Ting. Teknologi & demokrati
Norsk teknisk museum, Oslo 20140402–20151231
Utställningsform: Teknisk museum i samarbete med arkitektbyrån Ralph Appelbaum Associates och Tamschick Media + Space
Kurator: Henrik Treimo
Norsk teknisk museum blir 100 år i år. Norges grundlag fyller 200. Detta vill museet fira med en stor utställning där nyskapande teknologi ska ge oss nya insikter. Men teknologins senaste landvinningar och en fördjupad förståelse för demokrati, kan det bli en bra kombination? Det frågade sig Per Magnus Finnanger Sandsmark inför besöket på Teknisk museum och jubileumsutställningen Ting.
En utställning om demokrati och teknologi låter först tråkigt och klichéartat – som ett uppsatsämne på gymnasiet. Inte bara det – Teknisk museum utlovar en digital och interaktiv upplevelse. Det låter som ett projekt som är dömt att misslyckas. Min första tanke var att här försöker Teknisk museum vara nya, moderna och roliga utan att lyckas bättre än fäder som ska imponera på tonårssönernas kompisar. Tack och lov klarar museet att undvika det.
Ting och ting
Ting är alltså en utställning om demokrati och teknologi. Titeln spelar på den dubbla innebörden ’föremål’ och ’tingsplats’. Träklossen du har med dig ger dig tillgång till kunskap. På samma sätt som demokratin och teknologin ger dig det. Sätter du träklossen på rätt ställe kommer det upp en kort, övergripande text om olika teman.
Museet spelar också på den här dubbelheten. En gång i timmen ska besökarna samlas till ting. Det tinget kommer vi tillbaka till. Detta är något av kärnan i museets jubileumsutställning med anledning av det egna 100-årsjubileet och grundlagens 200-årsjubileum.
Som internet
Ett hav av träklossar ligger staplade framför fina, rena träskivor med korta, spännande citat. Utställningen framstår vid första ögonkastet som ren, fin, klassisk och modern. Du får veta att du ska ta en kloss. Det är med de här träklossarna du kan utforska utställningen och sedan delta i en spännande omröstning.
I utställningen får vi fördjupa oss särskilt i fyra föremål: en tevesändare, ett Krag-Jørgensen-gevär, en räknemaskin från Statistisk sentralbyrå och en robotarm. Vi får med hjälp av vår kloss tillgång till några övergripande texter om föremålen. Vi ser olika bilder med korta, förklarande texter.
Statistik, media, robotar som ersättning för människor och vapen är bra teman för en diskussion om förhållandet människa – teknologi – demokrati. Man utnyttjar museets möjligheter att ha äkta föremål i rummet, föremål som har en historia i sig själva och skänker autenticitet och tyngd åt utställningen. Samtidigt ger museet oss utrymme att röra oss fritt. Museet blir ett slags live 3D-internet. Du översköljs med information, men väljer själv (efter viss påverkan) vad du lägger tid på och hur du använder den. Jag kan läsa länge om ett föremål eller surfa vidare till något annat. Det ger museet en möjlighet (och en utmaning) som till exempel dokumentärfilmen eller boken inte har i samma utsträckning. Den här möjligheten utnyttjar Teknisk museum väl.
Det enda jag verkligen saknar i presentationen av de centrala föremålen är en ordentlig problematisering av föremålens och teknologins negativa följder. Det nämns att olika minoritetsgrupper har räknats och registrerats med räknemaskinen. Det nämns att Krag-Jørgensen har använts i krig. Det nämns att robotar kan ersätta mänsklig närhet i omsorgen. Men vi får aldrig gå djupare in i det. Vi ser aldrig konsekvenserna. Utställningen hade blivit ännu mer spännande om man hade vågat gräva sig längre ut i ytterligheterna.
Imponerande teknologi
Utöver den snygga, informativa delen av utställningen kännetecknas rummet som sagt av en stor digital tingsplats. Det är ett gediget, runt bord där animationer av föremål flyter över kanten och rinner ut. Du kan stanna föremålet genom att kasta din kloss på det. Då får du också upplysningar om det. Samtidigt lyser föremålet du fångat upp i den stora bokhyllan och det kommer en tillhörande animation i anslutning till själva föremålet.
Teknologin är imponerande. Det är sällan som animationer och pekskärmar är särskilt imponerande på museer, men den här gången är de det. Teknologin samspelar med föremålen. De små animationerna medverkar till att få oss att studera föremålen en gång till och läsa texten lite noggrannare. De korta förklarande texterna har något av samma effekt. Jag hör mig själv utbrista ”Oj!” när jag ser att hårddisken jag har fångat innehåller Oslonett (den första kommersiella nätleverantören för småföretag och privatkunder). Föremålen har alla sin historia. Samtidigt berättar de något om tingen vi omger oss med, om teknologiutveckling, historia och demokrati.
Dialoginstitution
Men åter till dubbelheten i föremål/teknologi och demokrati. Omkring detta runda imponerande bord kallas det en gång i timmen till ting. I aktivitetsprogrammet är tidpunkterna angivna och det annonseras också genom högtalaranläggningen i hela museet. Personligen tycker jag att det är härligt att se ”passar bäst för ungdomar och vuxna” i ett aktivitetsprogram på ett museum, också när jag besöker utställningen under påskhelgen. Museet är en kunskapsförmedlare för alla åldrar, inte bara barn, även om barn ger fler politiska poäng. Ofta kallas museer för dialoginstitutioner och mötesplatser i museipolitiska dokument som rapporter från Kulturrådet och protokoll från stortinget, men det är sällan man lyckas vara det för den vanliga allmänheten. I den här utställningen lyckas Teknisk museum med detta. Det är imponerande.
Klockan är 13. Jag och ungefär fyrtio andra har samlats till ting. Den här timmen är det smarttelefonen som ska avhandlas. Nästa timme är det 3D-skrivaren. Först ser vi att den stora hyllan med hundra föremål förändras till en sorts skärm. En berättarröst berättar en gripande historia om demonstrationer och övervakning. Emellanåt lyser föremål som passar in i historien upp från utställningen. Tweets från den arabiska våren kommer upp på skärmen. Det är allvar. Det är spännande. Det är mystiskt. Olika historier på samma tema flätas ihop med hjälp av föremål, berättande och digital information som exponeras framför oss.
Smarttelefonen och demokratin
När den här filmen är färdig kommer en trevlig man fram. Han är en sorts moderator eller tingsledare. Han presenterar olika frågor som ska diskuteras. Frågorna är av typen ”Använder du smarttelefonen för att diskutera samhällsfrågor?”, ”Är smarttelefonen viktig för demokratin?”, ”Bör andra kunna samla upplysningar om dig?”. Genom att lägga sin kloss på ”ja”, ”nej” eller ”osäker” på bordet röstar församlingen. När alla har röstat kommer valresultatet upp med en grafik som hade fått det att vattnas i munnen på Geir Helljesen.*
Moderatorn uppmanar folk att säga varför de har röstat som de gjort. Han börjar alltid med minoriteten. Det är fint eftersom de då får sätta agendan. Samtidigt blir du tvungen att träda fram när du redan har lagt din ganska ensamma kloss. Ändå är det anmärkningsvärt många som deltar i diskussionen. Ett par män (givetvis) deltar i alla diskussioner men långt mer än hälften deltar i minst ett av samtalsämnena. Några byter ståndpunkt under resans gång. Debatten handlar om vårt eget förhållande till smarta telefoner men också om förhållandet mellan teknologi, demokrati, personlig integritet och frihet.
När diskussionen är avslutad blir flera stående. Folk pratar med främlingar. På ett museum. Om utställningens tema. Jag lyfter på hatten för Teknisk museum. Det teknologiska är imponerande. Föremålen är imponerande. Historierna är imponerande. Berättelsen är imponerande. Kort sagt: utställningen är imponerande.
Text: Per Magnus Finnanger Sandsmark
PMFS är masterstudent i museologi och kulturhistoria.
Foto: Norsk teknisk museum
Översättning från norska: Pia Cederholm
* Tevemannen Geir Helljesen var en legendarisk expertkommentator i NRK i samband med val till kommuner och storting.
Utställningen Ting har en egen webbsida.
Den här artikeln publicerades ursprungligen (20140502) i nättidskriften Minervanett.no
