Scenkonstmuseet, Stockholm
Nytt museum för musik, teater och dans
Öppnat 11 februari 2017
Museichef: Daniel Wetterskog
Projektledare: David Berner
Curator: Clara Åhlvik
Utställningsdesign: Birger Lipinski
Scenografi: Sahara Widoff, Alexandra Denton
Grafisk design: BankerWessel
Montersystem & snickeri: Eckerud True Quality AB
Ljus & AV: Transpond AB
Interaktiv digital teknik: Spree AB
Scenkonstmuseet i Stockholm har slagit upp portarna till ett helt nytt museum för musik, teater och dans. UEForum har bett scenograf och regissör Ulla Kassius ge sina intryck från ett första besök. Imponerad och inspirerad, med vaken blick ser hon saker hon gillar, upptäcker sådant hon vill justera och ser fram emot att det kommer mer.
Ett nytt scenkonstmuseum har öppnat i Stockholm!
Ta med hela familjen och dansa, komponera musik, låt barnen klä ut sig … men framför allt – gå ner i Det försvunna ögonblickets arkiv.
Så smart av Carina Reich & Bogdan Szyber att göra ett verk av att skapa ett museum för scenkonst! …and it´s gone heter det, ligger i bottenplanet och är både drabbande, vackert och oerhört väl genomfört.
Att söka bevara detta flyktiga ögonblick, där själva konsten förkroppsligas just den stund då verket framförs och möter sin publik, blir en omöjlighet, en paradox.
(Från museets presentation av verket)
Här kan du gå igenom rum efter rum av lagerhyllor med arkivlådor, lyfta en telefonlur och lyssna till 150 inspelade minnen från scenkonstupplevelser. Du kan också kliva in i ett bås och ge ditt eget bidrag, som spelas in och bevaras. En del av denna installation borde bli permanent, för den gestaltar scenkonsten i all sin komplexitet.
Scenkonstmuseet ligger i det som tidigare var Musikmuseet, det gamla kronobageriet intill Dramaten. För några år sedan slogs det ihop med Teatermuseet och Marionettmuseet. Samlingarna innehåller föremål från det tidigare Drottningsholms teatermuseum, Marionettmuseet, Musikmuseet och Sveriges Teatermuseum. Totalt finns det ca 50.000 objekt från hela världen; instrument, teaterdräkter, scenografi, orginalmanus med mera, varav de äldsta är från tidigt 1600-tal.
Museet har ca 1100 kvm till sitt förfogande, fördelat på flera våningar och en konsertsal högst upp som kan ta en publik på ca 350 personer.
För ca tre år sedan påbörjades arbetet med att ta fram ett nytt museum och väldigt många människor har varit inblandade.
Jag pratar med formgivaren Birger Lipinski, som fick uppdraget att i de
K-märkta lokalerna skapa ett montersystem som ska kunna användas i de olika utställningarna som går igenom hela huset, på flera våningsplan. Han är nöjd med att det trots allt inte känns trångt och att det nu finns en väg genom rummen, med plats för både interaktivitet och museets samlingar.
Det första som möter oss när vi kommer in på museet är ett rum med stora glasdroppar som hänger från taket, ursprungligen en del av Ann Wåhlströms scenografi till föreställningen Different trains på Judiska teatern. De skall ”sätta oss i stämning” säger curatorn Clara Ålhvik. Det är vackert tänkt, och vackra former, likafullt svårt att se meningen med denna scenografi, ryckt ur sitt sammanhang, som något annat än kitschigt ljussatt inredning.
Därifrån går vi genom ett ”Kuriosakabinett” av tokiga, häftiga eller snygga grejer, ett grishuvud, ett skelett, en pärlkrage med mera. Ryckta ur sitt sammanhang och helt utan annan information blir det bara allmänt och prylfixerat. Det borde finnas information om dessa föremål också.
Huvudutställningen På scen går genom hela huset och består av fyra delar; Dans, Musik, Teater och Dockteater.
Utställningens mest lyckosamma bidrag är Dansboxen, sex stycken projektionsdukar från golv till tak av Nikeisha Andersson Film. Det är ett eget rum som både inspirerar, informerar, behåller sin självständighet och litar på sitt uttryck.
Överhuvudtaget fungerar delen för dans, musik och dockteater bra. Kanske för att Scenkonstmuseets uppdrag har varit, säger Musikverkets generaldirektör Stina Westerberg att ”vara en gränsöverskridande plats för den skapande människan” och som curatorn Clara Åhlvik uttrycker det ”att vi ska inspireras till eget skapande och våga själva”. Det har blivit som ett slags utvecklat Tom Tits, med ett tilltal riktat till barn, ett familjenöje – och som sådant verkligen lyckat.
De flesta av oss har dansat, möter i vår vardag musik och har i någon form lekt med dockor. Här får vi prova allt. Det är alldeles oemotståndligt att få röra sig framför en film där mina rörelser blir till abstrakta figurer – eller där en av mina poser kopplas till dansarkivets bilder. Synd bara att bilderna från arkivet är från 1850–1930. Den samlingen borde kompletteras med bilder fram till idag till exempel med dansposer från Cullbergbaletten, Anna Vnuk och Fredrik Benke Rydman.
Teaterdelen får dock problem. Teatern är inte på samma sätt en del av vår vardag. Det är en kollektiv konstform där texten ligger till grund för arbetet. För att citera Carina Reich & Bogdan Szyber: ”Det är dock när de olika delarna i ett sceniskt verk smälter samman i framförandet som den sceniska konsten uppstår och framträder.” Det blir därför snöpligt när Suzanne Ostens bidrag får bli ett dockskåp, hon som förändrat hela vår syn på vad barnteater kan vara. Modellen av Karlsson på taket från 70-talet står här i samma rum som likvärdig, fast det är ett exempel på den traditionella scenkonst som stod i motsättning till Suzanne Ostens nya barn- och ungdomsteater. Dessutom tycker jag att det engelska bidraget av Davy & Kristin McGuire med någon slags siluettklippta standardmiljöer och gamla filmklipp känns alldeles för allmänt och okunnigt.
I teaterrummet kan barn prova att klä ut sig med det som finns att beskåda i montrarna. Kostymdesigner Anna Bergman har utgått från riktiga teaterkostymer – utställda bakom glas – och låtit sy upp fina kopior i barnstorlek, för besökare mellan 5–10 år.
Ett litet, men betydelsefullt sakfel har smugit sig in på skyltarna i denna del. Det som förut kallades kostymtecknare har under det senaste året bytts ut till kostymdesigner. Här står det dock ”kostymör”, vilken är en helt annan yrkesperson, nämligen den som tar hand om kostymerna, tvättar, stryker med mera.
Montersystemet fungerar i många rum utmärkt, men i vissa delar, framför allt i teaterdelen ger de ett plottrigt intryck – som dessvärre förstärks av ljussättningen.
Ljuset är tyvärr utställningens svaga punkt. De små strålkastarna med små ljuskäglor ger ett stökigt intryck. I vissa fall blir det direkt otjänligt, som när de inte lyckas belysa de stora fantastiska dockorna från Marionetteaterns uppsättning av Kung Ubu. Eller som när man använder dessa små ljuskällor för ljussättningen av dyrgripar som på Medeltidsmuseet, när de istället ska belysa den moderna teatern, med bidrag som till exempel Scummanifestet från Turteatern eller en uppsättning från Backateatern i Göteborg.
Jag såg tyvärr inget om ljusets plats i scenkonsten, en av de viktigaste byggstenarna i den moderna teatern. Det skulle verkligen kunna vara ett interaktivt avsnitt i teaterdelen, det finns fantastiska dataprogram för just detta.
Att få se allt framför och bakom en Hagströmgitarr, skapa egen musik och göra dockteater på en timme i David Wättes workshop är allt imponerande och generöst.
Skyltarna och den grafiska designen lämnar tyvärr en hel del att önska. Typsnittet är gammaldags och svårläst, med ljus text på mörk botten, i en något för liten grad, engelska texter ännu mindre. Själv hade jag gärna sett en modern Futura eller liknande. Ofta saknar jag också tydliga rubriker. Till texten finns en grafisk profil, speciellt framtagen, som tyvärr förblir tunn och anonym.
På vägen ut kommer vi till shopen, som bara har barnböcker, prinsesskronor, fingerdockor och krimskrams. Här dominerar det traditionella, kommersiella, barnspåret helt. Inte en enda bok! Jag frågar i kassan och får svaret: Jo en, Tove Janssons Farlig midsommar.
Men mycket ska komma. Något att verkligen se fram emot är Ortens favoriter, den hiphoputställning som Ametist Azordegan producerar och som skall öppna i oktober. Längre fram planeras bl.a ett verk av Robert Wilson som bygger på föreställningen Ett drömspel som spelades på Stockholms stadsteater 1998. Det kan bli riktigt bra.
När jag frågar museichef Daniel Wetterskog om relationen till Dansmuseet på Drottningatan hör jag att det finns ett gott samarbete och att de helt enkelt kompletterar varandra. Så tror jag det är, om du vill fördjupa dig och kanske redan har ett intresse för dans då behövs Dansmuseet. På samma sätt skulle det vara med ett Teatermuseum.
Jag lämnar Scenkonstmuseet och önskar att vi också snart skall få ett Teatermuseum i Stockholm.
Dessutom tycker jag att Scenkonstmuseet skall ha fri entre!
Text och foto (där ej annat anges): Ulla Kassius
UK är scenograf och regissör.
