Vana museibesökare vet att det finns en detalj som har makt att göra utställningsrundan till himmel eller helvete: skorna. Med fötterna tryggt förankrade i ett par bekväma pjucks blir vilken utställning som helst betydligt mer njutbar. Cecilia Jacobsson knallade utan besvär genom Shoes: Pleasure and Pain.
Det fanns en gammal reklamslogan som gick så här: ”Se på Edra skor – andra gör det!” Jag tänker på den när jag går runt i den stora skoutställningen på Victoria & Albert Museum i London. Vad var det den gjorde reklam för? Antagligen skokräm, men det är ju glömt sen länge.
På V&A vänder de ut och in på det här med skor. Shoes: Pleasure and Pain heter utställningen, som pågår till den 31 januari nästa år. Ni måste inte åka till London för att se den, så bra är den inte. Men intressant om man ändå är där och har tolv pund över. (Annars är det gratis på V&A.)
Undrar just om Imelda Marcos har varit där? Hon är ju en erkänd skovän, och ett par av hennes skor är med. De är eleganta, svarta och glittriga. Men det är en myt att Imelda hade 3 000 par skor. Hon hade bara 1 060 par, faktiskt. Det står så på en skylt.
Flera hundra par skor visas. Det är sandaler i guld från det gamla Egypten, små sidenstrutar för kinesiskornas snörda fötter, Dorothys rubinglittrande skor från Trollkarlen från Oz och så vidare ända till en glassko som kunde vara Askungens och en sko utskriven i en 3D-skrivare.
Märkligast är de japanska geishornas höga plattformsklossar till skor, som gör det till ett verkligt problem att förflytta sig. Det finns en liten film som visar hur de går till väga: står på en fot och gör en vid halvcirkelrörelse (så vid som kimonon tillåter) med det andra benet i förhoppning om att klossen ska hänga med.
Någonstans här börjar jag bli intensivt medveten om mina egna Eccoskor, och hur sköna de är. Vilken välsignelse det är att man kan välja vad man ska ha på fötterna! Även om det är mycket mode i skor, det lär man sig också. Mode, och kulturhistoria.
Det är nästan bara kvinnor bland besökarna. De går runt och fastnar i små klungor vid montrarna och utbrister i förtjusta rop: ”Såna hade jag!” ”Å, titta, Courrèges-stövlar!”
Det visas herrskor också, om än inte så många. En flott musketörsstövel, men ingen männens motsvarighet till de skor för sado-masochistiska förhållanden som jag häpet studerar. Skofetischist, javisst!
När jag har vandrat runt bland skorna ett tag börjar jag hysa en ful misstanke: att Manolo Blahnik eller möjligen Jimmy Choo har sponsrat utställningen. Referenserna till Sex and the City duggar misstänkt tätt. Carrie, Samantha och de andra var ju galna i dessa skoskapare, och det påpekas på modernt mumbo-jumbo-språk att det minsann är ett ”statement” att lägga ner en förmögenhet på att välja att vackla fram i sådana designerskor.
Men nej, det framgår av programbladet vem som är sponsorn: den brittiska skofabrikanten Clarks. Deras skor är ju rätt rejäla? Jag fattar ingenting. Men trevligt har jag haft, och en lätt lunch i Morris-rummet sitter fint efteråt.
Text: Cecilia Jacobsson
CJ är journalist och museientusiast.
Foto: Victoria & Albert Museum, London
Marit Jonsson om Shoe Stories på Upplandsmuseet tidigare i år.
