Världen kommer till Lund

Den nya utställningen Världen på Kulturen är det ben som saknats på det kulturhistoriska museet Kulturen i Lund, menar Margareta Alin, chef på Kulturen 1992-2007. Hon ger oss en presentation av ett museum som redan tidigt satte resten av världen i fokus och är mycket positiv till museets nya satsning.

”Ingen reser till Lund utan att besöka KULTURHISTORISKA MUSEET, som med sina 300.000 föremål i 30 historiska byggnader belyser Lands- och Världskulturen i slott och koja från förhistorisk till modern tid. Öppet alla dagar från kl 10 till skymningen.” 

Så löd texten på grundaren Georg Karlins klassiska affisch, ritad av GAN 1929.

När jag kom som chef på Kulturen 1992 hade Nils Arvid Bringéus just gjort en årsbok om Karlin och Kulturen till 100-årsjubileet. Här lyftes Kulturens fyra ben fram – adel, präster, borgare och bönder. Men också Världskulturen. Museet Kulturen har ofta liknats vid södra Sveriges svar på det samtida Nordiska museet och Skansen i Stockholm. Men på Kulturen sprängdes de geografiska gränserna. Kulturen med sina storslagna samlingar har genom tiderna utformats till ett Världsmuseum i miniatyr. Här har man inte begränsat sig till Skandinavien i samlandet. Hur tankarna gestaltade sig har Karlin själv formulerat. Redan vid grundandet ”föresvävade det mig att söka skapa en universell kulturhistorisk bildningsanstalt”, skrev han.

Vid anklagelsen att han gjorde museet till ett ”bonnamuseum” försvarade Karlin sig med att man först måste medan tid var tillvarataga den snabbt försvinnande allmogekulturen. ”Det andra för vilket jag var lika intresserad skulle nog komma i sinom tid”, menade han.

Nils Arvid Bringéus skriver i jubileumsboken 1992: ”Karlin ville från början bruka museet som bildningsanstalt. Det är genom jämförelser man upptäcker kulturella skillnader. När han berikade sin dräktsamling med folkdräkter från både Norge och från Dalarna låg detta utanför det sydsvenska museikonceptet, men det kunde försvaras med behovet av jämförelsematerial. I detta fallet var det kontrasterna som kom till synes. När han skaffade exempel på lapskt dräktsilver till sitt museum var det i stället likheten med det skånska han ville framhäva.”

Karlin började sina kontakter med Tyskland och Danmark – men för honom fanns inga gränser. Inget mänskligt skulle vara museet främmande. ”Därför kunde han ställa ut egyptiska mumier och keramik från Peru likaväl som kinesiskt porslin. Från min gymnasietid minns jag till exempel att en egyptisk mumie placerats på en likbår från Simrishamn!”, skriver Bringéus.

Jag använde boken om Karlin som en bibel när jag tillträdde. Var ofta ute och talade om det unika museikonceptet. När Världskulturmuseet i Göteborg inrättades skickade jag GAN-affischen dit. Inte anade jag då att jag skulle avsluta min museibana där.

På Kulturen försökte vi belysa Karlins tankar i praktiken. Det utomeuropeiska har i det mångkulturella Sverige aktualiserats och fått nya innebörder. I denna nya värld kan Kulturen som få museer ge bilder av världen som det nya globala perspektivet kräver. Med hjälp av samlingar, årsböcker och hus försökte vi konsekvent belysa de kulturella influenserna.

I de restaurerade byggnaderna berättade vi i montage om världen utanför. I Blekingestugan innehöll montern bland annat importerade kryddor och sidentyger. I Arbetarhemmet stod radion på och gav röst åt världen. I Soldattorpet låg det autentiska Amerikabrevet framme. I tillfälliga utställningar såsom i Masker – andra världar användes samlingar från såväl Sverige som framför allt Asien och Afrika. Här kunde man göra jämförelser i sättet att uttrycka sig. I den stora tillfälliga utställningen Mellanöstern här gjordes ett försök att skildra den historiska bakgrunden till pågående konflikter. I bok efter bok beskrevs de keramiska manufakturerna runt Östersjön under föregående sekler. Tillfälliga utställningar med delar av materialet producerades men blev liksom Mellanöstern här inga kioskvältare.

Det är därför med stor tillfredsställelse jag har bevistat den nya permanenta utställningen Världen på Kulturen i det nyrestaurerade Herrehuset. Den är just det ben Kulturen saknat. Min uppgift som chef blev inte att fördjupa den egna kunskapen om föremålssamlingarna utan att dra ihop miljontals kronor till förfallna hus. Herrehuset stod på tur men krävde en förhållandevis stor summa – ca 10 miljoner. Nuvarande chefen Anki Dahlin har lyckats klara detta konststycke. Jag visste att det var bråttom. Ansvarig för de relevanta samlingarna Eva Kjerström Sjölin var nära pensionsåldern. Och hur skulle man klara att göra denna världsomspännande resa utan någon med föremålskunskap förvärvad under mer än 40 år? Eva hade inte bara kunskap om keramiken utan har också djupdykt i övriga samlingar inom konsthantverket. Nu har hon tagit helhetsgreppet.

Herrehuset är stort som ett litet stadsmuseum. Karlin gav på sin tid detta borgerliga hus en ny skepnad. Det fattades ju ett adelspalats på Kulturen – alltså kopierade han fasaderna på ett Tessinpalats i Stockholm. Nu var huset, som på många museer, i stort behov av restaurering. Förutom fasaderna har brand- och stöldsäkerhet byggts in. En hiss har installerats, liksom nya tillgängliga och stöldsäkra montrar. På min tid försökte jag hindra att man lade kraft på enstaka montrar och i stället tog ett helhetsgrepp tillsammans med formgivare. Nu fick Eva vid sin sida den erfarna scenografen Wanja Djanaieff. De har arbetat i symbios. Tillsammans har de åstadkommit ett smycke.

Man kan tillgodogöra sig den nya basutställningen på många olika sätt. Genast man kommer in slås man av estetiken. Den är en skönhetsupplevelse. Så upplever man Kulturens unika samlingsbestånd och vad man vill berätta. Montrarna är kliniskt befriade från texter. I stället hänger ett antal tryckta vepor i varje rum. En display med texter finns också – ansluten till databasen Carlotta – men det finns även fördjupningsmaterial. Allt med en oerhörd kvalitet. Som vanligt är inte innehållet i textframställningen färdig eller slutligen redigerad. Det skånska samarbetet i utvecklingen gjorde att uppdragstagaren hade flera stora öppningar samtidigt. Så småningom ska emellertid drömmen uppfyllas, att besökaren kan ladda ner infomaterial och sitta eller stå framför montrarna. Man ska också kunna ladda ner materialet hemma. Att detta genomförs är en förutsättning för att materialet ska bli tillgängligt. Det vore emellertid ett helgerån att sätta in en mängd texter i de olika montrarna. De utgör i nuvarande skick ett konstverk i sig. Möjligen borde man ha en pappersfolder till dess att databasen är färdigutvecklad.

Kulturmöten
I utställningen visas hur Sverige mottagit impulser från omvärlden långt innan dagens globalisering, hur kulturmöten påverkat oss och gjort Sverige till en del av ett större sammanhang. Främre Orienten har tidigt via Mellanöstern och Medelhavsområdet påverkat den europeiska kulturen. Kina och Ostasien har påverkat Europa via handel längs Centralasiens sidenvägar och senare genom Ostindiska Kompaniets handel över världshaven. Religioner och konstnärliga idéer har spridits genom dessa möten. Teknik, kunskap och ömsesidiga relationer har byggts upp.

I varje rum finns en eller flera montrar för fördjupning – särskilt viktig är anklangen i bottenplanet. Här har man tack vare övriga samlingar kunnat skapa en utgångspunkt till vandringen genom huset. Här berättar man i den övergripande texten – med tonvikten på keramiken – om möten och utbyten mellan olika kulturer genom historien. Här visas föremål från forntidens Egypten, Medelhavets antika kulturer, Persien och Mellersta Östern, Kina och Japan samt föremål från Sverige.

Ett citat:
”Som en röd tråd genom utställningen löper olika världsreligioner. De utgör grunden för förståelsen av föremålen. Mönster, bilder och gestaltning uttrycker olika föreställningsvärldar. Föremålens religiösa och kulturella sammanhang visar på betydelsen utöver det rent dekorativa. Material och teknik visa på innovationer och kunskapsspridning.

Sverige är idag mångkulturellt, med större variation än det äldre, ganska enhetliga samhället. Det skapar behov av fördjupad förståelse och kunskap om människan och andra kulturer än den egna. Det ger också möjlighet till en ökad frihet att blanda kulturella ting och skapa nytt efter behov …”

Således kan man i olika montrar ta del av till exempel ”zenbuddhism och japansk teceremoni”, ”islamisk ornamentik” med mera.

I varje del har man valt ut highlights. En av mina favoriter finns på andra våningen, i Influenser från världen och Europa. I en underbar uppställning av föremål har scenografen Vanja Djanaieff lekt Rokoko. I Exotism och 1700-talets lyx visas föremålen såväl som på små bakelseliknande kuddar som inramade i en krinolin. Hennes scenografiska tolkningar av innehållet är på kornet. Här på denna våningen har hon också ett blåmålat segel – resandets symbol infärgat i blått. Det kinesiska och ostindiska materialet ställs ut med bakgrund av siden kopierat i Kina från en kejsargrav.

På mellanvåningen leker scenografen vidare med siden och linne. Då och då med svaga vegetativa mönster – men också trägolv för att visa det enkla godset, eller lådor, för förvaring vid transporter. Här tillkommer infomontrar om såväl handel som påverkan från naturen. I översta rummet skildras Det europeiska porslinet. Trots hemlighetsmakeriet spreds kunskapen om ”det vita guldet” i ett antal europeiska städer, alla knutna till furstehov. Genom Kulturens stora samling får man här möjlighet till ett fördjupat studium av europeisk porslinskonst.

Mitt i rummet finns en dramatisk uppställning av ett stort antal figuriner. De olika nivåerna åstadkomna genom ett antal linneklädda cylindrar framhäver materialet – men här mer än någonsin saknar jag berättelserna. Här finns till exempel exotismen rikt företrädd i figuriner föreställande världsdelarna – var och en med en spännande historia. Texterna i databasen en bit därifrån är nog så sakkunniga, men saknar vissa sammanhang. Jag delar helt utställningsproducenten Karin Schönbergs vision att göra som på systermuseet V&A i London – att ha dramatiserade visningar. Att via pedagoger eller skådespelare berätta den stora berättelsen.

Bottenplanet / källarplanet står än så länge tomt. Silvret ligger packat efter tillgrepp. Här vill man ha tillfälliga utställningar – visa den namnkunnige Lings anknytning till huset, ha plats för pedagoger med mera. Själv skulle jag önska att man ytterligare tydliggjorde frågeställningar i dagens samhälle. Varför inte som man en gång i Malmö gjorde med inspiration från södra Afrika? Med till exempel fakta kring IS härjningar. Vad betyder det för mänskligheten då mångtusenåriga kulturskatter slås sönder? Hur ser man på återförandeproblematiken då det gäller den rövade etnografican, och så vidare? Det finns tyvärr alltför många ämnen i dagens samhälle.

Men det finns också fler trådar att ta upp då det gäller kulturell vandring. Själv tänker jag på den fråga jag fick av professorn då jag tenterade i konsthistoria: ”Vad är svenskt?” Den frågan har förföljt mig genom livet och är rykande aktuell idag, inte minst genom det politiska läget. Nog borde vi inom museiyrket kunna ha förmåga att tydliggöra hur influenserna har gått genom tiderna? Är inte det en av våra viktigaste uppgifter? En gång skrev Gösta Sandberg böcker om de olika färgerna – deras ursprung, omvandling och vandring över världen. Han samlade också textilt material för att belysa sina teorier. Insamlingen gjordes tillsammans med en dåtida ansvarig för textil på Kulturen. Det är ett material bland många som också kunde lyftas fram.

Text: Margareta Alin Hegelund
MAH har tidigare varit chef på bland annat Kulturen i Lund och 
Världskulturmuseet i Göteborg.