I förra numret av UEForum kommenterades Gestaltad livsmiljö, det betänkande som regeringens särskilda utredare Christer Larsson under hösten lagt fram om arkitektur, form och design. Debatten fortsätter här eftersom många har reagerat på de förändringens vindar som nu blåser genom Kultursverige. En av dem är Bengt O H Johansson, kunnig på området och djupt oroad av det som är på väg att ske.
Varje statlig utredning skall lägga fram kostnadsneutrala förslag – framförallt får de inte belasta kommunerna. Den nyligen släppta utredningen om vår livsmiljö har gjort noggranna genomgångar av ett breddat fält för formgivning, arkitektur och design. Utredningen kommer fram till att en särskild myndighet under regeringen behövs för att driva nödvändiga reformer. Kruxet är att detta ska bekostas genom nedläggningen av ett museum (eller ”centrum”) för arkitektur och design, det före detta arkitekturmuseet, nu förkortat ArkDes.
Detta stackars museum omvandlas till en plattform för samverkan mellan fältets aktörer, kanske i delar av museets nuvarande lokaler, med bevarat forskningsbibliotek men utan utställningar och utan forskningsarkiv – ett arkiv som ska dumpas på något statligt konstmuseum. Det är nu inte något obetydligt arkiv, bara ritningarna uppgår till flera miljoner och representerar ca 2000 svenska arkitekter verksamma från 1800-talets slut till i dag. Av antalet förstår man att samlingarna inte tagits om hand av enbart estetiska skäl utan representerar ett lång bredare urval av landets byggnadsverksamhet under mer än hundra år. Hur ska ett konstmuseum kunna handskas med detta? Exempelvis Nationalmuseum skulle behöva rekrytera en ny stab kunniga arkivarier om man inte brådskande gör sig av med det mesta av samlingarna. Där gick den besparingen.
Men detta är frågor som inte bekymrat utredaren som i sina skrivningar demonstrerar en total likgiltighet för arkitekturhistorisk forskning. I hans forskningsöversikt saknas ämnet helt och hållet. Dock vet vi att arkivet utgör grundförutsättningen för avancerad forskning av internationell betydelse – så har också en rad internationella forskare protesterat mot nedläggningen av museet. Vi vet också att mellan biblioteket och arkivet råder ett intimt samband då delar av biblioteket bygger på donationer från arkitektkontor representerade i arkivet.
Vi står alltså inför det märkliga förhållandet att den institution som borde vara den självklara aktören i en ny politik för den gestaltade miljön avvecklas och ersätts med en byråkratisk organisation som ska ges en stark politisk styrning, alltså långt från den parallellt genomförda Museiutredningens vision om museer fria från dagspolitisk klåfingrighet. Man häpnar inför idén att denna verksamhet ska bekostas av regeringens fattigaste departement, Kulturdepartementet, och inte vara ett ansvar för alla de många departement som påverkar miljögestaltningen. Av utredningens egen genomgång framgår att de länder som lyckats bäst med sin arkitektur- och designpolitik är de där olika politikområden samverkat i uppdragen.
Det forna Arkitekturmuseet har genom åren ålagts med uppgiften att vara plattform för regeringens olika ambitioner att höja kvaliteten inom fältet. Namnbytet till Statens centrum för arkitektur och design signalerar också en politisk rädsla för begreppet museum – museet som ett avsigkommet samlande av utdaterad kunskap. Det är som vi alla vet en vrångbild. De bästa museerna använder sina kunskaper och samlingar till att aktivera nuet. Det som misslyckats är att skapa intressanta centra utifrån dagspolitiska visioner. ArkDes misslyckande i detta avseende borde inte stimulera till mer av samma sak.
Låt det återgå till att vara ett museum men med ett ambitiöst regionalt samarbete. Visste ni för övrigt att ArkDes förra året drog fler besökare än till exempel Historiska museet och att omkring en fjärdedel av dessa besökare var skolklasser?
Text: Bengt O H Johansson
BOHJ är tidigare sakkunnig på regeringskansliet inom arkitektur- och kulturmiljöpolitik.
