Lusten kommer före lärandet på det nya Scenkonstmuseet som öppnar i Stockholm i början av nästa år. Fokus ligger på nutidshistoria och interaktivitet. Evighetslånga föreläsande skärmar undviks. Så disparata figurer som Robert Wilson, Birgit Cullberg och Laila Westersund kommer att rymmas i det nya museet. Fredrik Söderling hälsar på i ett museum just som det tar form.
Lärandet har alltid varit högt prioriterat på svenska museer, besökare ska inte gå därifrån utan att ha lärt sig något. Men med kunskapen ett knapptryck bort på mobilen finns det andra sätt att tänka, och det har ledningen för det nya Scenkonstmuseet i Stockholm gjort. Världen är knappast full av scenkonstmuseer, så att Sverige nu får ett kan betraktas som något av en internationell nyhet.
Lusten har satts i första rummet. I de ljust nymålade salarna i det gamla Kronobageriet på Nybrogatan 9 ligger trästommar och bjälkar synliga i taket, på sina ställen tjocka som järnvägssyllar. När portarna i början av nästa år slås upp till det som förut var Musik- och teatermuseet ska runt 50 stationer med namn som ”Ljudskogen”, ”Teaterboken” och ”Dansboxen” vara färdiga att tas i bruk av de första besökarna.
– Även om många museer säger att lusten är viktig så är det ändå lärandet som brukar komma i första hand. Lärandet är förstås viktigt, men utan lust dör viljan till vetande snabbt, säger Scenkonstmuseets vd Daniel Wetterskog.
Museets huvudkurator Clara Åhlvik, som för några år sedan skapade den omtalade utställningen Ond design på Röhsska museet i Göteborg, fortsätter:
– Vi börjar med det roliga. Berättelsen får styra, en story som på ett intressant sätt säger något om konstarten ifråga. Mitt jobb är att hitta föremål med tillräckligt spännande berättelser.
Clara Åhlvik är noga med att skilja på berättande och föreläsande. I vår tid med mobiltelefoner, datorer, Wikipedia och Google går det att undvika föreläsandet.
– Vi museimänniskor går ofta väldigt fort in i att föreläsa. Precis allt måste få komma med och så startar vi 1899 och inbillar oss att besökarna ska stå där och läsa jättemycket på skärmarna om koreografen Birgit Cullberg eller operan Aniara fastän de är trötta och ganska kaffesugna och ungarna skriker. Men det räcker att vi talar om vad som är det mest intressanta med Birgit Cullberg i just det här sammanhanget, säger Clara Åhlvik.
Den relativt begränsade utställningsytan har fått styra urvalet. Stationerna behöver inte följas i en viss ordning, för någon kronologi existerar inte. Bara starka berättelser. Besökarna kan också röra sig i vilken riktning de vill.
Scenkonstmuseets rutinerade kuratorer har omsatt den övergripande visionen i lika delar interaktiva stationer och fysiska föremål, för övrigt en trend just nu. Just i den mixen ligger SKM:s starkaste kort, tror både museichefen och huvudkuratorn.
– Vanligt är att de som bygger utställningar i dag förlitar sig allt mer på teknik som tagit de riktiga föremålens plats. Men tekniska lösningar tenderar att väldigt snabbt bli daterade. Därför väljer vi inte antingen eller utan både och, säger Daniel Wetterskog.
Närmar sig berättandet det tänk som finns på sciencemuseer, vilka för övrigt ofta är starkt interaktiva?
– Ja, vi närmar oss det. Science center är en term som ute i Europa förknippas med teknik och naturvetenskap. Men innehållet behöver inte vara så tekniskt, utan kan exempelvis vara musik eller teater kombinerat med exempelvis matematik. Fast något nytt Tom Tits på konstarternas område strävar Scenkonstmuseet knappast efter att bli, försäkrar Daniel Wetterskog.
Ett museum i tre etager – ett för dans, ett för teater och ett för musik. Samtidshistorien dominerar starkt.
Vad kommer då besökaren att möta?
Längst ner håller dansen till. Några stationer i urval: ”Dansboxen” är en installation av Nikeisha Andersson, ett nytt stjärnskott i videovärlden. ”Kroppen är politisk” heter en station där dansgruppen Juck, Birgit Cullberg och en dansare med Downs syndrom samsas. På en annan interaktiv station ihopsatt av tonsättaren Jesper Nordin skapas musik när besökaren rör på kroppen.
I teateravdelningen en trappa upp blir ett samarbete med den amerikanska teaterregissören Robert Wilson det stora dragplåstret. Han har bland annat satt upp Strindbergs Ett drömspel på Stockholms stadsteater i slutet av 1990-talet. Besökaren kan också bläddra i ”Teaterboken” skapad av det brittiska konstnärsparet Davy och Kristin McGuire och få upp rörliga projektioner ur verk som Kristina från Duvemåla, Drottningens juvelsmycke och Mio min Mio. I den här avdelningen får Tältprojektet från 1970-talet, teatergruppen Oktober, Suzanne Osten och Cirkus Cirkör plats. En station är betitlad ”Manus”, en ”Digitala sminket”. Barnen får klä ut sig i riktiga teaterdräkter och kan ta del av teater med tevedockor som Televinken i utställningens sista del, ”Teaterdockor”.
I musikavdelningen har en ”Samplingsvägg” byggts av svenska tonsättaren Håkan Lidbo med flyttbara klossar som kan ”spela på” några av de 6 000 instrumenten i museets samlingar. Besökaren kan också gå in i den KTH-skapade ”Ljudskogen” och spela ihop med andra på strängar spända från golv till tak. På stationen ”Trubaduren” möts Bellman, Taube, rapparen Erik Lundin och singersongwritern Ane Brun.
I Scenkonstmuseets regeringsuppdrag ingår kopplingen till svensk professionell scenkonst. Det förra Musik- och teatermuseet var mer av ett etnologiskt museum. Mycket möda har lagts på att få med samtida objekt eftersom de existerande samlingarna är mest gammalhistoriska. Reglerna för offentlig upphandling har tillämpats genom hela förberedelsearbetet, isländska byrån Gagarin var med och skapade det första konceptet.
Vad vill museets skapare åstadkomma för besökaren? Det första är att framkalla nyfikenhet. Det andra är att ge insikter om besökarens egen skapande förmåga, menar Clara Åhlvik, en upplevelse av att ”jag kan också dansa, jag kan också spela fast jag inte är i närheten av professionell”.
– När besökarna går ut härifrån ska de säga att ”å, vad det skulle vara kul att sjunga i kör”, eller ”vi kanske skulle gå på teater i kväll”, eller ”ska vi gå och dansa tango”. Tänk om folk känner sig så inspirerade, då tycker jag vi har lyckats.
Kulturarvet då, vart tar det vägen bland all interaktivitet?
– Vi jobbar inte utefter tanken att något ”måste” med. Vi har inga måsten och det gäller ända ned till utställningstexterna. De ska våga vara intressanta – för tänk hur mycket som skrivs intill museimontrar som bara är Wikipediatext, säger Clara Åhlvik samtidigt som vi tittar in i den magnifika konsertsalen.
Museets personal har erbjudits kompetensutveckling, för att få en nystart och för att känna sig delaktiga. Bland annat en genuskurs.
– Det är så lätt att vi bara väljer vita män av viljan att man ”måste” visa. Men svensk scenkonst är extremt ”white washed”, därför bör vi ha med olika kroppar, olika åldrar, olika kön. När det gäller musiken tror jag faktiskt att vi kan skryta med en överrepresentation av tjejer.
En av trenderna just nu är att museer ska bli en starkare röst i samhällsdebatten. Hur gör ni det på SKM?
– Vi är väldigt mycket med i den trenden. Ett av våra mål är att visa att konstarterna är arenor för yttrandefrihet. Det tar vi upp på flera håll i utställningen, säger Clara Åhlvik.
Det 11 februari 2017 går startskottet för Scenkonstmuseet.
Text: Fredrik Söderling
FS är frilansreporter med förflutet på DN Kultur.
Foto: Scenkonstmuseet
Kristoffer Soldal recenserade Clara Åhlviks utställning Ond design.
