Kigali Genocide Memorial Centre, Rwanda
För drygt tjugo år sedan var Rwanda skådeplatsen för ett förödande folkmord. På Kigali Genocide Memorial Centre hålls minnet levande av detta mörka kapitel i landets historia, med en utställning som både skildrar händelserna och kartlägger de mekanismer som möjliggör folkmord. Kenneth Hermele ser utställningen, funderar över motsättningar i Europa och Sverige och möter försoning i dagens Rwanda.
Kigali Genocide Memorial Centre vilar på en kulle med utsikt mot huvudstadens ”moderna” city där skyskrapor, gallerior och ett förvånande antal bankkomplex strävar mot himlen. Namnet är valt med omsorg, här har vi en blandning av museum och minnesmärke över folkmordet i Rwanda 1994. Här synliggörs också 1900-talets övriga folkmord med ett folkmordsarkiv och tre massgravar där 250 000 människor – en svårgripbar siffra – vilar. Kroppar från olika delar av staden fördes hit inför centrets öppnande år 2004, tio år efter folkmordet.
Massgravarna täcks av omålad betong, de sträcker sig i tre terrasser ner mot dalen, den övre graven, närmast huvudbyggnaden, har en inglasad öppning, som ett liggande växthus eller som odlingslådor, för kransnedläggningar och ceremonier; när vi är där ser vi fräscha blomsterbuketter och kransar med påskriften ”Aldrig mer”, ”Vila i frid”.
Den nedersta massgraven används fortfarande, en blå presenning täcker en öppning där nya kistor då och då sänks ner allteftersom offer påträffas, det sker inte så ofta längre, men det händer, berättar guiden som passande heter Pacifique Bonheur, fredlig lycka.
Det är stillsamt, högtidligt – skyltar uppmanar: beträd inte, sitt inte på gravarna – men samtidigt vardagligt, en trädgårdsmästare ansar palmer med en jättelik häcksax, en annan försöker hålla det sträva gräset nere med hjälp av en machete, en kvinna och en man rycker ogräs för hand, en gravid kvinna har brett ut ett tygstycke och vilar sig i skuggan, någon har lagt ut stora sjok av smutsig heltäckningsmatta som verkar förberedas för tvätt. Bredvid den nedersta massgravens betong finns en parallell sträcka med grus och jord som påminner om andra massgravar jag sett, från Balkankrigen, men här markeras en eventuell framtida grav, om flera offer skulle återfinnas.
I huvudutställningen leds vi runt i en cirkel, i mitten finns en symbolisk samling statyer huggna i trä som visar lidande och död, men utställningen börjar mycket traditionellt med information på tre språk (rwandesiska, franska, engelska) på skärmar och i monitorer, det är som om Centret vill säga: först fakta, sedan känslor. Men bilderna är för starka för att vi ska kunna bevara vårt lugn och bara iaktta.
Det börjar med Rwandas historia före den kortvariga tyska kolonialismen fram till första världskriget och fortsätter sen med den längre och mer förödande belgiska perioden (där mandatet för Rwanda tilldelades Belgien av Nationernas förbund), för att sen gå vidare från självständigheten 1962 till folkmordet 1994 och den därpå följande försoningsprocessen. Då leds vi ut till utställningens centrum, skulpturgruppen som är omgiven av sentenser som ”Om du hade känt mig, hade du inte dödat mig”. Det tragiska, tänker jag, är att det var just det som hände: människor dödade sina grannar, sina släktingar, ibland tvangs de till och med ta livet av sina barn, sina föräldrar.
Varje etapp på väg till och från folkmordet har en egen avdelning, en text varnar för att mördandet och offren skildras mycket påträngande, både i fotografier och i rörliga bilder. Stympade händer, våldtagna kvinnor, mördade barn och vuxna i onaturliga ställningar, kluvna skallar, allt visas upp.
Andra delar som utställarna inte varnar oss för är ändå överväldigande: ett rum fullt med fotografier som överlevande skänkt, dinglande som från tvättlinor, där finns ingen information, inga uppgifter om vem vi tittar på, bara bilder på människor; i rummet bredvid svävar klädtrasor från mördade människor i montrar, som i en dödsdans, slitna, trasiga tygstycken, kjolar, byxor, t-shirts, underkläder, med smutsen och blodet som en påminnelse om de osynliga bärarnas öde. I ytterligare ett rum ligger skallar och ben prydligt staplade, var för sig, bakom glas, i en sorts rytm: skallar, ben, skallar, ben, skallar. Inte undra på att dessa rum är tomma på besökare, medan fotografierna lockar besökare att sätta sig ner och begrunda.
En stor men gles avdelning visar bilder på barn som mördats, det sista fotografiet och en kort information: namn, favoritmat, glädjeämnen, dödsorsak, ålder. Avstånden och det stora utrymme varje barn ges skänker värdighet åt de alldagliga notiserna. Alldeles därpå kommer bilder av unga människor som idag säger hoppfulla saker om försoning, om hur det inte längre finns hutus och tutsi utan bara rwandier. Centrets besökssiffror är imponerande, 70.000 om året, över hälften är turister. Ett besök på Centret har ännu inte gjorts till en obligatorisk del av Rwandas läroplan.
Till skillnad från museer som handlar om Förintelsen, som i Washington eller Jerusalem, eller om utrotandet av det egna landets judiska befolkning, som i Berlin eller Amsterdam, anstränger sig Folkmordscentret i Kigali för att sätta in det rwandesiska folkmordet i raden av de folkmord som sargat 1900-talet. På övervåningen finns en utställning som vidgar perspektivet, med utgångspunkt i den polsk-judiske juristen Rafael Lemkins framgångsrika kamp för att få FN att 1948 anta konventionen om folkmord. Sedan följer i kronologisk ordning folkmorden på Herero-folket (i dagens Namibia) och Armenien följt av Förintelsen (som får dubbelt så stort utrymme som övriga), Kambodja och på Balkan. Ja, 1900-talet var verkligen ”folkmordens århundrade”.
Slutorden i utställningen kommer från Stephen Smith, en av grundarna av AEGIS, en brittisk stiftelse för mänskliga rättigheter som med stöd av Sida står som huvudansvarig för utformningen och driften: Genocide is not a single act of murder, it is millions of acts of murder.
Parallellerna mellan folkmorden är tydliga, det är Centrets bidrag förutom att det berättar historien om Rwanda. Precis som nazisterna skiljde ut judar genom att stämpla ett stort J i deras pass – på uppmaning från Sverige och Schweiz för att hindra att tysk-judiska flyktingar tog sig in i smyg – började belgiska myndigheter på 1930-talet klassificera och registrera människor: har du färre än tio kor är du hutu, har du fler är du tutsi. Sedan för de in ”ras” i ID-handlingarna, hutu eller tutsi, och därmed var marken förberedd för de dödslistor som låg klara när folkmordet kördes igång. Samma splittringspolitik stod Storbritannien för i Uganda och Portugal i Guinea-Bissau, det var en vanlig kolonial härskarmetod.
Där finns också stegen som leder till folkmordet: i Rwanda börjar det med fördrivningar och pogromer av tutsi redan från självständigheten, en dödlig sekvens som alltför väl följer Förintelseforskaren Raul Hilbergs ”trappa” för judar i Europa: ni är inte som vi, ni ska inte leva bland oss, ni ska inte leva.
Ytterligare en likhet: hatpropaganda lade grunden för folkmordet, i Rwanda precis som i Tyskland. I Tyskland var judar råttor och ohyra, i Rwanda var tutsi kackerlackor, i bägge fallen ett omänskliggörande som öppnade för folkmord. I Nazityskland var det till att börja med pressen, med Der Stürmer i spetsen, och filmer, som Jud Süss, som framställde judar som icke-människor; i Rwanda tidskrifter och den ökända radiostationen Milles Collines (De tusen kullarna, efter De tusen kullarnas land, smeknamnet på Rwanda).
De historiska parallellerna leder mig rätt in i samtiden. Vi ser på fransk tv morden i Paris på poliser, journalister, tecknare och besökare i en Kosherbutik, och jag förstår bättre varför jag aldrig lockats av Charlie Hebdos satir (eller av Lars Vilks rondellhundar). Det är något i tonen, i hårdheten och föraktet mot motståndaren som jag inte vill vara en del av – även om jag också ”är Charlie” i den meningen att attentatet på Charlie Hebdo är ett angrepp på oss alla, också på mina demokratiska fri- och rättigheter. Men jag känner igen hätskheten och oförsonligheten, de avsiktligt förfulade nunorna, från Der Stürmers och Radio Milles Collines hatfyllda förkunnelser, och jag ryser.
Det finns ytterligare en lärdom att dra av besöket i Kigali Genocide Memorial. Folkmord kommer inte som en blixt från klar himmel, de förbereds. Ett av de första stegen är att dela in människor i vi och dom, och det är en verksamhet som pågår i Sverige idag: jag tänker på Malmöpolisens register med romer, på Riksdagens andre vice talman, Björn Söder, och hans dröm om en ren svensk nation, på viljan att särskilja ”svenskar” (och då avse något annat än medborgarskap) från människor som tillhör andra ”nationer”. Och jag börjar nästan skaka när jag läser Sverigedemokraten Kent Ekeroths motion om att alla myndigheter i Sverige ska registrera svenska medborgare om de själva eller någon av deras föräldrar fötts utomlands. Vissa svenskar blir ändå aldrig riktigt svenska, vi som är svenskar i andra generation (även om Sverigedemokraterna föredrar att kalla oss andragenerationsinvandrare) ska aldrig känna oss säkra.
Det är här rasismen går i öppen dag: när det blir legitimt att registrera människor för vad vi är – hutu, tutsi, jude, rom eller same – för vår ”essens”, inte för vad vi gör, då har det första steget på vägen mot nya folkmord tagits. Det låter kanske överdrivet, men Kigali Memorial Centre får mig att tänka att ”Never again” känns mindre träffande än ”Again, and again”.
Men så kommer vi till en annan minnesplats från folkmordet, den lilla barack dit 10 belgiska FN-soldater som skulle skydda premiärministern fördes och mördades under folkmordets första dag av ”les genocidaires” (som folkmördarna kallas i Rwanda); även premiärminstern, den moderate hutun Agathe Uwilingiyimana, och hennes man avrättades. Morden uppfyllde sitt syfte, att få FN att dra tillbaka sina styrkor för att lämna fältet fritt för det förberedda folkmordet.
Baracken är genomstungen av skott- och granathål, på insidan en liten utställning av en belgisk organisation till stöd för mänskliga rättigheter, allas lika värde, försoning. En av de mördade soldaternas systrar har bidragit med blommor, målningar och dikter, fred, kärlek.
Utanför finns en sorts minneslund i granit, tio grovt huggna pelare i ring, en pelare för varje mördad soldat, streck markerar de få år de fick leva. Alla pelare är lika höga, ty i döden är ingen förmer än den andre, förklarar en skylt. Vi är de enda besökarna, vakten berättar att han under folkmordets tre månader lyckades hålla sig gömd och att hans familj lyckligtvis var i Kongo. Hur klarade du dig, frågar vi. Han ler: Alla dödades inte. Och så ett skratt.
Och det slår oss att här i Rwanda ser vi ett verkligt mirakel, samtidigt som vi känner folkmordets närvaro i varje människa över 30 år som vi möter. Rwanda har rest sig efter folkmordet, hundratusentals människor har ställts inför rätta i folkdomstolar (kallade Gacaca, gräs), erkänt sina brott och fått sina straff sänkta, ibland har de ersatts av eller kompletterats med samhällstjänst. Kigali Genocide Memorial Centre visar också detta, att människor kan gå vidare, försonas utan att glömma.
Text: Kenneth Hermele
KH är ekonom och doktor i humanekologi.
