Zhaoyuan-samling än består efter hundratio år

Bland hyllorna i Etnografiska museets magasin och bland de cirka 220.000 föremålen från hela världen möter Alice Rinell Hermansson sin farfar. Museets konservator hittar vägen.

Farfar levde större delen av sitt liv i Kina. Redan som barn visste vi i familjen att han hade skickat en del föremål till Etnografiska museet i Stockholm. Men inte förrän nu, en julidag 2016, hade vi tillfälle att besöka museet och se en del av det han hade samlat ihop. Christian Stadius, konservator vid museet, hade lovat visa oss samlingarna trots att det var en solig dag mitt i sommaren. Vi var glada för det eftersom vi hade besök av amerikasläkten, som också hade intresse av att vara med. Vår grupp bestod av sju personer, de flesta med något slags relation till Kina. Två var farfars barnbarn och två hans barnbarnsbarn. Tre var födda i Kina och flera hade besökt landet en eller flera gånger. 

Farfar hette John Alfred Rinell och var bördig från Rinna socken i Östergötland. Han reste till Kina 1894 som den tredje av Svenska baptistsamfundets manliga missionärer. Han fick många år i Kina och dog där 1941. Farmor Hedvig återvände till Sverige 1949 och levde fram till 1962, just som hon skulle fylla 95 år. Deras första återbesök i Sverige inträffade 1906 då Etnografiska museet höll på att planera för en missionsutställning och det var antagligen det som var anledningen till farfars bidrag. 

Vi visades ner i de stora magasinen där mängder av etnografika från olika länder förvaras. Bara det var ju imponerande. Hylla efter hylla, sektion efter sektion stod fulla av föremål på bestämda platser. I ett angränsande rum började Christian Stadius söka i samlingarna på en dator. Snart fick vi adressen till några av farfars bidrag. På en hylla fann vi en rökelseurna i brons med ett vackert trälock som kunde lyftas av med hjälp av ett handtag i nefrit. Den förmodas, enligt museets beskrivning, vara en fri efterbildning av en urna från 1600- eller 1700-talet, kanske tidigare. I datorn fanns också en del andra föremål avbildade och ännu fler registrerade utan bild, tillsammans 412 föremål. Datoriseringsarbetet pågår.

De föremål som farfar valt ut var av högst varierande dignitet. Där fanns små kopior i trä av en kinesisk skottkärra, bärstol, fiskebåt, en plog dragen av en oxe, en spinnrock och en gatubarberare. Farfar hade som ung arbetat på sin fars jordbruk och här kunde man se hans intresse för verktyg och redskap av olika slag allt från yxor och knivar till grepar och krattor. Där fanns också handfängsel och tvådelade piskor som användes för att prygla någon olycklig med. En del husgeråd ingick också, alltifrån en urna som användes som sädesmått, tallrikar, skålar och skedar samt grytor för matlagning. Till en del grytor hörde ett galler som användes vid ångkokning av det nordkinesiska brödet. Samlingen bestod också av en del tygprover och av ett par regnstövlar med träsulor, där ovanlädret var tillverkat av bomullstyg som bestrukits med något medel. Där fanns även en regncape av halm. Dessutom ingick en del kultföremål, rökelsekar, lampor och amuletter samt en tryckpress för tryckning av gravpengar. Det mesta föreföll ha valts i syfte att skildra vardagslivet i Kina vid förra sekelskiftet. Endast några få föremål kunde betraktas som kinesisk finkultur. Dock torde många av dessa vardagliga föremål knappast kännas igen av moderna kineser idag.

Farfar köpte in föremålen i Shandong. Det är oklart var i provinsen de kommer ifrån. Stavningen av orten varierar för de olika föremålen i den datoriserade katalogen. Den stavning som farfar använde var Chaoyüan enligt Wade-Giles-transkriptionen, som var bruklig på hans tid. Ortens namn torde numera stavas Zhaoyuan, enligt den Hanwen Pinjin-transkription som nu används. En ort med det namnet finns inom Yantai län vid provinsens kust mot Bohaibukten. Redan under Tang-dynastin (618-907) gjordes guldfyndigheter i Zhaoyuan, och staden kallas sedan år 2002 ”Guldstaden” (Wikipedia). I alla händelser har föremålen sitt ursprung i provinsen Shandong.

Farfar hade en Pekingkärra och en mulåsna som han for med mellan byarna i Jiaozhou härad (tidigare Kiaochou, under vissa perioder Kiaohsien). Ibland tog han sig till kusten för att jaga hare. Kustområdet omkring Jiaozhoubukten erövrades av Tyskland 1897. Där byggdes staden Qingdao (Tsingtao) och jakten på hare förbjöds på de gröna kullarna. Det anlades också en järnväg till provinshuvudstaden Jinan (Tsinan) som lyckligtvis drogs förbi Jiaozhou och bidrog till att minska ortens isolering. Jiaozhou ingår numera i Qingdao län, som har en befolkning på 7,8 miljoner varav 3,7 miljoner bor i Qingdao stad (2010). Med en väl utbyggd infrastruktur har mulåsnedragna fordon blivit sällsynta och farfars Pekingkärra urmodig.

Idag finns ett stort intresse i Kina för modern kinesisk historia. Efter kulturrevolutionen, när det blev möjligt att besöka Shandong igen, ville många få del av fotografier från tidigt 1900-tal. Den gamla staden Jiaozhou från Mingdynastin är spårlöst försvunnen. Den har ersatts med breda gator och höga hus. Lyckligtvis var både farfar och hans två söner, som också hade arbetat i Kinamissionen, intresserade av fotografering. De gamla bilderna var välkomna och har nu satts upp i stadshuset och även i några restauranger i staden Jiaozhou. Byggherrarna annonserar med stora anslag bestående av en handritad karta över staden från 1920-talet, som hittats i missionens arkiv i Bromma. Med hjälp av äldre Jiaozhoubor har kartan kompletterats med de kinesiska namnen på vattendrag, gator och stadsportar. Så blev det möjligt att i någon mån återgälda för de föremål som sedan 1906 förvarats på det Etnografiska museet i Stockholm. 

Text: Alice Rinell Hermansson
ARH är barnbarn till J.A. Rinell. Bodde i Kina sina första 17 år.