I denna tredje och sista artikel om tillkomsten av Scenkonstmuseet och utställningen På Scen/On Stage tittar Karl-Johan Cottman, assisterande curator och Clara Åhlvik, curator närmare på utställningens innehåll, urval och arbetet med att ta fram texter.
Scenkonstmuseet är det första museet i sitt slag i Sverige. Vad som skulle berättas, visas och problematiseras i en ny huvudutställning kändes därför som en ovanligt öppen fråga. Men i vilken ände skulle vi börja? Vilka parametrar skulle vara bestämmande för berättarteknik och urval?
Som beskrivet i föregående artikel var en målsättning med de interaktiva stationerna att väcka insikt hos besökaren om dennes egna skapande förmåga. Att frambringa upplevelsen av att ”jag kan också” genom möjlighet att på ett lekfullt och enkelt sätt prova olika tekniker inom konstarterna. Även i arbetet med utställningens innehåll, i urvalet av föremål och sökandet efter berättelser, var detta något vi kom att utgå från. Det var själva processen att skapa scenkonst som vi ville fokusera och ge perspektiv på.
Under arbetets gång mötte vi ofta skeptiska röster som påpekade svårigheten i att representera den efemära scenkonsten i ett traditionellt utställningsrum. Detta eftersom upplevelsen av scenkonst, det lika unika som flyktiga ögonblicket som uppstår i mötet mellan åskådaren och de utövande konstnärerna, är omöjligt att återskapa. Med skapandeprocessen i centrum riktade vi dock fokus för vårt arbete åt ett annat håll. Snarare än att återskapa något förlorat ville vi ge inblickar i det arbete som ligger bakom själva scenkonstögonblicket. Hur färdigheter är resultat av övning, hur olika kompetenser samspelar i produktionen av ett verk, hur idéer får konkret form på scenen, etcetera.
Vi bestämde oss också för ett antal avgränsningar. Medvetna om hur gränsen för definitionen är flytande, valde vi att fokusera på professionell scenkonst, i Sverige eller med någon form av relation till Sverige. Vi valde också, med några få undantag, att fokusera på 1900-tal fram till nutid.
På Scen – en tematisk utställning
Utställningen fick tidigt i processen sin primära struktur i form av fem utställningsdelar: Introduktion, Musik, Dans, Teater och Dockteater, där varje utställningsdel kom att motsvaras av en fysisk rumslighet.
Genom en serie workshops med hela teamet kom vi fram till vad vi ville åstadkomma med utställningen. Först och främst ville vi väcka en nyfikenhet för konstarterna genom att presentera en mångfald i både tid och rum. För att detta skulle vara möjligt var vi övertygade om att urvalet måste karaktäriseras av bredd. Här var en kritisk diskussion om representation helt central. Oavsett om det handlade om genus, genre, uttryck eller frågan om vilka röster och kroppar som fick komma till tals. Vidare ville vi att utställningen skulle präglas av en kreativ energi som gav inspiration till eget skapande eller ett en impuls att ta del av nya scenkonstupplevelser.
Med detta som utgångspunkt formulerade vi ett synopsis ned ett antal tematiska stationer, utan hierarkisk eller kronologisk ordning, som utgjorde olika aspekter av det övergripande tema som knöt samman varje utställningsdel. I Musik valde vi att berätta om det ihärdiga övandet, om konsten att komponera, om förmågan att improvisera, med mera. I Teaterutgick vi ifrån allt det arbete och alla de kompetenser som möjliggör en teaterföreställning: dramaturgi, skådespeleri, scenografi, kostym, mask, etcetera. I Dans fick kroppen och dess förmåga att kommunicera stå i centrum; poetiskt, politiskt, emotionellt. I Dockteater fokuserade vi på olika tekniker samt dockmakare och dockteaterscener i Sverige.
För att åstadkomma en inkluderande utställning valde vi att arbeta med en eller flera prioriterade målgrupper i varje tematisk station. Målgrupper utan inbördes rangordning var: barn, unga vuxna, scenkonstintresserade / initierade och möten över generationsgränser. Den senare innebar att vi sökte tänka på en besökargrupp som bestod av vuxna och barn, eller vuxna och unga vuxna, som gemensamt tog del av utställningen. Vi såg också till att placera riktade aktiviteter och stationer för olika målgrupper i närheten av varandra, så att det kunde finnas något för “alla”.
För att få feedback och kritik på utställningens synopsis använde vi oss av referensgrupper, olika för de fyra delutställningarna. Dessa bestod av utövande konstnärer inom respektive fält, forskare, pedagoger, kritiker med flera. Efterhand tog vi in ytterligare referenspersoner för att få synpunkter på specifika delar av synopsis.
Att välja föremål
Utgångspunkten, och den metod som vi valde att arbeta efter, skulle kunna beskrivas som en stark tilltro till den klassiska museiutställningens form. Det vi ville var att låta objekten, såväl storslagna som oansenliga föremål, arkivhandlingar och fotografier, fungera som ledtrådar, fragment som kan berätta något generellt om skapandet eller tillkomsten av ett specifikt verk.
Den ursprungliga ambitionen var att i så stor utsträckning som möjligt utgå från Scenkonstmuseets egen rika samling, som är en sammansättning av flera äldre samlingar: Musikmuseet, Sveriges teatermuseum, Drottningholms teatermuseum och Marionettmuseet. Detta visade sig snart vara både praktiskt svårt och otillräckligt. Här finns fantastiska material, men tonvikten på äldre delar av historien är genomgående. En mer samtida insamling har i stort sett varit frånvarande. Den teaterhistoriska samlingen var dessutom relativt okänd för museet då stora delar ännu inte packats upp och registrerats. Marionettmuseets samling saknade i stort sett representation från svenska dockteaterscener runt om i landet. Kring dans var materialet närmast obefintligt. För att uppnå eftersträvad bredd i tid och rum insåg vi därför att vi behövde bredda urvalet. För att undvika en ensidig historieskrivning och på allvar kunna arbeta med frågor om om representation var vi tvungna att röra oss utanför våra egna magasin och arkiv.
Att förutsättningslöst söka efter nya föremål och berättelser, hos såväl institutioner som privatpersoner, var ett tidskrävande arbete. Men också en nödvändig förutsättning för att skapa ett uppdaterat och relevant scenkonstmuseum. Det var också en ovärderlig process i formandet av nätverk för framtida samarbeten, för insamling och kunskapsutbyte.
Berättarteknik – några exempel
De tematiska stationerna kom att bilda öar i rummen, monterkluster, som medgav stora möjligheter att skapa många olika kombinationer med föremål, video, ljud, foto och digitala interaktioner. I komponeringen av stationerna använde vi oss av olika berättartekniker för att skapa rytm, variation och undvika en känsla av repetitiv enformighet.
Kuriosakabinettet, som inleder utställningen, är en installation av Sahara Widoff, scenograf och stylist, som består av en triumfbåge helt i glas, fylld med disparata föremål, foton och film från museets samling. Här omsluts besökaren, bokstavligt talat, av märkliga ting. Fokus ligger på upplevelsen snarare än berättande då det inte finns någon som helst information om föremålen. Tanken var att ge en bild av mångfalden i museets samling men också att rikta besökarens blick mot objekten. Att locka till nyfikenhet och ett fantasifullt associerande – och eventuellt plantera en otålig känsla av att vilja veta mer.
Foto: Åke E:son Lindman
Kuriosakabinettets form, där besökaren uppmanas till reflektion kring föremålen och deras ordning, var något vi tog med oss in i arbetet med de mer texttäta delarna. I stationer som handlade om dans och gravitation, kropp och politik, teaterformens gränser, musikaliskt återbruk, med flera, sökte vi skapa tydliga överraskningsmoment. Här ville vi att en tematik skulle framträda genom kollage av föremål där relationen dem emellan inte var självklar. På så vis ville vi uppmana besökaren till ett nyfiket utforskande och reflektion kring den gemensamma nämnaren mellan olika objekt. Vad är kopplingen mellan en ölback i plast, ett dockskåp och ett stort knivkastarhjul? Mellan en hemtillverkad synt och en uppsättning blåsinstrument från Frälsningsarmén? Genom att söka, både visuellt och genremässigt, oväntade kombinationer ville vi också åstadkomma en större komplexitet i framställningen de teman vi valt att jobba med.
I några fall var tematiken mer specifikt. I varje utställningsdel lät vi en enskild uppsättning av ett verk uppta en hel station: Aniara på Operan 1959, Tolvskillingsoperan på Dramaten 1969, Kristina från Duvemåla på Cirkus 2016 och Marionetteaterns Kung Ubu från 1964. Här sökte vi skapa en slags scenkonstens ”från ax till limpa” genom fördjupning och en mångfald ingångar i en enskild produktion. De filosofiska frågorna skulle ställas bredvid de kuriösa detaljerna. I presentationen av Aniara var de ödesmättade frågorna om människans relation till tekniken lika viktig som berättelsen om hur en scenografiassistent handlade hockeytröjor på Sankt Eriksplan för att tillverka dräkter till kören.
Stationen Text får liv är ett annat exempel på hur något specifikt fick växa och uppta ett helt kluster. Här valde vi att presentera en av den svenska teaterhistoriens stora klassiker, Strindbergs Ett drömspel från 1902, genom att visa upp ett tiotal tolkningar från olika tider. Från uruppsättningen till samtida exempel. Vi lät fotografier, skisser och scenografimodeller fungera som ledtrådar till hur en text har tolkats och gestaltats under mer än hundra år. Syftet var att på ett pedagogiskt sätt visa hur en skriven text, en pjäs, aldrig är färdig. Hur den ständigt kan återskapas genom att tolkas och gestaltas utifrån samtidens problemformuleringar och estetik.
I en annan berättarteknisk metod var utgångspunkten varken tema, verk eller frågeställning utan istället föremålstyp. I två interaktiva stationer lät vi ett stort antal dansskor respektive mikrofoner fungera som ingångar till berättelser om att utöva scenkonst. Det visade sig vara ett både effektivt och lekfullt sätt att blanda genrer. Ett slitet headset använt av Lasse Stefanz hamnade bredvid en trafikkon från en Bob Hund-konsert. Rober Fux egentillverkade platåskor fick stå intill Ana Lagunas skor från dansföreställningen Place / Ställe. Men det fungerade också som ett sätt att lyfta personliga scenkonsterfarenheter genom att utgå från de vardagligaste av arbetsredskap.
Utställningstexter – tilltal, nivåer, arbetsprocess, resultat
Texterna i utställningen delades in i fem nivåer, som motsvarades av en fallande skyltstorlek:
- Introduktionstext – inledande text till de fyra utställningsdelarna.
- Stationstext – introducerar temat till varje station.
- Tematisk text – delteman/fördjupning inom varje station.
- Montertext – berättelser om innehåll i montrarna.
- Verksskylt – fakta kopplad till enskilt föremål/föremålsgrupp.
Grundidén med de större och fristående introduktions- och stationstexterna var att de två, tre första meningarna skulle räcka för att ge besökaren en förståelse för innehållet, för vad utställningsdelen eller den specifika stationen handlar om. I stor utsträckning handlade det om att introducera en idé eller ett perspektiv som vi ville att besökaren skulle ta med sig. Grafiskt fick den samma uttryck som resten av texten men i skrivprocessen betraktade vi den som en slags ingress, som skulle locka till vidare läsning. Dessa texter består av 150–175 ord. Den engelska texten valde vi att göra något mindre, för att undvika alltför stora textblock.
Det vi kallade för tematiska texter integrerades i stationerna och trycktes på montersidor av olika format. Dessa kom att bestå av samma antal ord som de större textskyltarna men fick en delvis annorlunda karaktär. För att kunna fördjupa spår i stationens tematik tilläts en större informationsmässig täthet och komplexitet. Ambitionen var dock hela tiden att skriva texter med en hög grad av tillgänglighet. Att framställa komplexa frågor på ett enkelt sätt, att förenkla utan att slå över i det banala. Målsättninen var att texterna skulle kunna läsas med behållning av såväl noviser som besökare med stora förkunskaper.
Gemensamt för de ovan beskrivna textnivåerna är att de, i fallande skala, har en övergripande karaktär. De är placerade utanför montrarna och således fysiskt åtskilda de exponerade materialen. Vad vi dock ville undvika var det renodlat generella och allmänna. Istället sökte vi utgå från enskilda exempel och specifika fakta. Vi arbetade efter övertygelsen att ett visst mått av nördighet kunde väcka besökarens intresse snarare än att verka exkluderande.
I montertexterna, som i möjligaste mån placerades inne i montrarna, utgick vi helt och hållet från de exponerade föremålen. Här handlade det om att på varje skylt, på ett kort och sakligt vis, förmedla något intressant. Vad kunde just det här föremålet berätta? Ambitionen var att besökaren i varje monter, från varje skylt skulle få med sig en berättelse som gav ett eget perspektiv på det aktuella temat.
Textmängden på dessa var givetvis mindre, cirka 70 ord. Men det är ändå i dessa som den överlägset största delen av utställningens sammanlagda textmassa återfinns.
Den mer antikvariska, faktamässiga information placerades på separata små verksskyltar, som placerades intill respektive föremål.
Underskatta aldrig betydelsen av en pitch
Genom urvalsprocessen och innehållsarbetet återkom vi ständigt till en och samma fråga: vad har det här objektet att säga, vilken är berättelsen? Detta kan ju tyckas självklart och vara en given utgångspunkt för varje kuratorisk process. Men det vi ville poängtera, och hela tiden behövde påminna varandra om, var framförallt två saker.
Å ena sidan ville vi att berättelserna skulle ha sin utgångspunkt i objekten. Vi ville undvika en situation där objekten endast fungerade som illustrationer av en på förhand given tematik. Istället frågade vi oss på vilket sätt objekten kunde skapa nya, gärna överraskande, ingångar i de ämnen vi ville diskutera. Å andra sidan bestämde vi oss för att varje berättelse måste kunna formuleras på ett kort och enkelt sätt . Även om vi inte gillade begreppet talade vi om att varje objekt behövde en ”pitch”s. Om vi inte själva, för varandra inom projektgruppen, tydligt kunde formulera varför föremålet var intressant skulle det inte heller att funka i utställningsrummet.
Det vi ville skapa var en utställning där varje monter, varje modul i de tematiska stationerna, skulle bära sig själv. Tematiken skulle finnas där och ge objekten ett sammanhang. Och den duktiga besökaren kan följa en utställningsstruktur där skyltar läses i storleksordning och introduktioner vägleder till objekten. Men vi ville även skapa möjligheten att fritt röra sig mellan de montrar och objekt som pockar på uppmärksamhet. Att ha glädje av det specifika utan att behöva ta till sig det generella, att kunna skapa en egen version av helheten genom enskildheterna.
Text: Clara Åhlvik och Karl-Johan Cottman
CÅ är utställningsproducent.
KJC är curator och antikvarie.
