Optimisten tycker säkerligen att höstens intensiva museidebatt är av godo. Äntligen diskuteras kulturpolitik som om livet stod på spel! Pessimisten, som ständigt är medveten om att livet faktiskt står på spel, misstänker i gengäld att även denna storm kommer att bedarra och efterlämna ett museilandskap som har förändrats till det sämre. Vem ska man tro?
Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke är den enda politiker som gör mig starstruck. Hon för sig alltid med sådan stil och grace, hon talar så passionerat och hon lyser av engagemang när hon inviger Nordiska museets nya utställning. ”Det här är vårt!” utropar hon lyckligt där hon står mitt i trappan under Gustav Vasas bistra uppsyn. Det hon syftar på är museets samlingar, vårt gemensamma kulturarv med dess omistliga skatter. Sedan talar hon så vackert om hur vi kan mötas genom kulturen för att skingra skuggorna och erövra ljuset.
Just där och då, medan jag lyssnar på kulturministern, kommer jag inte på en enda kritisk fråga. I stället står jag beundrande och instämmer, nästan tårögd av rörelse. Men bara nästan. För inom mig finns en oro som virvlat upp till ytan den gångna hösten.
Att förändringar kommer är måhända oundvikligt. Världen ser helt nya hot i dag och museerna ska förstås stå i frontlinjen när mörka krafter mobiliserar mot idén om människors lika värde. ”Vi behöver ljus, hopp och handlingskraft!” manar Alice Bah Kuhnke med övertygelse. Visst har hon rätt. Men innebär handlingskraft nödvändigtvis att man bör slimma verksamheten och koncentrera energin till en enda vass laserstråle?
Kultur kan i några av sina oöverskådligt många uttrycksformer elakt avfärdas som njutningsmedel för överklassen. I själva verket är kulturen den livsluft som gör meningsfullt mänskligt liv möjligt på den här planeten. Denna livsluft är beroende av att människor söker, samlar och vårdar långsiktigt hållbara kunskaper, det vill säga bildning, och att det finns institutioner som garanterar bildningens fortlevnad.
När jag ser en utställning litar jag på att hela kedjan från insamling av föremålet till presentationen av det i montern har hanterats av sakkunniga experter. En rad val har gjorts utifrån djupa insikter i flera olika sammanhang innan föremålet möter min blick. Ännu medan jag betraktar det pågår forskning om små detaljer och subtila aspekter som syftar till att öka vår kunskap om världen. Skulle jag inte känna tilltro till museets expertis så vore utställningsbesöket bortkastat; då kunde jag lika gärna själv försöka förstå mig på världen utifrån några slumpvis utvalda objekt i min närhet.
Museernas roll – och nu tänker jag inte på pseudomuseer som Fotografiska museet eller Abbamuseet – är att säkerställa tillgången på kunskap genom att både samla och bevara, både forska och visa. Då måste landets främsta experter på till exempel Kinas kulturhistoria vara anställda på Östasiatiska museet. Allt annat är befängt.
Om Alice Bah Kuhnke ville göra en enkel men långsiktigt hållbar engångsinsats för Sveriges museer skulle hon kunna lyfta bort den löjligt tunga hyresbördan genom att föreslå att staten skänker byggnaderna till institutionerna. Ett penndrag och så, varsågoda, husen är era! Använd nu era statligt tilldelade medel till kärnverksamheten i stället: personal, samlingar, utställningar, forskning.
Varför inte? Politik är det möjligas konst.
Text och foto: Pia Cederholm
PC är journalist och chefredaktör för UEForum.
