I en utställningsrecension nyligen upptäckte jag att jag inte hade blivit krediterad som formgivare. Jag påpekade detta, och fick då veta att det inte är självklart att museerna upplyser recensenten om vem formgivaren är. På vissa museer lär det till och med vara svårt att få fram formgivarens namn! I mitt fall blev felet omedelbart rättat, och den här gången var det inte museet som gjort ett misstag. Men episoden fick upp mig ur stolen och det har resulterat i följande text om utställningsformgivarens roll.
En designer eller formgivare är ofta en person som är scenograf, designer eller arkitekt, något som vanligen kräver en femårig utbildning. Efter examen kan man till sin yrkesbenämning tillfoga en förkortning för tillhörighet i en fackförening, till exempel MAA eller SAR/MSA. Själva yrkestitlarna är dock inte skyddade, så man får kalla sig scenograf eller arkitekt även utan att ha den formella utbildningen.
Många designer och formgivare inom utställningsbranschen har också ett ben i teater-, teve- och filmvärlden. Här är det mindre vanligt att man ”glömmer” kreditera oss. Scenografen eller produktionsdesignern är en självklar del av teamet, en viktig del av den kreativa kärntruppen. Vi blir inbjudna till kollationeringen, det första mötet då skådespelarna läser igenom manus högt inför alla och där projektets idé och ekonomiska förutsättningar beskrivs. Detta är en etablering av teamet, kolleger möts, stämning skapas och bilder börjar uppstå.
Inom filmbranschen valdes scenograferna bort under en period, i de så kallade dogmafilmerna.1 Denna form var nyskapande bland annat för att den strävade efter att bara visa den ”äkta” varan. En av de tio premisserna för en dogmafilm var att filma i autentisk miljö, ett par andra var att inte manipulera med ljus och ljud. I dogmafilmerna var det också ett medvetet och klart formulerat krav att välja bort scenografen.
Finns det då dogmautställningar? Kan man bygga en utställning utan formgivare, utan tillrättalagt ljus och så vidare? Jag har inte hört frågan ställas. Det kan däremot heta att ”vi löser det internt med hjälp av duktiga tekniker och hantverkare”! Sådant får mig att undra – borde vi inte vara oersättliga? Är vi bra nog om vår funktion kan överlåtas till andra? Eller är det vårt eget fel att vi låter oss utmanövreras? (Ofta med ursäkter om bristande ekonomi.)
Kan en konservator, en tekniker eller en producent bytas ut lika enkelt? Borde inte alla yrkesgrupper respekteras och utföra det arbete de är bäst på? Något säger mig att denna osäkerhet om vår medverkan och vår roll i ett utställningsteam kanske kan vara en bidragande orsak till utebliven kreditering.
Vad kan då formgivare i Sverige göra för att stärka sin position? Ja, kanske ni kan inspireras av vad vi gör i Danmark! I vår fackförening DS, Danske Scenografer, arbetar vi medvetet för att synliggöra oss. Vi uppmanar våra medlemmar att skapa uppmärksamhet kring vårt arbete och sätta fokus på det vi kan.
Vi är ca 200 medlemmar från fackgrupperna teaterscenografer, operascenografer, tevescenografer, filmscenografer, kostymörer, utställningsdesigner, spelutvecklare, förmedlare/pedagoger och ljusdesigner. En tid hade vi en medieperson knuten till DS, vi har en hemsida och vi arrangerar fortbildning. Årligen genomför vi studieresor och varje säsong gör vi besök på teaterföreställningar och utställningar där våra medlemmar medverkat. Därefter träffar vi kollegan och ställer frågor och diskuterar det vi sett. Vi har gett ut en tidskrift som bland annat distribuerats på bibliotek och relevanta skolor. Som hedersmedlem har vi drottning Margarethe som själv skapat scenografier till ett flertal teater- och dansföreställningar.
Vad är det då för förmågor och kunskaper som är unika för scenografer, arkitekter och formgivare som arbetar inom utställningsbranschen? Vi är en brokigt sammansatt skara och därför kan svaret också bli mångfacetterat, men här är några kompetenser som jag tycker är viktiga att framhålla.
- Vi har kunskap om rum, kan tyda rummens karaktär, ljusförhållanden etc. och kan skapa den arkitektoniska ramen för utställningen.
- Vi är tränade att tänka tredimensionellt och att visualisera detta i bilder och modeller.
- Vi kan ingå i projektgruppen och bidra till konceptutvecklingen.
- Vi kan fungera som arbetsledare och delta i planeringen av produktionsplanen.
- Vi kan förmedla och översätta ett budskap till ett visuellt uttryck och därigenom fånga det som står mellan raderna.
- Vi kan skapa en ”koreografi” som på bästa sätt leder besökaren genom utställningen.
- Vi är skickliga på att samarbeta med många yrkesgrupper, till exempel producenter, konservatorer, kuratorer, grafiker, hantverkare och tekniker, och vi kommer därmed i beröring med hela fältet. Vi har erfarenhet av ett nära samarbete med grafiker, ljusdesigner och tekniker om AV, ljus och ljud.
- Vi har gedigen materialkännedom.
- Vi kan utarbeta ritningar för tillverkning hos hantverkarna.
- Vi är bra på att finna referensmaterial, bilder, böcker, film, tidigare utställningar med mera.
Jag vill med dessa rader uppmana kolleger att hålla fast vid att formgivaren är en nödvändig del av ett utställningsteam, och att vi – som skapare av det visuella uttrycket – alltid ska krediteras.
Text: Lena Hilbertsdotter
LH är formgivare och arkitekt MAA, verksam i Danmark och i Sverige.
1. Dogmamanifestet med dess tio budord skrevs 1995 av filmarna Lars von Trier och Thomas Vinterberg i syfte att skala bort allt det tillgjorda och konstlade i filmskapandet.
