Tjugoåtta nya miljoner per år till museernas utställningsverksamhet – i experimentell anda. En stor summa kan tyckas, men den skall räcka till många museer, såväl centrala som regionala och kommunala. Pengarna tas från Riksutställningars anslag i takt med att denna verksamhet skrotas. Ett nollsummespel för staten alltså, konstaterar Eva Persson.
Statens försöksverksamhet med riksutställningar fick 1965 uppgiften att utveckla och popularisera mediet och valde en centralistisk lösning. De regionala museerna var överlag kritiska till detta. Några unga landsantikvarier opponerade sig i boken 70-talets museum (se min artikel i förra numret) och framhöll den egna institutionen, alltså länsmuseet, som den lämpligaste nivån att leda museiutvecklingen från. Länsmuseerna var ju både centrala (i länet) och decentraliserade (i landet).
Riksutställningar blev trots kritiken permanentat 1975 med säte i Stockholm, upphörde dock att bygga vandringsutställningar i och med tvångsförflyttningen till Gotland 2007 och föreslås nu i utredningen Ny museipolitik – inte oväntat – att läggas ned.
Två tredjedelar av Riksutställningars nuvarande anslag skall i denna process förvandlas till bidrag för att stödja en experimentell utställningsverksamhet som kan poppa upp var som helst i landet om Kulturdepartementet får som det vill.
Men det krävs samverkan flera museer emellan för att söka dessa bidrag. Ett museum kan inte agera ensamt utan måste samarbeta med andra om utställningens innehåll och enas om gestaltningen och formuleringarna till en gemensam ansökan, som skall riktas till den föreslagna museimyndigheten.
Hoppsan! Där försvann genast en massa egensinniga idéer. Sådana som skulle kräva en hel del experimenterande i lugn och ro för att kunna formuleras och eventuellt få flera museer att acceptera.
Det framgår av förslaget att utredaren förväntar sig att bidragen från staten skall resultera i STORA projekt. Men har han kalkylerat med de kommittéutställningar som samtidigt ser dagens ljus? En kommittéutställning är enligt Kerstin Smeds, museologiprofessor i Umeå, en museiutställning som tillfredsställer alla i utställningsgruppen – ämnesexperter, pedagoger, konservatorer, magasinsföreståndare, kommunikatör och avdelningschefer – men lämnar publiken i sticket genom sitt utslätade tilltal. Så är det redan nu när museerna i god demokratisk ordning producerar större utställningar, så hur skall det då gå när flera museer med samma problematiska arbetsmetod jämkas samman?
Den utveckling som museiutställningen genomgått sedan slutet av 1990-talet är framför allt av teknisk art. Genom att anlita ljus- och ljuddesigner och skickliga formgivare har många museer kunnat skyla över bristen på förnyelse av innehåll och paradoxalt nog även av form. Om man som utredaren har målsättningen att museerna skall fördjupa formtänkandet, ge föremålen nya roller och pröva relationen mellan text, föremål och bild skall man inte omedelbart tvinga in dessa institutioner i större produktioner av de just nu omhuldade debattämnena hbtq, genus och integration. Ämnen som förvisso är viktiga men extremt söndertuggade – i alla medier. Vad nytt kan utställningen bidra med? Godhjärtade budskapsutställningar finns det redan för många av och väcker ingen entusiasm hos publiken.
Vårt medium behöver grundforskning i gestaltning och frigörelse från sekelgamla dramaturgiska grepp. God hjälp på vägen blir då inte i första hand samarbeten med andra museer utan med fria, konstnärligt arbetande människor utanför museisfären, musiker, dansare, cirkusartister, poeter och installationskonstnärer. Många sådana små, ständigt pågående experiment i ett och samma museum kan leda till att modigare och mindre önskvärda tankar blir allmängods som infiltrerar museet.
Utredningen Ny museipolitik vill ge större självständighet och frihet åt museerna och säger att de i sin kunskapsspridning skall ”utnyttja utställningsmediets möjligheter på nya sätt”. Personalen skall ha ett ”kritiskt förhållningssätt” och vara öppen för ”nya perspektiv” på gamla museisanningar.
En sådan vision är nog möjlig att uppnå, men gradvis. Det kan förutsätta att museernas ämnesexperter får träda tillbaka och acceptera att deras kunskaper ”bara” används som källor (eller guldgruvor) för artisternas tolkningar.
Låt museerna bli de platser där vetenskapligt innehåll möter konstnärlig gestaltning spontant och inför öppen ridå! Bejaka varje museums lust till egna experiment utan fördröjande samarbetsavtal!
Text: Eva Persson
EP är utställningsproducent, forskare och föreläsare. Hon startade UEForum 2005.
Eva Persson om länsmuseerna i förra numret.
