Detta är historien om en pytteliten museiskandal som är stor bara för de närmast invigda men samtidigt toppen av ett isberg. Men om det lilla perspektivet kan belysa stora nationella intressen blir denna historia mera angelägen.
Det fanns en gång i Stockholm för inte så länge sedan ett minimalt museum som under decennier kämpade med att förmedla märkliga berättelser och konstverk från sällsamma världar. Det lilla museet ägnade sig inte åt popstjärnor eller senapsmärken eller bikinibaddräkter utan åt den marginella företeelsen dockteater.
Museets namn var Marionettmuseet och det drevs av en ideell stiftelse under ordförandeskap av akademiledamoten Göran Malmquist. Där kunde man möta handplockade skatter från Asiens kulturer och övriga världsdelar liksom svensk dockteater, främst från skapandet vid Marionetteatern under fyrtio år.
Den fasta utställningen var uppbyggd som en lustfylld vandring genom världens kulturer i miniatyr efter tre grundprinciper: monterfri berörbarhet(oömma föremål fick beröras, även spelas med), närhet (till figurers ansiktsuttryck, konstruktioner, material) och scenisk rörelse och ljud(igångsättande, manuellt eller medelst sensorer av teaterfigurer i rörelse till Dramatenskådespelares inspelade rolltolkningar). Utställningar visade verk av Miró, Bauhaus, Kantor …
Detta var med andra ord ett offentligt fungerande museum med en välordnad samling av över fyra tusen handplockade föremål, inklusive miniatyrer, ett av Europas mest omfattande fackbibliotek, internationella arkiv, sammantaget ett unikt vittnesmål över mänskligt skapande på dockteaterns och angränsande områden. Grundat 1973 levde museet på sparlåga i anslutning till Marionetteatern, med ett öronmärkt statligt bidrag på 150 000 kr per år.
Dramatiska Institutet upptäckte genom Inger Zielfelt och Kjell Grede museets reservoar av unika kunskaper (”en felande länk på DI”) och startade till följd därav en statlig utbildningslinje i dockteater.
Internationellt var museet känt och omskrivet, utmärkt bland annat av UNESCO:s Museum of the Year Award, Special Recommendation 1990. Dess samlingar visades i stora europeiska sammanhang och inte minst Frankrikes kulturminister Jack Lang följde verksamheten nära.
Men i Stockholm var verksamheten kommersiellt olönsam och resursbristen gjorde att man hade svårt att nå ut. Besökarantalet var därmed begränsat till verkligt intresserade individer och grupper. Museets existenssvårigheter ignorerades av departement, kulturbevakare och media. När hyreskostnaderna blev övermäktiga delades verksamheterna: teatern flyttades 2003 till Stadsteatern, museets öronmärkta subvention råkade följa med. Dess öde hängde nu på ytterst sköra trådar.
Ett större perspektiv
I Paris anordnades 2010 av CNRS, Centre national de la recherche scientifique, och Nationalbiblioteket ett internationellt kollokvium på temat ”Vilket museum för levande scenkonst?”
Idén kom från en utbredd oro bland kulturinstitutioner och utövare kring hanteringen av den efemära scenkonstens materiella – och immateriella – kulturarv. En dyster utveckling tecknades, inte bara av situationen i Frankrike (Paris saknar fortfarande ett teatermuseum) utan även i övriga Europa. Museipolitik handlade om nedläggningar, sammanslagningar, besparingar och inskränkningar. Storbritannien stängde sitt Theatre Museum of London och inte bara i rika landet Sverige diskuterades brutala rationaliseringar.
Här ställdes viktiga frågor. Hur ska man levandegöra scenkonst som ju skapats för att leva i ögonblicket och på en scen? Efter vilka kriterier träffa urval, bedöma kvalitet, nå objektiv historieskrivning om de olika scenkonstformerna? Hur använda den i nuet levande scenkonstens erfarenheter, använda kunskaper från regi och scenografi vid frågor som konserveringsteknik och värdebestämningar, alltså förena befintlig scenkunskap med museifolkets specialistkunskaper? Hur stoppa den värdeurgröpning inifrån som består i att ersätta visning av samlingar med populistiska utställningar, ofta för att skyla brist på sakkunskap, problematiseringskompetens, historieförankring? Hur konkret implementera förnyelse utan att svika museets väsentligaste uppgift, att förmedla den kulturhistoriska kunskapen, länken till nuet och morgondagen?
Som inbjuden från Sverige ombads jag berätta om Marionettmuseets öde, ett exempel på en kulturpolitik som speglar det materialistiska samhällets icke-kulturella prioriteringar. Det väckte igenkännande och upprördhet och ledde till en petition undertecknad av samtliga deltagare, det vill säga Europeiska Teaterunionen, Comédie Française, Barcelonas Institut del teatre, Neederland´s Theatre Institut, Moskvas Meyerhold Museum, Georgetown University i USA, Sorbonne-universitetet, Nanterre-universitetet, Centre National de la recherche scientifique, Musée Gadagne i Lyon samt en rad dockteaterorganisationer.
Petitionen krävde en värdig hantering av donationen och tillställdes Sveriges kulturdepartement och Musikverket. Den föranledde ingen som helst reaktion.
Ett tungt bidrag till museidebatten i Frankrike är boken Alerte: patrimoine immatériel en danger / Warning: The intangible heritage in danger (fransk-engelsk utgåva, Actes sud 2014). Den är skriven av Chérif Khaznadar, grundare av La maison des cultures du monde, som länge introducerat all världens kulturer i Paris. Som franska regeringens representant i Unescos konvention för bevarande av det immateriella kulturarvet är Khaznadar en auktoritet att lyssna på. Han slår larm därför att det immateriella kulturarvet hotas mer än någonsin. Teatern, dockteatern, muntliga berättartraditioner, festritualer med mera hotas av tre faror som författaren kallar ”la muséification, la folklorisation et la commercialisation”, alltså museifiering, folklorisering och kommersialisering.
Museifiering syftar bland annat på det föråldrade, distansskapande vitrin-tänkandet, folklorisering handlar om kravlösa jippon och kommersialisering utgår från den visa insikten att endast säljbar kultur säljbar är!
När materialismens livshållning dominerar samhällsbygget hotas kulturarvet. Det vi aldrig upplevt behöver vi inte minnas. Men på kuppen deformeras hela vår människosyn.
Ögonblickets nattliga flygfän självdör i längden – men i vilken längd? Hotet mot det immateriella kulturarvet gäller inte bara brottsliga härjningar i Palmyra, det pågår här och nu och det fordrar motstånd.
Hemma i Sverige
Den svenska staten tillsatte utredningen Klenoder i tiden (färdig 2006), med uppdrag att finna en framtidslösning för flera utsatta verksamheter: Marionettmuseet, Drottningholms teatermuseum, Sveriges teatermuseum, Arkivet för folklig dans samt Dansmuseet.
Med det beprövade resonemanget att sammanslagningar, gemensamma lokaler och administration medför besparingar, lät man sig än en gång duperas av ett trolleri som aldrig hållit. Utredningen föreslog en hopslagning av de nämnda institutionerna under myndigheten Musikverket. Marionettmuseets samlingar skulle tryggas genom att doneras till staten. Uppdraget att förvalta donationen anförtroddes Musik- och teatermuseet som just bytte struktur och chefer och döptes om till Scenkonstmuseet. Allt detta skulle rymmas i före detta Musikmuseets lokaler i Kronobageriet.
Reaktionerna på utredningen blev skiftande, men från Det Samlade Svenska Musiklivet kom ingen proteststorm. Hur kunde musiken, varje kulturs kanske viktigaste identitet, tillåtas att stympas till följd av sammanslagningarna? Skäl att vända sig i sina gravar har både Musikmuseets eldsjäl Ernst Emsheimer och för teaterkonstens del legendariske professorn Agne Beijer som skapade Drottningholms teatermuseum. Dansmuseet hoppade tidigt helt av utredningen, och lilla Marionettmuseet hade ju inget val: detta eller upplösning.
Ett svenskt initiativ
Frågorna vid Parismötet 2010 är heta i Sverige idag. Med inspiration från Paris inbjöd Stiftelsen Marionettmuseet och Musikmyndigheten till ett rundabordssamtal 2011 på temat ”Vilket museum för scenkonsten vill vi ha?” Av hundratalet inbjudna kom femton personer, ingen från Operan eller Dramaten och från media summa en skribent, Svenska Dagbladets Bo Löfvendahl. Att landets främsta kulturinstitutioner avböjde deltagande i diskussionen om sina egna kulturarvsintressen belyser en djup misstro gentemot statlig kulturpolitik.
Men det verkligt allvarliga är när kulturpolitiken, oavsett regim, grundas på den genom decennier cementerade synen på materiell välfärdssträvan före allt, som funnes inget immateriellt, en syn som blockerar eller tystar svagare röster om nya möjligheter, om visioner, om själens angelägenheter.
Hur gick det sedan?
Marionettmuseets donation beslöts av regering och riksdag på basis av två accepterade krav i donationshandlingen: sakkunnig hantering och tillgänglighet för allmänheten.
Donationen har faktiskt prackats på Scenkonstmuseet som dignar under uppdraget och tillstår att man saknar den avtalade expertisen på området. Man upprepar ambitionen att anställa en sakkunnig, av Marionettmuseet utbildad person, men har hittills inte av de miljoner nya Scenkonstmuseet kostat prioriterat ens en halvtidstjänst för specialisthantering av den europeiska kulturskatt donationens fyra tusen föremål utgör.
Vad tillgängligheten beträffar hänvisas besökare till Tumba, då man först ska avtala tid för besök, ta tåget och sedan fotvandra till museilagret. Säg det till en intresserad barnfamilj!
Inför öppnandet 2017 har Scenkonstmuseets ledning två gånger visat donatorn en plats för samlingarna på minst 47 kvadratmeter. Men plötsligt reducerades det löftet till totalt en monter och några dockor i en utställning av utifrån hopplockade föremål. Varifrån kom denna helomvändning?
Därmed missar Scenkonstmuseet i sin start ett unikt flaggskepp, verk av Isac Grünewald, Birgit Åkeson, Franciszka Themerson undanhålls, liksom dockskapare som Harro Siegel, Harry Kramer, Arne Högsander, Staffan Westerberg, Sture Pyk, Lennart Mörk, Gilbert Regazzoni samt en väldig Asiensamling med gåvor som har skänkts av Sigrid Kahle, japanske samlaren Yoshinaga med flera, på villkor att de ska visas.
Statens hantering hittills gentemot allmänheten ifråga om erkännande, urval och utrymme står inte i proportion till donationens värde, syfte och direktiv, eller till samlingarnas plats i svensk och internationell teaterhistoria.
Regering och riksdag möjliggjorde donationen – vilket vi är tacksamma för. Man gav uppdraget till Musikverket. Sex år senare saknas finansiering och uppföljning av donationsvillkoren.
Epilog
Men vad är det egentligen som är skandal här och vem bryr sig?
Hittills är hanteringen av Marionettmuseets donation ett kulturpolitiskt svek som tillåtits ske utan kritisk prövning. Större museifrågor står på spel samtidigt som våra sinnen uppfylls av världens mycket värre prövningar. Inte finns det något som helst samband mellan det lilla museets förhindrade utbud och människors behov av tröst, mellan tröst och glädje åt själ och sinnen och världens/förortens konflikter.
Så, varför bry sig? I stället för att gräva i det som inte blev kan man uppfinna det som hade kunnat bli, eller med fransosens ord: ”Ne creuser plus dans ce qui a eu lieu mais inventer ce qui aurait pu avoir lieu.”
Text: Michael Meschke
MM har varit verksam som teater- och museichef, marionettist, dramatiker, regissör och professor.
