Kulturarv, kulturell identitet och demokrati är aktuella frågor i museidiskussionerna. Självklart har museerna ett avgörande demokratiskt uppdrag som går ut på att ge möjligheter för många människor att kunna förstå den tid vi nu lever i. Agneta Sommansson och Ulla Arnell läste in sig ordentligt inför sin resa till Warszawa. Men vissa saker kan man inte förbereda sig för.
A Journey of Change … Vi är på väg till Warszawa. Vi är inställda på att se Polin, museet över de polska judarnas historia. Med oss följer hela den svenska och europeiska diskussionen om de hundratusentals flyktingarna på väg till Europa på flykt undan krig, förtryck och fattigdom i hopp om ett bättre liv så som människor ständigt har tvingats fly. Det får oss att fundera över flykt och resande, både det påtvingade och det frivilliga. Vad innebär det att göra olika slags resor, som att resa fritt och turista eller att tvingas byta land och att inte ha något annat val än att korsa gränser som hela tiden förändras?
Det är det vår resa handlar om och samtidigt bär vi med oss våra tidigare professioner i arbetet med utställningar, media och barns lärande. Vi är förväntansfulla inför mötet med detta museum som knappt ett år efter öppnandet fått stor internationell uppmärksamhet, både för sin arkitektur och för sin storslagna utställning om de polska judarnas tusenåriga historia.
Vad är det då som krävs för att förstå den historia Polin visar i sina utställningar och vad krävs över huvud taget för att förstå historien? Vad behövs för att vi ska förändra vårt seende, vår insikt och vår kunskap? Vad är det utställningarna vill åstadkomma? Vi inbillar oss inte att vi kan ge svaren men det är med de frågorna och tankarna vi möter utställningarna och Warszawas historia.
Det är till Polinmuseet vi direkt vill bege oss vid lunchtid måndagen den 21 september. Vi frågar hotellets kvinnliga receptionist hur vi tar oss dit. Hon har inte hört talas om museet men är oss behjälplig och ger med datorns hjälp förslag på buss och spårvagn som på enklaste sätt ska transportera oss dit. Vid biljettautomaten som vi inte får att fungera ingriper en ung student. Han inte bara hjälper oss med biljetterna, han följer oss också på spårvagnen och berättar och visar oss sitt Warszawa. Han ser till att vi kommer av på rätt ställe och han promenerar med oss till museets entré. Där stannar vi. Han vill inte gå med oss in. Men han säger att vi också måste se ”det andra museet” och då menar han Warsaw Rising Museum.
Det är två korta möten, som påverkar oss. Gång på gång under våra fyra dagar i Warszawa återkommer mötena i våra reflexioner och samtal. Och varför gör de det? Kanske för att det är två andra berättelser bland de många berättelser vi kommer att höra på de båda museerna.
Under hela eftermiddagen gick vi runt i utställningens åtta olika gallerier. Utställningarna finns redan utmärkt beskrivna i flera publicerade artiklar (se länkar i slutet av artikeln). Polinmuseet är gigantiskt och vi behövde återvända dit några timmar vår sista dag för att komplettera vår bild. Även Warsaw Rising Museum ägnade vi flera timmar.
Grunden i de båda museerna är en mängd olika berättelser, om övergripande skeenden och om det nära, personliga. I Polinmuseet möter vi gestaltningen av den tusenåriga historien samtidigt som vi ser hur besökarna, vuxna och ungdomar, rör sig och använder det utställningen erbjuder. Tekniken, multimediaskärmarna och datoranimeringarna engagerar ungdomarna medan vuxna kan ha problem med tekniken. Som helhet är det en krävande utställning som behöver tid. Besökarna var övervägande vuxna, enstaka och i grupp, en del turister och judisk diaspora. Ett fåtal gymnasieklasser lade vi märke till.
Känslan i gallerierna var närmast lite högtidlig, stillsamt intellektuell och koncentrerad men berörande. Många gick omkring försjunkna i audioguiden och utnyttjade de sittmöjligheter som fanns, vilopunkter som var utplacerade i utställningarna.
Vi gjorde som vår unge följeslagare föreslagit. Vi begav oss till Warsaw Rising Museum som skildrar motståndsrörelsen 1939–1944, med individuella berättelser sammanhållna av ett avgränsat tidsskede. Kontrasterna mellan de båda museerna är stora rent arkitektoniskt och i gestaltningen av utställningarna men även i den historiska tidslinjen.
Polinmuseet har fått mycket uppmärksamhet och den finska arkitektbyrån Lahdelma-Mahlamäki har fått flera prestigefulla priser för arkitekturen som skapats i samspel med innehållet. Byggnaden är placerad mitt i den tidigare judiska stadsdelen Muranów där nazisterna inrättade ett ghetto under andra världskriget och mitt emot det stora monumentet till minne av de mångas hjälteinsatser. Kvarteren runt omkring innehåller åtskilliga minnesstenar och plaketter som vittnar om de ohyggligheter som här en gång utspelade sig. Warsaw Rising Museum är inrymt i en byggnad från 1904 som ursprungligen byggdes som elverk för spårvägen och som sedan haft olika användningsområden. I dag ses den som ett industrihistoriskt monument och museet kunde efter en renovering öppna 2004. I grannskapet växer byggnaderna på höjden i glas och betong med plats för banker, kontor och lyxlägenheter. Det nya moderna Warszawa.
En reflexion vi gjorde är att det är två helt olika byggnader med skilda arkitektoniska tilltal, Polinmuseet det extremt moderna med stark anknytning till vår tid och Warsaw Rising Museum i en äldre byggnad. Innebär det att olika slags besökare kommer hit? När vi läser museernas egna programförklaringar framträder skillnader som i sin tur förklarar de tydliga skillnader mellan de båda museernas publik som vi kunde se vid våra besök. Polinmuseet är tänkt ”For Poles particularly Polish youth, to offer them a virtual way of filling the void left after almost 1 000 years of Jewish presence on Polish soil. For Jews, particularly Israeli youth, to make them familiar with a very important chapter in their past; for many centuries Poland was home to the largest and most significant Jewish diaspora community. For everyone – to meet a Jewish community, which has given world civilisation fabolous thinkers, leaders, scholars, writers, musicians and painters.” Det är alltså flera målgrupper man talar om. Warsaw Rising Museum har en mer begränsad definition. ”We decided to create the museum for grandparents and grandchildren.”
Polinmuseets utställningar spänner över tusen år då judarna, efter att ha drivits ut ur Spanien och Frankrike, slog sig ner i Polen och utvecklade en stadskultur. På Warsaw Rising Museum utspelar sig historien inom en avgränsad tidsperiod. Den tar sin början med delningen av Polen mellan Tyskland och Sovjetunionen för att sedan fördjupas mellan augusti och oktober 1944 i den polska hemmaarméns uppror mot de tyska ockupanterna. Det hela slutade i katastrof med flera hundra tusen döda och en stad som jämnats med marken.
Vi ställde oss själva frågan – vilka människor handlar det om, är det samma människor man talar om på de båda museerna? Frågan blir mer och mer komplicerad ju mer vi ser. Det är klart att en del av de historiska årtalen och händelserna sammanfaller men alla de individuella berättelserna och vittnesmålen, hur hör de ihop med varandra? Museernas utställningar behöver föra en dialog med varandra för att bilden ska klarna men också för att inget berättande, ingen historia ska gå förlorad.
Om Polin gav ett ljust, lätt, luftigt och rymligt, nästan glest intryck med undantag för berättelsen om Förintelsen där utställningsrummet krymper, råder det på Warsaw Rising Museum snarast motsatta förhållanden.
Entrén är trång och mörk, besökarna många, ljus- och ljudeffekter slår emot oss tillsammans med ljudet av ett bultande hjärta. Vi fick tränga oss in i mörkret. Det var rörigt och rörligt, trångt med massor av besökare i alla åldrar och inte så tydligt präglat av turister som Polin. Påfallande var de många skolklasserna vilket vi inte såg på Polin. Eleverna trängdes framför montrarna med texter, filmer och föremål. Mitt i utställningen ligger ett litet kafé inrett med bilder och foton från de Soldier’s Help som tillfälligt inrättades och blev populära mötesplatser under stridigheterna, här en oas och välbehövlig paus från utställningens starka uttryck. Lugn och ro av ett annat slag, en plats för minnen och hågkomster erbjuder det lilla kapellet – fullt fungerande för gudstjänster, bönestunder, bröllop och dop. Polin tar ett annat grepp. Efter avslutat utställningsbesök kan man besöka museets Resource Center som förutom frågor om utställningen erbjuder tillgång till polska och internationella databaser och all tänkbar information om judisk historia och genealogi.
Polinmuseet var stängt tisdagen den 23 september för den judiska högtiden Yom Kippur. Då tog vi oss till den vackra Łazienkiparken för att komma närmare en annan del av Warszawas historia. Där i den soliga, varma sensommarmorgonen vandrade stora skaror av skolklasser på de slingrande gångarna bland de höga träden och dungarna med ekorrar, gräsmattor med påfåglar, dammar och små sjöar med svanar och lekande mandarinänder. Här hade Polens sista kung Stanislaw August (1732 – 1798) sitt sommarresidens, i dag ett museum med den kungliga konstsamlingen.
Ett av parkens stora dragplåster är Chopinmonumentet framför vilket skolbarnen slog sig ner på bänkarna för att lyssna till pedagogen som visade foton och berättade med den pedagogik som vi sett hundratals gånger. Inget fel i det och det är en egen berättelse i en stad där berättelserna är många och så påtagliga och närvarande överallt. Också det här mötet infogade vi bland våra många möten. Möten som kom att bli en del av vår nyvunna kunskap om Warszawa.
Huvudanledningen till att vi befann oss i parken var ett möte vi bokat med Janusz Byzewski och Maria Parszewska för ett samtal om pedagogik och museer, ett samtal vi fört sedan InSEAkonferensen (International Society for Education through Art) i Stockholm 1988. De utvecklar och håller sin metod vid liv med sitt fortsatta arbete vid Laboratory of Creative Education, en del av Center for Contemporary Art, beläget i ett annat slott, Ujazdowski alldeles intill Łazienkiparken. Ett slott som byggdes av Sigismund III, kung av Sverige 1592-1599. Här i ett av det ursprungliga Vasaslottets torn har Janusz och Maria sin bas. De visade oss de två pågående utställningarna, den ena Dust med 23 inbjudna internationella konstnärer och den andra What is social? Activity of the Ujazdowski Castle in Public Space 1988-2014 med exempel på konstnärsprojekt i det offentliga rummet. Här presenterades ett av deras egna, ”Hem, mitt hem i världen”, som tydligt visar deras inriktning med konstnärligt och socialt arbete.
Deras tes är att förändring enbart sker i personers tankar och handling när den bottnar i deras egna liv och erfarenheter. Så som i Supraśl. Utgångspunkten var invånarnas oro och rädslor kring ett ungdomsboende. Konstnärer knöts till projektet, ungdomarna fotograferade olika platser och antecknade slagord från väggarna i staden och vad de hörde och såg. Konstnärerna hjälpte till att förlösa och assistera i mötet med invånarna, fotografierna ställdes samman i utställningar och i en guidebok, flera av bilderna sattes upp på publika platser i staden. Projektet pågick under flera år. Gradvis luckrades attityderna upp, ungdomarna accepterades och invånarna talade med stolthet om ”våra ungdomar”.
Här kunde vi återta vår ”gamla” diskussion om konstnärligt socialt arbete och om de förändringar som skett i samhället sedan vi senast sågs. Det var självklart för oss att vi ville ställa frågor om Polinmuseet och vi ville veta vad de tänkte om det. Janusz kunde då berätta att de medverkat kring tillkomsten av museet i ett tidigt skede när det helt enkelt gällde att få lokalbefolkningen att acceptera placeringen av museibyggnaden på den plats där den nu ligger. En ömtålig miljö förbunden med så mycket smärta och såriga känslor där det sakta börjat växa fram en boendegemenskap med parker och kaféer som skulle tas i besittning av ett stort museum och invaderas av stora besökargrupper från hela världen.
De arbetade då med workshops i öppen verksamhet i tält på den fysiska platsen för det kommande museet. De mötte boende i närområdet i olika grupper och flera organisationer för att tillsammans med dem komma åt de centrala frågor som museet behövde förklara och gestalta. Museet är spännande men inte okomplicerat. Det gäller att skapa möjligheter för människor att försonas, inte skuldbelägga, att fortsätta vara skapande medborgare. Om museet ska vara relevant måste man ge tillbaka lika mycket som man tagit. Det räcker inte att bygga en institution. Det är nödvändigt att förändra bemötandet, att våga vara uppsökande, man behöver flytta ut i det offentliga rummet. Janusz menar att det handlar om att bygga nya relationer mellan människor, mellan olika kunskaper och erfarenheter. Det kan leda till förändring. Och det är förändringar som Janusz och Maria vill arbeta med.
Vi avslutade våra Warszawadagar i solen på kaféet i ännu ett slott, det kungliga palatset i Gamla stan. Slottet har efter förstörelsen under kriget renoverats från grunden och står nu på UNESCO:s världsarvslista. Vi såg ut över en del av den återställda barockträdgården och försökte summera våra bilder. Vår bild av Warszawas historia och av judarnas historia i Polen hade både fördjupats och förändrats.
När vi kom var ambitionen att se Polinmuseet men vi kom inte undan de historiska spåren runt om i staden. Vi vandrade genom Warszawas historiska kvarter, i katolska och ortodoxa kyrkor, synagogor, slott och parker och vi mötte människor. Det var nog mötena som satte våra tankar i rörelse och gav en ytterligare dimension åt det vi sett. Vi blev berörda och sorgsna. Men kvar står de stora frågorna om vad det är som historien ska lära oss.
Vi är beredda att hålla med Janusz och Maria om att museerna har en viktig och samlande roll i berättandet av Warszawas historia. Men det räcker inte. Allt vi sett hjälper oss att förstå ett linjärt skeende och vi ser konsekvenserna av historiska händelser men samtidigt undrar vi om vi någonsin kan förstå det som händer just nu när hundratusentals människor måste fly från sina länder på samma sätt som Polens 400 000 judar den gången tvingades till uppbrott och flykt. Det går inte att så enkelt jämföra eller dra paralleller mellan skeenden som vi lite naivt gör. Men samtidigt är det vår poäng, att det alltid är någon, till och med någon annan som ska lära. Kanske inte det lärande man tänker när man säger att vi måste lära av historien. Men håll med om att frågorna måste ställas!
Text: Agneta Sommansson och Ulla Arnell
AS är frilansande skribent med erfarenhet från bibliotek, utställningar, utbildning och medier.
UA är medarbetare i UEForums redaktion och ordförande i den ideella föreningen UtställningsEstetiskt Forum.
Om Polin
Om intendenten på Polin, Barbara Kirshenblatt-Gimblett
Maciej Zarembas DN-artikel om Polin fyller ut bilden ytterligare.
