Mat, myter & middagsbord
Östergötlands museum, Linköping 160221–170115
Utställningsproducent: Lena Lindgren
Formgivare och utställningstekniker: Mats Gilstring,
Johan Nilsson
Utställningstexter: Lena Lindgren, Emma Friberg
Lasse Bergwall hade höga förväntningar på den ambitiöst upplagda matutställningen på Östergötlands museum. Men utställningsbesöket väckte fler frågor än det gav svar, och känslan av otillfredsställelse följde honom ut. Trots att perspektiven var många blev det lite tunt på faten.
Innan jag åker iväg till Linköping för att se utställningen Mat, myter & middagsbord läser jag på hemsidan: ”Historiska föremål som använts i köket blandat med berättelser från dåtid till nutid.” Där står även: ”Vad har du på din tallrik och varför? Det frågar vi oss i utställningen Mat, myter & middagsbord, där vi dels visar originalföremål som har med mat att göra, och dels berättar om mat ur olika perspektiv – socialt, psykologiskt, ekonomiskt och etiskt.”
Jag läser vidare och får reda på att utställningen har fem underrubriker: ”Mat som statusmarkör, Mat som social samvaro, Mat som årstidsmarkör, Mat som kulturellt utbyte och Mat som politik. Dessa fem underrubriker är tänkta att föra besökaren in i matens många världar.”
Väl där betalar jag min entréavgift och går in tillsammans med mitt stora matintresse och mina höga förväntningar.
På rampen ner till Westmanhallen möter jag de första texterna. Under rubriken som lyder: ”Visste du att…” finns det nio påståenden. Jag exemplifierar med fyra: ”Ungefär 842 miljoner människor lider idag av kronisk hunger. De flesta bor i utvecklingsländerna.” ”Inom EU kan ett livsmedel få ensamrätt till sitt namn på grund av sitt ursprung. Kalix löjrom och skånsk spettekaka är svenska exempel.” ”Varje svensk slänger 54 kilo mat och dryck om året.” ”Den akuta bristen på mat i flyktinglägren runtomkring Syrien är en orsak till att flyktingar strömmar till Europa.”
Redan innan jag når ner till utställningen är jag upptagen av alla dessa påståenden och undrar – handlar utställningen om allt det här? Är detta ännu en i den långa raden av utställningar jag besökt med svåra avgränsningsproblem? Ännu en produktion där bredden tycks vara viktigare än djupet? Introduktionstexten bekräftar det, och med besked! Första meningen lyder: ”Bakom varje måltid finns en berättelse om personen som åt den, kulturen som formade den, och platsen och tiden i vilken den serverades.” Ytterligare exempel från samma text: ”Mat handlar om oss. Det handlar om mättnad och överlevnad, kulturhistoria och gemenskap, status och smak.” ”Myter om mat handlar om föreställningar och förväntningar. Reklam, löpsedlar och kändisar varnar och hyllar mat och dieter. Idag handlar mat om identitet.”
Vad är tanken med att lyfta fram så många olika perspektiv på ämnet? Som om det vore bättre ju fler ingångar man erbjuder? Kan det bottna i en ängslan över att det inte får bli för snävt, i en oro för att berätta för lite när det finns så mycket som är så viktigt? En tänkbar förklaring, och det gäller långt ifrån bara den här utställningen, kan vara att det är lättare att peka på symtomen av ett problem än att på allvar diskutera problemets kärna.
Låt mig ta ett exempel. En av huvudtexterna, med rubriken ”Politik”, inleds med raden: ”Mat är politik”. Några fler rader från första stycket i samma text: ”Världen och mat är globala frågor. En del har ingen mat. Andra kastar fullt användbar mat.” I stycke tre läser jag: ”GMO-grödor diskuteras, liksom möjligheterna att ’odla’ kött. Insekter nämns som en framtida källa till protein. ’Käka myror, kittlar dödsskönt i kistan’, som björnen Baloo sa i Djungelboken.”
När jag reflekterar kring att mat är politik handlar det inte om Djungelboken utan om något helt annat. Som att det till exempel finns en stor enighet i forskarvärlden om att köttkonsumtionen är alldeles för hög vilket medför stora och svåröverblickbara miljökonsekvenser. Sedan 1990 har den globala köttproduktionen fördubblats. Av världens all jordbruksmark används hälften till odling av djurfoder, alltså mat till djur, vilket bland annat slukar enorma mängder vatten. Grundvattenresurserna över hela världen försvinner snabbt. Köttproduktionen förbrukar fem gånger så mycket vatten jämfört med vegetariska alternativ som linser och bönor. Det finns samtidigt en stor ovilja att få ner konsumtionen av kött genom politiska styrmedel. Frågorna kring vår konsumtion av kött är kontroversiella. Spänningen mellan vad forskningen numera faktiskt kan bevisa om matproduktionens allvarliga miljöpåverkan och det politikerna gör, eller inte gör, hade varit ett intressant perspektiv att fördjupa i utställningen under rubriken ”Politik”. Och låt oss heller inte glömma den roll som branschernas mäktiga lobbyorganisationer spelar i detta drama.
Det finns ofantligt mycket viktigt att säga om ämnet mat, men i den här utställningen blir det tyvärr inte mycket sagt. I en artikel i Svenska Dagbladet (9/7 2016) under rubriken ”Vi är 25 år efter i matfrågan” säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet: ”Nu måste matfrågan få samma uppmärksamhet som klimatfrågan – annars riskerar planeten att kollapsa.” Han avslutar med att konstatera: ”Vi behöver starka, modiga och väldigt ambitiösa politiska beslut, både i Sverige, EU och FN.” Det är med andra ord utomordentligt allvarligt. Alarmerande.
Jag vet: tungt, svårt och jobbigt. Det är kanske frågeställningar och perspektiv ett länsmuseum inte ska diskutera och debattera. Eller kanske är det just sådant som offentligt finansierade museiinstitutioner har till uppdrag att göra?
Utställningen visar många föremål och en del rekvisita. Sättet föremålen exponeras på gör dem dock till bifigurer snarare än huvudrollsinnehavare. De får en mer dekorativ funktion vilket gör att de innehållsmässiga betydelserna av föremålen förlorar i tyngd. De blir lite kontextlösa.
För ska jag vara uppriktig så händer det ingenting när jag går runt i utställningen. Det finns ingenting som utmanar mig. Många av texterna är konstateranden av typen ”I Stockholm lever 43,3 % i ensamhushåll medan Göteborg har 42,6 % och Malmö 41,6 %.” ”Meze äter man i länder kring Medelhavet, främst i Mellanöstern.” ”Det kan finnas en moralisk bedömning i mat, där vi bedömer varandra utifrån vad vi äter och utifrån vad som ses som ’bra eller dålig’ mat.” Jag förstår inte riktigt vad jag ska ha all den här informationen till.
Utställningens övergripande form, fyra torn, känns sammanhållande, vilket är en klar fördel, det liksom stabiliserar det svårmanövrerade rummet. Nackdelen med att använda samma formspråk till fyra av fem teman är att det blir svårare att se olikheterna. Form och innehåll blir inte kongeniala. Form och funktion däremot – torn som hyllplan – är en utmärkt praktisk lösning. Och jag kan inte tycka annat än att utställningen är välgjord på många sätt. Det tekniska utförandet har hög kvalitet både i det stora och i detaljarbetet.
För att sammanfatta mina synpunkter så tror jag att ett skarpare urval, snävare avgränsningar och ett mer analytiskt och kritiskt förhållningssätt hade gjort utställningen mer angelägen och relevant. Ursäkta min liknelse, men det är lite tunt på uppläggningsfaten på det smörgåsbord som dukats upp i Westmanhallen. Det som serveras motsvarar inte alls vad som utlovas på menyn som sitter i början av utställningen.
Att frågorna kring mat berör alla och har djupa existentiella dimensioner gör dem också svårfångade, komplexa och ofrånkomligen politiskt laddade. För att kunna ta det stora grepp och leva upp till de löften utställningens avsändare avger i sin programförklaring krävs helt andra förutsättningar. Andra format och andra resurser.
Ett av de fem perspektiven hade räckt mer än väl.
Text och foto (där ej annat framgår): Lars Bergwall
LB är utställningsproducent, lärare i utställningsgestaltning vid Linköpings universitet samt medlem i UEForums redaktion.
Johan Rockström i SvD 20160709, ”Vi är 25 år efter i matfrågan”
”Matens pris”, dokumentärserie i Sveriges Radio P1. Lyssna särskilt på avsnitten ”Köttet och politiken”, ”Dieten som skadar planeten” och ”Spekulation i råvaror”.
Dokumentärfilmen Cowspiracy (2014) av Kip Anderson och Keegan Kuhn.
