Kultur och kunskap blir bara lek

Ryms Alltet på Världskulturmuseet? Varför måste man ta av sig skorna? Upphör tankeverksamheten om ingenting bjuder motstånd? Agneta Sommansson och Ulla Arnell fortsätter sin undersökning av hur utställningar påverkas när museerna gör sitt yttersta för att passa en ung publik. Den här gången har de kommit fram till en korsväg och möjligen även ett vändkors.

Vi står vid Korsvägen och ska till Världskulturmuseet. Är det bara vi som ska dit? En tom yta ligger framför oss när vi kommit över gatan från spårvagnen. Är det en korsväg eller ett vändkors? Men vi ska dit för att vi vill se utställningarna Tillsammans – om det svåra och det fantastiska med att leva tillsammans och Playground. En utställning om normer.

I några tidigare artiklar i UEForum (se länkar här nedanför) har vi skrivit om ett antal utställningar vi sett de senaste åren. Vi vill fördjupa de tankar och de frågor vi ställt oss. 

Vilken är egentligen den centrala frågeställningen för att komma bakom den lite retoriska frågan om barns perspektiv och barns rätt till kultur och yttrandefrihet? En av frågorna är definitivt den kunskap och kompetens museerna agerar utifrån när det gäller syn på barn, på barns vetande och rätt till kunskap. Det är uppenbart att varje museum gör sin egen tolkning och det är rimligt. Men vad är det museerna åstadkommer? Vad handlar honnörsord som prioritering, tillgänglighet och barnperspektiv egentligen om?

Att komma närmare de frågorna och de svaren skulle kunna peka på andra vägval. Vi försöker och har försökt visa de vägvalen genom att vara nära och iaktta vad utställningsbesökarna gör. Men också när vi ser teaterföreställningen Alltet på Unga Klara med en förskolegrupp och ett äldreboende stärks vår bild om att det finns andra vägval. Alltet utspelar sig i ett gestaltat rum och handlar om ett allvarligt ämne, döden.

Mötet med Världskulturmuseet i den gråkalla tidiga eftermiddagen ger ett egendomligt intryck med ett stort ödsligt utrymme framför byggnaden. Högt upp på fasaden en stor vepa med reklam för Tillsammans och vid entrén ett affischställ med restaurangens lunchtider. Känslan av vilsenhet och ödslighet förstärks när vi kommit in och befinner oss i ett makalöst luftrum, knappnålstystnad och tomhet. Vi krymper och den väldiga trappan eller kanske scenen känns nästan oöverstiglig. Begreppet tillgänglighet får verkligen en annan dimension – hör du inte till och kan koderna så vete katten om du ska våga ta steget in! Men under trappan står barnvagnarna på rad så vi förstår att någonstans i byggnaden finns något som lockar små och stora besökare.

Vi hittar en hiss och häpnar när vi öppnar glasdörren in till utställningen och möts av en hyllvägg från golv till tak fylld med skor från hela världen. Som så ofta när det gäller barnutställningar ska skorna av men för ovanlighetens skull på ett smart och ansvarsfullt sätt. De erbjuds plats i något av de tomma facken och där blir våra skor och alla besökares skor en del av alla världens skor. Eller så kan vi välja att lägga dem i en liten tygpåse att bära med in i utställningen.

Överraskningarna fortsätter med en inbjudande och tillåtande gestaltning i de olika rumsbildningarna, med stor variation i ytor, material, färger, former, belysning, lekskulpturer och gott om sitt- och viloplatser. Varje rum har sitt tema. I montrar exponeras ett överdåd av föremål ur museets samlingar – 1 000 sammanlagt, valda för att spela med rumstemat. Varje föremål presenteras på en digital läsplatta placerad i anslutning till montern. Man kan välja att själv läsa eller av en datorröst få uppläst varifrån föremålet ursprungligen kommer. Överallt är det spring-, kryp-, titt- och pekvänligt oavsett ålder, längd eller om man tar sig fram i rullstol.

Små besökare, ett- och tvååringar med sina föräldralediga pappor, är i majoritet den dag vi besöker utställningen. I dansrummet möter vi Rut 1,5 år framför en stor bildskärm och en liten jukebox där man kan välja danser. Tango eller breakdance spelar ingen roll för Rut och de andra små som kommit in i rummet. De är engagerade och insuper instruktionerna med synbar glädje. Några pappor tar också försiktiga steg. Här och var i utställningen stöter vi ihop med en lärare som går runt och förbereder ett besök med sina förstaklassare. För varje gång vi möter henne blir hon mer och mer entusiastisk när hon ser vilka möjligheter utställningen erbjuder.

I rummet med temat ”Skiljas åt” är det centrala en begravningsprocession. I hörnet av rummet en skog av höga stänger där man kan försvinna en stund och kanske leka tittut. I ett träd hänger besökarnas hälsningar till kära och saknade. Två mammor samtalar med museipedagogen som hela tiden rör sig runt i utställningen. Han är en avgörande tillgänglighetsfaktor. Han visar, instruerar och fångar upp diskussioner och ingriper vid ett intermezzo i slutet av vårt besök till vilket också läraren ansluter sig.

Tre män som gått igenom utställningen befinner sig nu i en diskussion om föremålen som de tycker visades i en enda röra utan sammanhang. De ifrågasätter museet som enligt dem inte lever upp till sitt namn och menar att inget har hänt på 15 år i detta socialdemokratiska projekt, en hård kritik som vi hört många gånger tidigare. Diskussionen blir högljudd och då dyker museipedagogen upp. Han tar ett stort ansvar i samtalet samtidigt som han visar en fantastisk lojalitet till sin arbetsplats. Diplomatisk men utan att stryka medhårs går han in i diskussionen med männen. Han gör världskultur tillgänglig och möjligen reparerar han delar av männens tidigare erfarenheter.

När vi sätter oss ner på bänken vid utgången för att ta på våra skor upptäcker vi en infälld platta i golvet med runda sköna stenar – och den är varm! Det finns ingen gräns för omtanken.

Med hissen en trappa upp tar vi oss från en lekplats till en annan, nämligen Playground – en utställning för högstadie- och gymnasieelever om normer och värderingar. Utställningen ligger i mörker upplyst av neonröda och starkt gula lysrör där man anar stationer för samtal och aktiviteter och en scen med olika tillbehör för rollspel. I en utställning i utställningen visas foton och föremål från Vietnam. Nu är det tomt sånär som på en pappa med sitt lilla barn som vi tidigare mötte i Tillsammans. Det blir ett snabbt besök för oss. Är det en tillfällighet att två utställningar visas samtidigt där norm- och identitetsfrågan är gemensam men den ena kallas Playground och den andra Tillsammans? Det är uppenbart två olika iscensättningar men lekplatser – båda två? Tänk om Playground skulle ta trappan ner till Tillsammans eller vice versa? Vi tror att de har mycket att tala med varandra om!

Men tillbaka till de utställningar vi tidigare sett, många roliga, fyllda av ambition, välvilja och stundtals med kopplingar till museets samlingar men slående är hur alla tycks vilja skapa fysiskt tillgängliga och lekfulla miljöer. Långt borta känns museiutredningens tankar om att stärka kunskapsuppdraget.

Klart att barn behöver lekplatser och lekutrymme men att gestalta utställningsrummen på gränsen till lekplats på bekostnad av samlingarna, föremålen och tolkningarna är att förminska museets ansvar och undanhålla kunskap och vetande från besökarna oavsett ålder. Rummets pedagogik är tydlig, gestaltningen säger vad du får göra och vi såg att det fungerade med hopp, spring och krypande. Men frågan är vad som händer med tillgängligheten till de fantastiska föremålen i montrarna. Reduceras de till kulisser? Läraren som gick där för att senare kunna ta dit sina elever, skulle hon verkligen behöva det? Gestaltningen av rummet blir paradoxalt ett hinder för de vuxna som knappt hinner se för barnens glädje att rusa runt.

Utställningarna bildar en kontrast till Unga Klaras föreställning Alltet med barns och vuxnas koncentration i ett vackert, varmt och lekfullt rum men med total närvaro. Nog är det samma koncentration som vi upplevde med förskolegruppen på Naturhistoriska museet i Göteborg, där pedagoger och barn satt på golvet intill montrarna med fiskar för att rita av och beskriva. Och samma närvaro i utställningen Frihed, en liten konstutställning utifrån Kierkegaards filosofi på Statens museum for kunst i Köpenhamn. Existentiella frågor i en suggestiv gestaltning där föremålen och tolkningarna var i centrum. Kraven blir stora på att både behärska sina samlingar och förstå sin publik och att dessutom vilja ge många olika möjligheter till att förstå och uppleva museets tillgångar. Men ta inte genvägen via en lekplats! Barn är kompetenta och växer med utmaningar.

Liknande tankar slog oss när vi på Arken såg den återskapade Modellen 1968. Modellen var ett socialt experiment som ville undersöka konstmuseet som institution. Den fick många efterföljare men tyvärr försvann den experimenterande ambitionen på vägen och lekmomenten tog över.

På väg till Warszawa i oktober förra året reste vi med tankar på flyktingströmmarna på väg över havet mot Europa. När vi stiger av spårvagnen vid Korsvägen så vet vi att 160 000 flyktingar i dag finns i Sverige. Begreppet världskultur känns komplicerat. Vad innebär det att så många unga människor, och så många unga män, kommer hit till Göteborg utan att veta något om sin framtid? Våra tankar snuddar vid Polin-museet där det blev så tydligt vad som synliggjordes och vem som fick synas. När verkligheten starkt tränger sig på är det lätt att uppleva museet som en bubbla att stiga in i. Vi frågade oss vad som behövs för att vi ska förändra vårt seende, vår insikt och vår kunskap. Vad vill utställningarna åstadkomma?

”Det räcker inte att bygga en institution”, sa Janusz och Maria på Laboratory of Creative Eduction. ”Det är nödvändigt att förändra bemötandet, att våga vara uppsökande. Man behöver flytta ut i det offentliga rummet.” Janusz menar att det handlar om att bygga nya relationer mellan människor, mellan olika kunskaper och erfarenheter. Det kan leda till förändring.

Varför är barn intressanta just nu? Och vilka barn är det som är intressanta? Det var frågor vi ställde oss när vi sett Barnets århundradeoch de frågorna kvarstår. Vårt lite lättsinniga svar blir för att uppdraget fastslår att barn och unga ska prioriteras men det är alltför cyniskt och inte heller helt sant. Ingen föds till museibesökare, du skolas och fostras in. Låt inte kunskapsuppdraget förvandlas till lekplatser! Vi är så många som behöver källor, autenticitet, tolkningar, tidslinjer i lika hög grad som djärva gestaltningar och konstnärliga utmaningar för att förstå och vilja påverka och ställa andra frågor. Det spelar ingen roll hur liten eller stor jag är eller hur många år jag levt. Korsvägen får inte bli ett vändkors.

Text: Ulla Arnell och Agneta Sommansson
Ulla Arnell är frilansande utställningsproducent och medarbetare i UEForum.
AS är frilansande skribent med erfarenhet från bibliotek, utställningar, utbildning och medier.

Läs mer i Utställningskritik:

Hos gudar och gudinnor, Resan fram och tillbaka
Barnets århundrade, Modellen, Frihed m.fl.
Rapport från Warszawa