100 % Kamp – rättighetskämpar
Sundsvalls museum 160416–161009
Utställningen är ett samarbete mellan Regionmuseet Kristianstad, Västmanlands läns museum, Historiska museet
och Sundsvalls museum
Producenter: Daniel Unnis, Anna Molin, Tina Johansson
Formgivare: Sweetpop
Utställningen 100 % Kamp – rättighetskämpar på Sundsvalls museum är en del av det större projektet ”Heterogena kulturarv – Att ändra framtiden” och berättar om lokala rättighetskämpar i Västernorrland. Tråkigt gestaltat trots det behjärtansvärda ämnet, tyckte Karin Kämsby.
Projektet 100 % Kamp – rättighetskämpar ska, enligt sponsorn Postkodlotteriet, ”synliggöra människors olika villkor, bidra till ett mer inkluderande samhälle och visa att förändring går att åstadkomma”. Det är behjärtansvärt. Men måste det vara så tråkigt?
Rättighetskämparnas insatser skildras på skärmar med uppförstorade foton och plakatliknande versala texter i vitt eller gement satta texter i rött, mot svart botten. Inspirationen kommer från demonstrationstågens och de röda fanornas estetik. Vad som saknas är levandegörande gestaltning, problematisering och kämpaglöd.
Utställningen följer ett historiskt förlopp från sent 1800-tal fram till i dag. Den rör sig också geografiskt i Västernorrland från Sundsvall till Bodaborg, Lunde, Härnösand och Örnsköldsvik.
I Sundsvall möter besökaren en av de första svenska feministerna, författaren Frida Stéenhoff (1865–1945). Hon flyttade till Sundsvall några år efter Sundsvallsstrejken och kom som läkarhustru i kontakt med arbetarnas och de fattigas villkor. I sitt författarskap krävde hon rättvisa och jämlikhet, vilket upprörde borgerligheten. Här hade ljudcitat ur någon av Frida Stéenhoffs pjäser eller andra texter varit på sin plats.
Nästa stopp på resan är Bodaborgs sinnesslöanstalt där läraren Ingrid Johansson på 1950-talet ensam tog strid mot de tvångssteriliseringar och de övriga missförhållanden som förekom där. En nalle och en tvångströja i barnstorlek i en monter säger här mer än alla versala bokstäver och ord tillsammans. Utställningen undviker att gå in på vilkas barn det var som hamnade på Bodaborg.
Den nutida rättighetskampen representeras av en privatperson, Pia Boija, pensionerad präst från Örnsköldsvik. Hennes ensamma protest mot rasistiska budskap på torget i Örnsköldsvik har dokumenterats och visas som video i utställningen. Det är också den mest levande gestaltningen som bjuds.
Ett annat nutida exempel är regnbågsmattan i Härnösands domkyrka som invigdes 2014. Hbtq-aktivister hade målat stentrappan upp till kyrkan i regnbågsfärger och kyrkan svarade med att låta väva en regnbågsfärgad matta att lägga på altargången. En modell av den målade trappan har byggts upp i utställningen.
Några som var allt annat än ensamma var de tusentals arbetare som demonstrerade i Lunde den 14 maj 1931. Skildringen av händelserna i Ådalen 1931 då tre demonstrerande arbetare och en åskådare sköts ihjäl av svensk militär bryter av mot utställningens mer identitetspolitiska ambition att berätta om ”kampen för att leva, bo, arbeta, älska på lika villkor oavsett funktionsförmågor, sexuell läggning, tro, kön och ursprung” (citat från Postkodlotteriets hemsida).
De strejkande arbetarnas kamp mot lönesänkningar och svartfötter var ett exempel på klasskamp, men inte ens här nämns begreppet klass. Att det handlar om klass skymtar ändå fram på två dagstidningsförstasidor med olika syn på händelserna. Museet har också lånat in det standar från Utansjö som bars i täten av demonstrationståget och noterar att det fortfarande, enligt svensk lag, är möjligt att sätta in militär mot civila.
Titeln 100 % Kamp – rättighetskämpar antyder ett explosivt innehåll och väcker förväntningar på en engagerande utställningsform. Men hade utställningen på allvar velat leva upp till orden om att ”synliggöra människors olika villkor” så hade man kunnat göra det på ett långt mer effektivt sätt. Allt som behövs ryms i det laddade lilla ordet ”klass”.
Text och foto: Karin Kämsby
KK är frilansjournalist med inriktning på kultur, foto och grafisk form.
