar måste göra en avvägning mellan lusten att undervisa besökaren och en önskan att erbjuda en mer sinnlig, mindre styrd upplevelse. Ibland når man längre genom att använda färre ord.
I en av utställningarna, Ester och riddar Blanck, blir vi konfunderade och fascinerade. Det är vackert, luftigt och visuellt mycket spännande med dessa riktigt gamla bonader, men vi förstår inte helt vad utställningstiteln anspelar på. Var är Ester? Vem är hennes riddare? Här fattas ett stycke information. Inför fotoutställningen med porträttbilder av hälsingar tagna av den lettiska fotografen Inta Ruka reagerar vi med förtjusta utrop, det är så bra, det är så starkt men varför? Det måste vara något med närvaron, att man kommer så nära människor och djur att man nästan känner den bulliga ådringen på kons juver i sin egen hand, men hur åstadkommer hon detta? Kanske bidrar också den dramatiskt röda färgen på väggarna till inramningen av dessa förhöjda, svartvita ögonblick.
Foto: Inta Ruka/BUS 2014
En stund innan vi ska gå träffar vi, av en lycklig slump, museichefen Gunilla Stenberg. Av det hon berättar om utställningen förstår vi att hon som chef planerat för den här effekten redan när hon bjöd in Inta Ruka för att dokumentera hälsingar. Annars är en betydande del av det kulturarv som Hälsingland förfogar över vävt av lin. Den historien har museet ett särskilt ansvar för.
– Men det är svårt att göra textilutställningar, påpekar Gunilla Stenberg. Just textil har så intrikata kopplingar till bärare och sammanhang att det inte finns någon neutral vinkel, ingen oskyldig berättelse. De brutna mönstren, museets nya basutställning om linet, tar sig an ämnet från tre olika håll. Den första och största delen beskriver linets och därmed traktens kulturhistoria med dess kopplingar till ekonomi och miljö. Här finns också det politiska perspektivet, både globalt i form av Sveriges ansvar för slavhandeln på 1700-talet (det var svenskt järn som bokstavligen kedjade fast tusentals kidnappade människor i slaveriets bojor) och lokalt med fackföreningar, agitation för de kvinnliga arbetarnas rättigheter och inrättande av dagis.
Utställningens andra del utgår i stället från en enda person, Stina Rodestam (1868-1936), vars inflytande säkert märktes över ett brett spektrum av Hälsinglands vardagsliv under det förra århundradet, från politisk debatt i kommunfullmäktige till textil estetik i hemmen. Den tredje och avslutande delen går i direkt dialog med besökaren. Här finns maktens rockar och de nyfödda barnens kärleksfullt smyckade kokonger ur en svunnen tid, mångtydiga och tankeväckande föremål. Men det är också vår egen samtida kultur som undersöks, genom ett filter av textil. Gunilla Stenberg har fått 42 människor att långsamt klä på sig sina finaste kläder inför en filmkamera. Resultatet är en dröjande och poetisk film över en hel vägg, där tre personer åt gången ägnar sig åt stripteasens antites. Att jag som besökare får se på känns som ett stort men också skört förtroende.
När Hälsinglands museum invigdes 1937 införlivades samtidigt Herrstugan med verksamheten. Det är en festvåning från bondesamhället med förtjusande målningar från 1758 av Erik Ersson. Herrstugan är en av museets yppersta klenoder, en riktig pärla som man inte kan träda in i utan att bli glad. Ännu gladare blir jag när jag på museets hemsida läser det norrländskt kortfattade budskapet ”Herrstugan kommer inte att förändras.” Nej, här tar man hand om kulturarvet så att det säkert finns kvar till glädje för kommande generationer. Det känns tryggt!
Under museets vingar finns numera också Mulle Meck, ett lekland där små barn får pyssla med kottar, kapsyler och sugrör men också bygga med riktiga verktyg. Vilket förtroende att låta fyraåringen såga sig igenom träplankan utan att ängsligt avbryta den djupa koncentrationen! Överallt klättrar barn i hemliga kojor, tar sig upp i rymdraketen ”Stella Polaris” och i flygmaskinen ”Spirit of Djupforsen”, kryper över golvet, sover i barnstolen. Stämningen är lugn och kreativ och påtagligt lustfylld.
Hälsinglands museum bjuder på en rad utställningar av olika slag där den gemensamma nämnaren alltid är omsorgen om det lokala kulturarvet. Den blick som riktas mot föremål och föreställningar är inte nostalgisk eller sentimental utan kärvt respektfull. Det här är hälsingarnas egen skattkammare, med deras skiftningsrika historia och deras kollektiva drömmar om en ljusare framtid. Jag får intrycket att man inte fjäskar för någon, inte sneglar på turistindustrins eventuella vinster. Ingenstans ser vi några misstänksamma förmaningar om att inte röra eller fotografera. Museet litar på sina besökare. Vi som är utsocknes får också beundra Tolstaskatten och Haaken Gullesons mästerliga 1500-talsskulpturer på samma villkor som alla andra.
Klockan är fyra, museet stänger. Jan och jag dröjer oss kvar medan vi grunnar på det som gör det här museet så speciellt. Flickan som nyss hällde upp en påtår åt oss i kaféet försvinner ner i källaren i ett ärende, men innan hon gör det ropar hon över axeln till oss, dagens sista besökare, att vi ska trycka igen ytterdörren när vi går, så att den stängs till ordentligt. Tydligen litar hon helt på oss. Förtroende var ordet.
Text och foto (där ej annat anges): Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör
Eva Persson om Haaken Gulleson
Po Tidholm om De brutna mönstren
Ulla Arnell om Hela livet förr i tiden
