Från 1 maj till 31 oktober 2015 pågår världsutställningen i Milano, det här millenniets sjätte. Med temat mat och försörjning kunde man förvänta sig innovativa lösningar på några av framtidens mest akuta problem. Dessvärre återfick Kenneth Hermele inte sin tro på mänskligheten när han besökte Milano.
När jag tänker ”världsutställning” ser jag framför mig teknikoptimism, nya uppfinningar, fantastiska byggnader och anläggningar som för lång tid kommit att prägla vår bild av de städer som stått som värdar. Tänk Kristallpalatset i London 1851, Eiffeltornet i Paris 1889, Atomium i Bryssel 1958, jordgloben i New York 1964. Ingenting sådant bjuds i årets upplaga, Expo 2015 i Milano.
Men det börjar bra, anslaget till Expo 2015 är imponerande. Temat är ”Feeding the Planet – Energy for Life”, och FN:s Pavilion Zero – en vision om slut på världshungern – står som en hoppfull inledning, det första som möter efter biljettviseringen. Vi leds in i en stor hall klädd i mörkt trä med utdragbara och delvis öppna lådor som når upp till det höga taket, som ett medeltida apotek, fast för jättar; sedan förs vi vidare genom valv in till mer samtida bilder av hur det gått fel med världens jordbruk. Trots att det börjar så bra med småskaligt, varierat och hållbart jordbruk blir det snart industriellt och kemibaserat för att till slut hamna i dagsläget där mat blivit som vilken handelsvara som helst, öppen för spekulation i den globala kasinoekonomin.
Men när FN visar upp alternativet till denna felutveckling hamnar vi i det småskaliga igen, och här är det en sak som oroar: FN:s idealjordbruk är folktomt, det är vackra bilder i motljus av ängar och sluttningar, men inga människor. Det ger nollvisionen i ”Pavilion Zero” en oavsedd och hotfull innebörd, en obebodd framtid.
Det är ingen förtroendegivande öppning på den långa vandring genom utställningen som återstår, men den är ändå bättre än det spektakel som också slår an tonen för Expo 2015, en pluton plastfigurer i övernaturlig storlek, män och några kvinnor som är gjorda av säd, frukt och grönsaker, en blinkning till den milanesiske femtonhundratalsmålaren Arcimboldo som just byggde sina porträtt med hjälp av frukt och grönt (eller böcker i en av de mest kända bilderna, ”Bibliotekarien”, som finns på Skokloster).
Trots att vi kanske behöver påminnas om att vi är gjorda av mat, blir plastigheten besvärande, den går dessutom som en röd tråd längs med hela den halvannan kilometer långa paradgata som löper genom utställningsområdet där det med jämna mellanrum står stånd med grönsaker, kött, frukt, säd och vin, allt lika livlöst. Det ger en overklig känsla på en utställning om mat och överlevnad, närmast som om vi redan givit upp möjligheten att försörja oss naturligt, med levande och uthålligt jordbruk.
På Expo 2015 fattas det som varit ett genomgående inslag i tidigare världsutställningar, här finns ingen stor och hoppingivande berättelse om hur tekniska framsteg leder oss mot en bättre framtid. Här saknas visserligen inte sådan teknikoptimism helt och hållet – både Brasiliens och USA:s paviljonger närmast dryper av jublande berättelser om tekniska landvinningar på jordbrukets område – men det dominerande intrycket är ändå att Expo 2015 är en kommersiell mässa där det mest handlar om att sälja italienska specialiteter, från vin och olivolja till mandelskorpor och tryffel, och de många utställarnas egna produkter. En del mindre påkostade paviljonger är knappt mer än ett skyltfönster och en disk, som Kubas som endast består av en bar där rom i olika blandningar bjuds mot några euros.
Många mindre länder är enbart närvarande som leverantörer av kolonialvaror i de respektive ytor som avsatts för kaffe, kakao, rotfrukter eller ris, ett beklämmande nykolonialt upplägg som med rätta dragit på sig stark kritik.
Ändå finns det paviljonger som får stark lyskraft just för att de vägrar att dras med i de kommersiella upptågen. Här blir det tydligt att när konst och installationer ges en egen roll kan intrycket bli mycket starkt, precis som i Pavilion Zeros öppning. Lite otippat stannar vi länge i Vatikanens suggestiva paviljong framför ett långt tomt bord med projektorer hängande i taket ovanför. När vi nuddar sargen börjar bilder tala: en hand samlar ihop en kärve säd och fyller ett ymnighetshorn som sakta ruttnar inför våra ögon, en bild av den fina gränsen mellan överflöd och svält.
I fonden tittar Tintorettos ”Sista måltiden” ner på oss; den hänger annars i Venedig. Det är som om Vatikanen känt på sig att det skulle bli för mycket jippo, för mycket fokus på käk och kommers, och för lite på andlighet. Men ändå: när vi går ut från Vatikanens paviljong får vi en kylskåpsmagnet med en bild av påven och påskriften ”Non di solo pane”, inte av bröd allena. Jag tror inte det är ironi, snarare har även Vatikanen känt sig tvungen att ge oss något påtagligt turistifikt att bära hem.
Vatikanen sticker ut på Expo 2015, men inne i Milano finns det mer tänkvärt att se som knyter an till världsutställningen. Museo Nazionale Scienza e Tecnologia Leonardo da Vinci, museet för vetenskap och teknologi, har en liten men sevärd utställning på övre våningen över världsutställningarnas historia: några dokument, ett par bilder, en ljudupptagning, ett klipp från en journalfilm i en monter, så lite behövs för att fånga oss. Tonen i de samtida reportagen är entusiastisk, ibland närmast salig, vi ska imponeras av en spårvagn som går ett par meter upp i luften och förbinder två åtskilda utställningsområden i Milano 1906, vi ska häpna över djärvheten när en rallyförare kör runt, runt i en ny bil. Men vi får också se den världsutställning som aldrig blev av, Mussolinis PR-plan för Rom – idag känd som stadsdelen EUR – där kriget kom emellan.
På det alldeles nyöppnade etnografiska museet i Milano – MUDEC, Museo delle Culture – finns två utställningar, den ena verkligen sevärd och välgjord, den andra skrämmande i sin traditionella eurocentrism. Mondi a Milano, världar i Milano, fokuserar på perioden 1874-1940 och handlar om just utställningar av det jätteformat som Expo 2015 bygger vidare på. Det börjar med exotiska bilder av sådant som var utom synhåll för Milanos publik – från människor och djur till produkter och möbler från ”Orienten” – utan andra avsikter än att besökarna skulle imponeras, ingen rasism eller nedlåtenhet.
Med Milanos framväxt som mode- och industristad, blir det orientaliska till inspiration – ungefär som den parisiska konsten i början av 1900-talet tog hjälp av afrikanska skulpturer för att pånyttfödas – och mönster och former blandar glatt och oproblematiskt afrikanskt och europeiskt. Som när tandkräm säljs med hjälp av en affisch där en vit kvinna jämför sina tänder med en tigers skarpa bett. Eller när en modepyjamas saluförs av en vit kvinna som sitter på en naken svart satyrs axlar.
Med det italienska koloniala projektet i Libyen och Etiopien förvandlas bilden av ”afrikanen” – inte längre en inspirationskälla, utan nu en vilde som behöver civiliseras. En häpnadsväckande reklam för skokräm visar en tjock skrattande och dansande svart man som putsar sina nakna fötter tills de skiner. Alla rasistiska stereotyper på en och samma gång.
Den andra utställningen på MUDEC förvånar genom att upprepa alla dessa fördomar om Afrika och afrikaner. La terra degli spiriti, andarnas land, talar oblygt generaliserande om att ”afrikanen” lever i en värld där andar och andeväsen är verkliga. Efter att ha kunnat beundra en imponerande samling av masker, statyer och föremål, framför allt från Väst- och Centralafrika, släpps vi ut ur utställningen med den uttalade lärdomen att denna närhet till andevärlden gör afrikaner till ett ständigt sjungande och dansande släkte, inte så långt från bilden av den glade skoputsaren i salen bredvid. Lika upprörande är att en initiationsrit där flickor könsstympas beskrivs som ”intressant” utan varken avståndstagande eller förklaring.
Det är synd på ett nytt museum att så orientalistiska och eurocentriska perspektiv ska få dominera, men det verkar vara typiskt för etnografiska nysatsningar (Eva Persson har skrivit om Quay Branly i Paris, jag har skrivit om Museu do Oriente i Lissabon): gamla kolonialmakter klarar inte av att bryta sig loss från de rasistiskt färgade fördomarna. I Milan har MUDEC anlitat stjärnarkitekten David Chipperfield (som efter en konflikt tagit avstånd från sin skapelse) och den trappa som leder upp till utställningarna från entréplanet påminner om den han skapade i Neues Museum i Berlin, fast i mindre skala. Väl däruppe möter ett atrium med böljande väggar, till formen påminnande om Alvar Aaltos vaser eller norrsken, perfekt för en liten utställning, eller åtminstone en skulptur eller en installation för att slå an en ton. Idag är dock utrymmet helt tomt, det ger ett ödsligt intryck.
Kanske är det typiskt för museer där pengar och kreativitet räcker till att skapa fascinerande utanverk, men inte alltid till att fylla dem med fängslande innehåll.
Text: Kenneth Hermele
KH är ekonom och doktor i humanekologi.
Foto: Ingrid Elam
Eva Persson om Musée de Quai Branly i Paris
Kenneth Hermele om Museo do Oriente i Lissabon
Kenneth Hermele om Neues Museum i Berlin
Lasse Bergwall om världsutställningen i Shanghai 2010
