Religion som ett konstprojekt blottade starka motsättningar, när en tillfällig moské i en nedlagd kyrka i Venedig fick stängas ”av säkerhetsskäl”. Kenneth Hermele rapporterar från Venedigbiennalen och en konflikt med djupa rötter.
En av den nyss öppnade Venedigbiennalens mest kontroversiella utställningar är redan stängd, och därmed har ett erbjudande om dialog och samsyn mellan religioner förbytts i en stilla skandal. Det handlar om den moské som den schweiziske konstnären Christoph Büchel på uppdrag av Island inrättat i en sedan mer än fyrtio år nerlagd kyrka, Santa Maria della Misericordia i det gamla Venedig.
Moskén utgör Islands bidrag till biennalen, den ligger centralt i staden, men som så många andra paviljonger utanför biennalens huvudområden, Giardini och Arsenale.
Uppdraget att förvandla den övergivna kyrkan till en moské, som skulle vara i drift under hela biennalen fram till slutet av november, kom från två ganska små muslimska samfund, det isländska och det venetianska.
Bakgrunden är att såväl Island som det gamla Venedig saknar riktiga moskéer. Det som började som en inbjudan till ett möte förvandlades dock snabbt till en dragkamp mellan Island och muslimer, å ena sidan, och de venetianska myndigheterna, å den andra.
I slutet av maj, efter bara två veckor, beslutade polisen att stänga moskén, med hänvisning till säkerheten.
Vi hade turen att vara i Venedig när moskén invigdes, en dag innan biennalens officiella öppnande. På utsidan syntes ingenting, men invändigt hade Santa Maria della Misericordia förvandlats till en moské: golvet täcktes av en heltäckande matta, vänd mot Mecka, en avdelning för kvinnor hade inrättats på en som jag tror nygjord avsats, ett trappsteg över golvet, det fanns plats att tvätta fötterna, sentenser på arabiska smyckade väggarna (och, förmodar jag, gör så än), en elektronisk tavla angav vilka avsnitt ur koranen som gällde. Allt gav intryck av tillfälligt bygge, det skulle inte ta mer än en dag att återställa den gamla kyrkan till dess stilla, tomma vardag.
På invigningen var moskén full av människor, män och kvinnor bad, turister satt i drösar, några musiker väntar på att deras programpunkt skulle komma, överallt fotografer.
Det är egentligen märkligt att den gamla, centrala delen av Venedig aldrig haft en riktig moské med tanke på hur starka och synliga ottomanska stilinfluenser är, inte minst på Markusplatsen där själva basilikan bär klara ottomanska drag, liksom många av palatsen längs kanalerna. Ytterligare tecken på islams närvaro i stadens historia är att den första tryckta versionen av koranen utfördes här 1537-38. Närmare än ett bönerum i det gamla turkiska palatset Fondaco dei Turchi, upprättat på 1200-talet vid Canal Grande, har aldrig den muslimska religionsutövningen fått komma i Venedig, fram till nu.
Det är inte första gången mötet mellan Islam och Venedig stöter på sådana svårigheter att det inte alls blir av. Redan 2005 hade den tyske konstnären Gregor Schneider föreslagit att sätta upp en jättekub mitt på Markusplatsen, Cube Venice 2005, kopierad efter, och med samma proportioner som, islams heliga kaaba i den stora moskén i Mecka. Modellen visar en imponerande svart kloss, 15 meter hög, höljd i svart kläde, närmast av utomjordisk natur, som om något från yttre rymden fallit ner. I mina ögon skulle kuben höjt och förnyat Markusplatsen, tvättat den ren från vaneseende och tidigare massreproducerade intryck. Men kuben på Markusplatsen fick inte uppföras, även då angavs säkerhetsskäl.
Det väcker en tanke att hoten mot säkerheten, när det gäller kuben lika mycket som när det gäller moskén, enligt den italienska polisen kommer både från militanta kristna och muslimer: de förra förmodas motsätta sig att en symbol för islam tar plats i Venedigs allra mest symboltunga rum och att en kyrka omvandlas till en moské; de senare antas gå till angrepp för att en moské tvingas huka sig inuti en kyrka, eller för att en kaaba-liknande kub profaneras. På årets biennal är moskén och den isländska paviljongen så kontroversiella att varken biennalens talespersoner eller dess konstnärlige ledare, Okwui Enwezor, har kommit till försvar utan verkar hoppas kunna tiga ihjäl dem.
När moskén invigdes var det flera talare som betonade det otillbörliga i att centrala Venedig, liksom Island, saknade en moské. Den isländska paviljongen var en inbjudan, utställd av Venedigs och Islands muslimska samfund, till dialog, samtal och fredlig samexistens mellan olika religiösa riktningar under de månader moskén skulle stå, förhoppningar som alltså inte höll längre än två veckor.
Den isländska paviljongen utgör också ett inlägg i en utdragen konflikt på Island om isländska muslimers rätt att bygga en moské, en strid som hittills varat i över tio år; först nu pågår det en arkitekttävling om att bygga en moské på ön. På hemsidan för den paviljongen påpekar Island dessutom att ön har en ovanligt låg andel invandrare i sin befolkning, bland de lägsta av alla Västländer.
Det finns också mitt i all politik en juridisk-religiös fråga, om den isländska paviljongen möjligen brutit mot regelverket genom att ta Santa Maria della Misericordia i anspråk. Här står ord mot ord: Visserligen är kyrkan ”alienerad”, det vill säga stängd för kristna gudstjänster, enligt ett beslut av patriarken Albino Luciano 1973, men i samma deklaration sägs faktiskt också att kyrkan nu ”kan användas för profana syften”, inte för att bereda utrymme för andra religioner. Med andra ord har nog den som med kristet-religiösa argument vill stänga moskén en ganska lätt sak att argumentera för.
För alla som inte hann med att besöka Venedigmoskén under de få dagar den fick vara öppen finns i alla fall bilder att titta på, precis som när det gäller den påtänkta kuben på Markusplatsen.
Text: Kenneth Hermele
KH är ekonom och doktor i humanekologi.
