Att ansvara för innehållet i och utformningen av en utställning har på senare tid kommit att kallas kuratering. Den 26 och 27 maj samlades en stor internationell grupp forskare och kuratorer på Köpenhamns universitet för att diskutera detta spännande ämne. Hege Børrud Huseby var där för att rapportera för UEForums räkning.
Konferensen under namnet Curatorial Challenges arrangerades av Forskningsnätverket för kuratoriska studier. Nätverket med det engelska namnet ”The research network for studies in the curatorial” upprättades i början av 2015 och har sin bas på Institutionen för konst- och kulturvetenskap (IKK) vid Köpenhamns universitet.
Nätverket har en uttalad ambition att främja forskning om kuratering genom att sammanföra forskare från olika fält såväl som forskare både från universitet och museer. Denna ambition infriades i hög grad i konferensprogrammet. Det verkade som om de flesta av talarna, liksom deltagarna, hade en fot i forskningen och en fot i det praktiska museiarbetet, och många använde kurator som titel. Den tvärvetenskapliga profilen gav ett varierat och mångsidigt program, men även om inläggen spände över ett brett område kretsade de ändå alla på ett eller annat sätt kring två frågor: Vad är egentligen en kurator i dag? Och vad innebär det att kuratera?
Kuratorn som projektledare
Arrangörerna Malene Vest Hansen och Anne Folke Henningsen poängterade i inledningen till konferensen att det kuratoriska i dag handlar om mer än utställningar. Även om kuratortiteln fortfarande är vanligast på museer och i utställningsprojekt så talar vi i dag också om att kuratera ett instagramkonto eller en spellista på Spotify, och skillnaden mellan konstnären och kuratorn är också på väg att suddas ut.
Det fanns en genomgående samstämmighet i att detta att vara kurator i dag handlar mer om att ha en viss roll i en process snarare än att ha en viss yrkesbakgrund. Många av inläggen handlade om process och om relationer – relationer mellan kurator och konstnär, ledning, publik, media och verk. Flera talare placerade kuratorn på positionen som projektledare och den mest centrala aktören i en utställningsprocess (men inte nödvändigtvis den viktigaste).
Den skapande kuratorn
Men helt eniga om kuratorns roll var man givetvis inte. Även om det inte sades rent ut kunde man spåra några olika synsätt på hur skapande kuratorrollen är och var gränserna för kuratorns ansvarsområde går. Ska till exempel kuratorn ha åsikter om utställningsdesignen? Ska kuratorn först och främst underlätta för andras idéer eller arbeta med sina egna? Här kan man ana en skillnad mellan kulturhistoriska museer och konstinstitutioner. Medan kuratorerna på de kultur- och naturhistoriska museerna såg på sig själva mer som projektledare som underlättar processer och får fram det bästa ur sina experter och formgivare, hade konstkuratorerna en starkare förståelse av sig själva som skapande aktörer med egna idéer.
Tone Hansen, chef för Henie Onstad Kunstsenter i Norge, påpekade att för dem var det viktigt att inte bara förvalta konst utan också vara med och skapa konst. Peter Bjerregaard från Kulturhistorisk museum i Oslo visade i sitt anförande att kulturhistoriska museer är på väg i samma riktning, men att det krävs mycket forskning och experimenterande för att nå en förståelse av vad det vill säga att skapa något nytt i den här sortens museer. Kanske kommer det att misslyckas men som han sa: det är bättre att kasta sig in i det än att vänta fem år på den perfekta idén.
Professionalisering och möjligheter
I motsats till konferenser där museer ska visa upp sig och hålla fram sina bästa projekt fanns här en del ärliga presentationer om sådant som är problematiskt i den kuratoriska processen. Sådant bidrog till att lyfta spännande frågeställningar om kuratorns roll och museernas samhällsuppdrag. För vad gör man när man får veta att en av målningarna är nazistiskt stöldgods med återlämningskrav? Eller när man full av idealism och ambitiösa planer påbörjar ett jobb som kurator och inte får till någonting av det man vill på grund av en konservativ och tungrodd institution? Eller när man får order från högsta ledningen att sjösätta ett institutionsövergripande arrangemang för barn men som de medverkande institutionerna inte förmår se poängen med? Eller om man upptäcker att ens egen familjehistoria är sammanvävd med det man ska förmedla och det blir omöjligt att förhålla sig objektivt?
Uppriktigheten om frustrationerna vittnar om att detta är frågeställningar som många arbetar aktivt och genomtänkt med. Kuratoryrket är på väg att genomgå en professionalisering, hävdade konstkuratorn Simon Sheik i sitt anförande på torsdagseftermiddagen. Yrket håller på att skriva sin egen historia, etablera utbildningar och sätta upp en kanon. Sheik fokuserade på konstscenen men konferensen visade att professionaliseringen pågår på fler områden än enbart konstens. Den är också igång inom kultur- och naturhistoriska museer, genom museologin och museum studies och inom scenografyrket, även om det sistnämnda kunde ha varit representerat i större utsträckning på konferensen.
Konferensens viktigaste yrkesmässiga bidrag låg därför inte i de enskilda presentationerna utan i summan av alla inlägg. I sammansättningen av anföranden och presentationer kunde man skönja konturerna av ett ämnesområde som rymmer både konstmuseer och kultur- och naturhistoriska museer, och som är i färd med att bygga en bro mellan frågor om form och frågor om innehåll. Men ännu återstår det en hel del, i synnerhet i förståelsen av den kultur- och naturvetenskapliga kuratorrollen. Det skulle ha varit intressant om något av inläggen hade diskuterat skillnaderna mellan konstkuratering och kuratering av bruksföremål eller naturfenomen. Men även om man kan bli otålig och frustrerad över att saker är ofullständiga och går långsamt så bör vi glädja oss över den här fasen, sa Simon Sheik. För det finns ännu inga regler. I stället finns det stora möjligheter att vara med och forma yrkesområdet och genomföra nyskapande projekt. Det budskapet kan ju vara en stor uppmuntran när man står mitt i ett utställningsprojekt och inte har någon stark tradition att stödja sig på.
Text: Hege Børrud Huseby
HBR är utställningskonsult med inriktning på kultur- och naturhistoriska utställningar.
Foto: Brittany Overgaard
Översättning från norska: Pia Cederholm
Se hela programmet för konferensen
Läs mer om forskningsnätverket
Presentationerna filmades och information om var de kan ses läggs ut på konferensens facebook-sida
