Kuba är ett land i förändring, med statligt internet och allt fler turister. USA och Kuba har inlett en diplomatisk islossning. På Havannas Museo de la Revolución, Revolutionsmuseet skildras revolutionen och det kubanska oberoendet från USA. Jonas Cullberg går på ett museum där tiden tycks stå stilla.
Lägenheten som jag hyr i Havanna-stadsdelen Vedado har utsikt mot den amerikanska ambassaden, en grå modernistbyggnad som skyms av en skog av tomma flaggstänger. Under George W. Bushs tid som amerikansk president användes ambassadbyggnaden för att visa spanskspråkiga propagandabudskap på elektroniska skyltar genom fönstren. I ett fritt land behöver du inte tillstånd för att lämna landet. Är Kuba ett fritt land?, kunde det stå. Fidel Castro svarade med att sätta upp de 148 flaggstängerna och låta hissa stora svarta fanor för att blockera budskapen.
Men nu är flaggorna nere. Sommaren 2015 återupptogs de diplomatiska relationerna mellan USA och Kuba, och den amerikanska ambassaden i Havanna öppnade på nytt. Utanför köar Havannabor för att söka visum. Sådana tecken på de nya tiderna syns här och där runt om i staden. I vissa gathörn och parker står folk hopträngda och böjda över sina mobiltelefoner i de statliga wifi-zoner som dök upp förra sommaren.
Internetuppkoppling i hemmet är fortfarande bara tillåtet för några få platser, men mot en (för genomsnittskubanen väldigt dyr) avgift på ungefär 20 kronor i timmen går det att surfa trådlöst. En liten öppning mot omvärlden i ett av världens minst uppkopplade länder, samtidigt som människorättsorganisationer larmar om ökade trakasserier mot demokratiaktivister.
En annan förändring är mängden amerikanska och europeiska turister som strosar fram med gröna Fidel Castro-souvenirkepsar och nyinköpta cigarrkartonger. I höstas blev det betydligt lättare för amerikaner att besöka ön och det för första gången sedan 50 år går det dagligt flyg mellan städer i USA och Havanna. Även den svenska turismen har ökat kraftigt i samma veva.
Havanna är i sig ett levande museum som berättar om stadens olika epoker. På gatorna rullar stadens många berömda amerikanska 1950-talsbilar, som blivit kvar sedan tiden innan USA satte in sanktioner mot ön. Arkitekturen är på de flesta håll oförändrad sedan revolutionen 1959 och vittnar om vilka länder som haft inflytande över Kuba: Vittrande byggnader i spansk kolonialstil, Miami-inspirerad art déco från det USA-dominerade 1940-talet när ön var en tummelplats för amerikanska gangsters, och brutalistiska sovjetiska betongklossar från 1960- och 70-talen.
Och så har vi stadens mest kända museum: Museo de la Revolución, Revolutionsmuseet. Det håller till i Kubas gamla presidentpalats som byggdes mellan 1913 och 1920. Här huserade en rad presidenter med förkärlek för lyx och flärd – den sista var den USA-stödda diktatorn Fulgencio Batista. Lyxvaruhuset Tiffany’s i New York skötte inredningsdesignen. Spegelsalen byggdes med det franska kungliga slottet Versailles som förebild.
I fasaden finns kulhål kvar från när Fidel Castros rebeller anföll palatset 1959. Det första som möter besökaren innanför de pampiga portarna är en metallbyst föreställande Fidel Castro, med ett knippe liljor vilandes på sockeln. Det var på kvällen den 26 november förra året som president Raúl Castro berättade i en tv-sändning att hans bror dött, och nio dagars landssorg följde. De kubaner som jag pratar med under min resa ser det inte som någon större förändring att Fidel är borta, trots att han mer än någon annan person symboliserar Kuba. Han lämnade över presidentposten till Raúl 2008 på grund av vacklande hälsa, efter att ha varit enväldig ledare över landet i nästan 50 år, och höll sig i bakgrunden under sin sista tid.
I slutet av december klubbade Kubas nationalförsamling igenom en lag som förbjuder statyer som hedrar Castro och att uppkalla offentliga platser efter honom. Lagen var ett önskemål från Fidel själv, som sa sig vilja undvika personkult. Samtidigt är Havanna fullt av affischer och väggmålningar med hans ansikte och kända citat. Och på Revolutionsmuseet har han en given plats i centrum.
Museet kretsar kring den kubanska revolutionen, det uppror som började med gerillakrig 1953 och kulminerade 1959 då Fidel Castro tillsammans med en grupp rebeller kastade ut Fulgencio Batista. Utanför museet finns en enorm glasmonter med Granma, den lyxjakt som Fidel och hans rebeller färdades med från sin bas i Mexiko till Kuba för att gå till attack mot Batistas armé i juli 1959. Här finns också diverse sovjetiska och (sönderskjutna) amerikanska stridsplan och militärfordon. Berättelsen om revolutionen rör sig kronologiskt över tre våningar i palatset med en massiv och rörig samling föremål i glasmontrar: blodstänkta uniformer, en bår som burit en skadad Che Guevara, realistiska vaxdockor föreställande revolutionshjältar, Batistas gyllene telefon och topografiska kartor över öns slagfält.
Revolutionen är noggrant dokumenterad i fotografier. Tidsdokument som bilder på den unge, då skägglöse, advokaten Fidel i början av gerillakriget, soldater från Kubas stridsinsatser i det postkoloniala Afrika och en kvinnlig hemvärnskår som övar med kalashnikovs på åttiotalet är den största behållningen av museet, tillsammans med palatsets guld- och marmorprydda salar. I museets montrar finns också gott om dokumentation över öns framgångar när det gäller kostnadsfri utbildning och sjukvård, som lett till mycket högre läskunnighet och medellivslängd än i jämförbara länder. Tillsammans med artefakterna från kampen mot USA fungerar museet som ett monument över Kubas självständighet och oberoende. Utställningen stannar innan 1990-talets ”speciella period”; Kubas ekonomiska sammanbrott som orsakades av samarbetspartnern Sovjetunionens fall. De antiamerikanska budskapen duggar tätt. I några av montrarna visas internationellt obekräftade kubanska anklagelser om att CIA på 1980-talet ska ha attackerat ön med biologisk krigföring, bland annat genom att smitta människor med denguefeber och grisar med svininfluensa.
Hur relationen mellan USA och Kuba blir under president Trump återstår att se. Trump hotade under valrörelsen med att rulla tillbaka de diplomatiska framstegen från Obama-tiden. På museets bottenvåning täcks en vägg av fyra karikatyrer över General Batista och tre amerikanska presidenter under texten ”kretinernas hörna”. Obama sakas, och ännu så länge även Donald Trump. Här finns en grotesk Ronald Reagan i cowboy-utstyrsel, George Bush klädd som en romersk senator och George W. Bush med nazisthjälm och ett korkat flin. Tack din kretin för att du hjälpte oss att göra socialismen oåterkallelig, står det intill bilden på W. Bush. Kuba och Havanna kanske håller på att öppna sig mot den gamla ärkefienden, men på Revolutionsmuseet står tiden stilla.
Text och foto (där ej annat anges): Jonas Cullberg
JC är frilansjournalist baserad i New York.
