Det våras för nya museichefer

Museichefer ägnar allt mer av sin arbetstid åt personalärenden och löneförhandlingar och allt mindre åt utställningsidéer och insamlande. Administrativt utbildade chefer tycker själva att detta är relativt oproblematiskt, medan museiområdets kritiker ser hur kulturarvet glöms bort med den typen av chefer. 

Kravbeskrivningen på museichefers kompetenser har förändrats de senaste 20 åren. Trenden mot en chef med kunnighet inom ledarskap, kommunikation och marknadsföring startade på allvar då museiutredningen från 1994 presenterade sina direktiv. Utredningens ledamöter tyckte att det var ”ett betydande problem att museimiljön var så starkt dominerad av tre utbildningskategorier – etnologer, arkeologer och konsthistoriker”, och riksdagens revisorer påtalade att museerna borde rekrytera personal med en bredare utbildningsbas än som dittills varit fallet.

– Utvecklingen har gått från kraftfulla eldsjälar till byråkrater som bara tänker på anställningstrygghet, säger Eva Persson, tidigare utställningsproducent och grundare av UEForum.

Eva Persson utesluter inte att viss ämneskunskap fortfarande finns här och där, även om den avtar, men hon tror knappast att byråkraterna är den yrkeskategori som kommer att säkra museernas framtid. Till det behövs passionerade ledare på sakmuseerna, menar hon och efterlyser konstnärliga personer med ämneskunskap och visioner, något som konstmuseerna ofta kan ståta med – på sådana institutioner står konstkännare ofta i spetsen.

Trots den kritik den här utvecklingen stött på genom åren finns inga tecken på att tendensen mot administrativa museichefer håller på brytas. Varken den pågående museiutredningen eller Riksutställningars färska rapport om länsmuseerna ger några sådana indikationer.

En rundringning bekräftar den pågående förändringen. Gamla eldsjälar är på väg ut till förmån för ledare som är smidigare både gentemot sina medarbetare och huvudmän. De senaste tillsättningarna visar att ämneskunnighet är nedprioriterad i kravprofilen. Stockholms läns museum har fått en alldeles färsk chef med i stort sett avsaknad av kunskaper på museets traditionella områden men med flera ledarmeriter. För två år sedan fick Blekinge museum en ny chef där styrelsen prioriterade marknadsföring och kommunikation framför museikompetens. I Landskrona söker kommunen just nu efter en ny museichef och poängterar att administratörens roll är en del av jobbet. När de fyra världskulturmuseerna sökte en ny överintendent förra året betonades kommunikativ förmåga, strategiskt ledarskap och förmåga att leda förändringsarbete.

Internt ses den här utvecklingen sällan som ett problem. Tendensen att tillsätta en toppbefattning med en person som besitter blygsamma kunskaper inom de traditionella museiområdena motiveras med att en nödtvungen professionalisering av jobbet går hand i hand med samhällets större komplexitet. Man säger sig ha behov av en person som kan jaga pengar till den delen av verksamheten som är publik och synlig, som utställningar och programverksamhet, snarare än till långsiktigt och utvecklingsorienterat arbete. På de stora statliga museerna, som exempelvis Nordiska museet, blir svaret att ämnes- och specialistkompetens kan tillgodoses på underavdelningar; chefen klarar sig utan dem.

Inte heller på de mindre och fattigare länsmuseerna ser man museikunskapernas avtagande som ett stort hot. Goda ledaregenskaper och obetydlig museikompetens behöver inte stå i motsättning till varandra, tycker en del av de tillfrågade.

– Många chefer av den gamla skolan är på väg ut, och det hoppas jag blir till förmån för chefer som vågar släppa kontrollen. En enda person kan inte kunna allt, och då är det bra att ha en chef som kan plocka fram andra medarbetares kompetens, säger Sofia Dahlquist, ordförande i FUISM, Föreningen för pedagogisk utveckling i svenska museer.

En generationsväxling är på gång inom fem år. De 24 länsmuseerna står inför mycket tuffa utmaningar. Ledningspersoner måste vara – som det heter – starkt förändringsbenägna och stå ut med att insamlandet kommer att stå för en minskande del av verksamheten.

– Det är inte nödvändigtvis dåligt. Jag tycker det är jättebra att kulturarvet sprids genom både kulturturism och annan publik verksamhet. Den administrativa delen av chefsjobbet är inget stort problem. Sedan får man förstås inte glömma bort att det är samlingarna som är det centrala, annars finns inget berättigande för ett museum, säger Inga Göransson, ordförande i Länsmuseernas samarbetsråd.

Inte bara det förestående generationsskiftet utan även förändrade krav från huvudmännen tas som intäkt för den nya chefstypen. Museerna väntas ha en tydlig röst i samtiden, vara en del av det demokratiska samtalet, vilket fått till konsekvens att innebörden i den gamla devisen ”samla-vårda-visa” har förändrats på senare år. Uppdragsgivaren, i de flesta fall landsting eller kommun, önskar inte sällan nå nya målgrupper och har dessutom ambitionen att museet skall bli ett besöksmål av rang som kan öka regionens attraktivitet.

– Det kräver andra kompetenser än de man får på de traditionella museiutbildningarna, som exempelvis ekonomi. På länsmuseinivå är chefen tvungen att vara både förvaltare, utvecklare och administratör, och det är naturligtvis en utmaning, säger Ulrika Grubbström, ordförande i Föreningen Sveriges landsantikvarier och chef för Västerbottens museum med 70 anställda. 

Den tunga arbetsbördan gör att många chefer tvingas välja sida.
– Jämför med en sjukhusdirektör, förr skulle en sådan vara utbildad läkare men så är det inte längre. I den bästa av världar har du museichefer som är både ämneskunniga och administratörer. Men om jag måste välja en av dem väljer jag tveklöst administratören, säger Hans Kindgren, chef för Bohusläns museum och sekreterare i Länsmuseernas samarbetsråd.

Författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman finner det märkligt att man inifrån museerna tycks betrakta utvecklingen som föga problematisk. Hon ser en stor risk att bevarandet av kulturarvet glöms bort med huvudmännens nya krav – något hon gav uttryck för på DN:s ledarsida häromveckan – och att ”här och nu” prioriteras framför samlingarna. Hon är oroad över att så lite sägs i den aktuella museiutredningens förslag om att skapa möjligheter för framtiden.

– Den nya lag utredningen föreslår, där det bland annat sägs att museer ska få rätt att själva gallra bort föremål ur sina samlingar, öppnar om inte för politiska så ekonomiska lappkast. Landsting och kommuner med små kulturbudgetar kan välja att prioritera annat än kulturarvet. I grund och botten är det huvudmännen som tolkar vad ett museum behöver, och då betyder det förstås väldigt mycket vilken typ av chef som finns i ledningen. Tyvärr är mitt intryck av kulturarvsdebatten att det är förvånansvärt tyst från museihåll, säger Maja Hagerman.

Text: Fredrik Söderling
FS är frilansreporter med förflutet på DN Kultur.

Eva Persson – De stora elefanthannarna
Ingrid Miljand – Om kvinnliga museichefer i Göteborg

Läs Maja Hagermans DN-artikel.