Vid UEForums seminarium under Vårmötet i Umeå i april medverkade utställningsarkitekt Fritz Halvorsen. Hans presentation av villkoren för utställningsproduktion i dag, med alla utmaningar och möjligheter, inspirerade åhörarna och vi bad honom därför i en essä förklara varför han menar att utställningsmediets möjligheter är större än någonsin.
Att arbeta med museiutställningar som arkitekt innebär ansvar för att utforma utställningens rum, form och det sätt på vilket utställningen ska användas. Utställningsmediet bär med sig en experimentell och nyskapande sida som museerna och besökarna förväntar sig. I ambitionen att utveckla och förbättra utställningsmediet ligger en öppenhet och nyfikenhet på nya medier och teknik, nya sätt att använda språk och bild, en vilja att kritiskt ifrågasätta normerna.
När frågan om utställningsmediets möjligheter dyker upp är det första infallet att blicka utifrån. Jag ser på Sverige och ser en stabil ekonomi och fred, trygga och säkra museer, ansvarsfull omvårdnad om kulturarvet och naturen, en stark vilja att förmedla kunskap på ett så samvetsgrant och vetenskapligt sätt som möjligt, en djupt förankrad förståelse för mänskliga rättigheter och en öppenhet för det komplexa kulturella landskap som vår geografiska region består av. Det finns också offentliga medel som mer eller mindre kravlöst finansierar denna verksamhet. Sådana förhållanden är inga självklarheter om man tittar runtom i världen, och detta är en av världens bästa utgångspunkter för att skapa bra utställningar.
Mot denna bakgrund ser jag två stora utmaningar för utställningsmediet: på den ena sidan mediets komplexitet och på den andra sidan frågor om utställningens livscykel och hållbarhet.
De utställningar jag själv arbetar med är oftast komplexa synteser av många människors kunnande. Vi syr ihop tematik och föremål med olika förmedlingstekniker – språk, film och foto, rörelse, interaktion, integration med sociala medier. Utställningens många fasetter tycker jag illustreras mycket bra i Dan Spegels ”Expogon” som han utvecklade under Critical Exhibition Studies 2013 i regi av HDK och Riksutställningar.* Diagrammet visar med tydlighet många av de frågor som vi måste ta ställning till i arbetet. Det är på inget sätt några nyheter i diagrammet, men det illustrerar väl utställningen både som komplex slutprodukt och vägen dit.
Den stora komplexitet vi bakar in i utställningsmediet innebär avsevärda utmaningar för organisationen och arbetsprocesserna. Vem gör vad? Och när? Vilka kompetenser har museet inhouse och vilka externa konsulter har man möjlighet att inom projektens ramar bjuda in? När i processen tar man extern hjälp? I dessa frågor ligger utställningsmediets möjligheter och utmaningar.
Att bjuda in projektets olika parter både internt och externt tidigt i processen är värdefullt, och då inte i orienterande möten, utan i konkreta konceptdiskussioner. Detta måste få ta lite tid, men är värdefullt senare i projektet. Ibland kan man tänka att exempelvis film är ett bärande element i utställningen, då vore det ju fördelaktigt att ha med filmare redan från början, redan innan man har gjort något urval av föremål. Har man bjudit in en filmskapare tidigt i processen är det också spännande att få diskutera frågor kring regi, dramaturgi och ljus även för utställningen som helhet. Detta kan ge nya insikter kring utställningsmediet. Det ställer kanske också nya krav på projektledning, organisation och flexibla entreprenadformer.
Arkitekturens huvuduppgift är att underlätta och stödja människors liv, bilda en ram för aktivitet. Att se på utställningar som arkitektur är alltså att sätta besökaren och pedagogen i fokus. Konstupplevelser, möjligheten att ta till sig kunskap och kvalificerade åsikter, ha roligt tillsammans och skapa kontemplativt lugn är utställningens uppgifter som jag ser det. Det är en plats för möten och utbyten mellan människor. Berättelsen, dess form och innehåll, bärs upp av utställningsrummet – i några fall utgör rummet själva berättelsen, i andra fall förmedlas den via text och bild, i bästa fall av levande berättarröster. Samtalet mellan besökaren och den dramatiserande pedagogen är i min värld den optimala utställningsupplevelsen, och utställningsrummet ska primärt stödja detta. Utställningen har alltså inte ett värde i sig, så som ett konstverk kan ha, utan har alltid ett syfte, blir ett instrument för att uppnå något. Utställningen är ett pedagogiskt rum likt ett klassrum, eller en arena för iscensättning likt teatern.
Vi är alla numera skyldiga att arbeta för hållbara lösningar; att blunda för frågor om hållbarhet är inte längre möjligt, vare sig det handlar om materialval eller energifrågor. Detta är också frågor som vi nu är ganska väl förtrogna med, även om man kan hamna i komplicerade avvägningar mellan tekniska krav och miljöhänsyn.
Nästa steg på vägen handlar om hållbar design och hållbart innehåll. Anledningen till att vi river ned 5-10 år gamla utställningar är för det mesta att innehållet inte är relevant eller att formen känns inaktuell eller oattraktiv. Detta är ju resultatet av kortsiktighet i planeringen i kombination med sensationsjakt och fallenhet för modeströmningar och kortsiktiga publikflörter. Kan inte permanenta utställningar leva längre än 10 år? Det finns ju goda exempel som indikerar motsatsen, Nordiska museets Dukade bord har snart 60 år på nacken! Vi arkitekter är vana att tänka i 50–100-årsperspektiv när offentliga byggnader och interiörer utformas. Varför skulle vi ha en lägre ambition när det gäller ett så viktigt rum för lärande som utställningen utgör?
Jag är av den uppfattningen att begreppet tidlöshet är möjligt och bör eftersträvas inom arkitekturen. Det handlar om fysisk tålighet, att materialet åldras med värdighet – men även formmässig tålighet, uttryck som kanske inte hoppar på kortsiktiga flugor, utan som tar utgångspunkt i mer långvariga och djupa kvaliteter. Jag tycker jag ser detta som det mest vettiga valet just nu, och samma tendens finns inom både mode, design och arkitektur.
I många fall kan utställningar uppdateras på ett skonsamt sätt lika väl som att riva och bygga nytt. Det finns ju förstås alla möjligheter att baka in flexibla system som gör att man kan modifiera utställningen under tiden, kanske göra delar utbytbara. Det ges numera också möjligheter genom digitala presentationstekniker att uppdatera tolkning och förmedling av teman och föremål i en kontinuerlig process, likt en blogg. Det kanske finns möjligheter att upprätta långtidsprogram för uppdatering av utställningen redan från början. Tidsaspekten (ja den finns ju med i Expogonen också) är av mycket stor betydelse för hållbarhetsfrågan, men den kanske innebär att museernas arbetsmetodik måste ändras i grunden?
I kärnan för utställningens livscykel ligger sättet vi använder utställningsrummet. Genom att lägga större vikt vid den muntliga berättelsen och föreställningen, ges möjlighet att ändra och justera pedagogik och innehåll kontinuerligt och tidsenligt. I klartext tycker jag att vi borde se utställningsrummet mindre som en uppsamlingsplats för historiska objekt och mer som en performativ pedagogisk arena. Då behöver utställningsrummet ge möjligheter för koncentrerade möten och samtal, plats för socialt umgänge, stöd för dramatiseringar.
Vi kan komma vidare i utvecklingen av utställningsmediet genom att experimentera med form och teknik, men de riktiga förbättringarna når vi när vi vågar experimentera också med det sätt på vilket museet möter sin publik.
Text: Fritz Halvorsen
FH är utställningsarkitekt.
Expogon kan laddas ner från Riksutställningars hemsida.
