Alla vill rädda kulturarvet, så långt är vi möjligen överens. Men vad ska räknas in i kulturarvet, vem ska rädda det och vem ska få avnjuta det när det väl är räddat? Där går meningarna isär och den spretiga kulturarvsdebatt som blossat upp flera gånger på senare tid ger intrycket att vi inte alls talar om samma kultur eller samma historia och minst av allt om samma arvtagare.
Marcia Sá Cavalcante Schuback, professor i filosofi, och Johan Hegardt, docent i arkeologi, har tillsammans skrivit en artikel i Ord & Bild (se länk nedan) där de lägger fram en kritik av själva begreppet kulturarv. Den artikeln bildade utgångspunkt för ett seminarium på Nordiska museet i slutet av september där de båda fick utveckla sin kritik under rubriken ”Om arvet, kulturen och historien”.
Johan Hegardt har räknat förekomsten av orden ”kulturmiljö”, ”kulturminne” och ”kulturarv” i offentliga utredningar från 1970-talet och framåt och sett hur den tidigare dominerande termen ”kulturminne” fått stryka på foten till förmån för ”kulturarv” – som nämns över 800 gånger enbart i den nya kulturarvspropositionen.
Förskjutningen från minne och miljö till arv har sina implikationer. Sá Cavalcante Schuback och Hegardt lyfte fram några av konsekvenserna. En av de allvarligaste är att både minnen och miljöer är ofullständiga, bitvis gåtfulla och oåtkomliga, medan ett arv förutsätter en död ägare till en viss vara med ekonomiskt värde som flyttas över till en levande ägare med ensam äganderätt. Det innebär att både värdet och själva ärvandet regleras. Ett arv kan ju inte delas utanför gruppen arvtagare. Utomstående som vill ha del i arvet blir då ett hot och även mellan arvtagarna finns uppenbar risk för konflikter kring fördelning och förvaltning. En arvstvist utbryter!
Foto: Pia Cederholm
Ett annat problem handlar om identitet. Om vi som för tillfället bor på denna geografiska plätt (och i varierande utsträckning betraktas som svenskar) har självklar rätt till allt som grävs upp ur marken under våra motorvägar och hus, hur förhåller det sig då med alla andra människor som levt och de som kommer efter oss? Har alla svenskar rätt till samers, romers och resandes kulturminnen? Vem kan påvisa släktskap med ägaren till stenåldersyxan eller upphovsmannen till runstenen? Hur kan vi hävda att krigsbyten ska stanna i riket, eller att det någon rövat, hittat, lånat eller bytt till sig i främmande land nu tillhör den svenska staten? Och alla de som invandrat eller utvandrat, på vilka grunder kan vi göra anspråk på deras historia, minnen och föremål? Eller ens påstå att somliga sedvänjor, traditioner och ting är svenska medan andra inte är det?
En tredje sida av problemkomplexet rör pronomen. Skillnaden mellan ”vårt kulturarv” och ”deras kulturarv”, det vill säga invandrarnas, uppstod i kölvattnet på övergången från minnen till arv. Utan att vi märkte det hamnade alltså den konstruerade identiteten (ännu en gång) i centrum för historieskrivningen och vi fick svenskens historia. Vilket i praktiken kom att syfta på en ytterst liten grupp vita, välbeställda, helst adliga män som nu är döda och som ytterst få av oss har någon närmare relation till. Det krävs inte särskilt mycket normkritik för att göra kaffeved av den sortens historia! Och att behöva bygga en utställning utifrån en så stel och trångsynt position är inget man önskar ens sin fiende.
Den här strömkantringen handlar till stor del om tolkningen av det lilla ordet arv. Ett arv uppstår i en ekonomisk transaktion där varje arvtagare som tillkommer sänker värdet på min andel. Därför måste man skydda arvet mot utomstående, vakta det likt en misstänksam drake som ruvar på sin guldskatt. Men arvstanken får också andra konnotationer när vi osökt ser arv som något genetiskt. Erik Walles, ledande svensk nazist under andra världskriget och senare aktiv medlem i Sverigedemokraterna, sammanfattade 1989 sin livshållning som ”en allvarlig strävan att rädda den svenska nationen och dess egenart från en hotande fara” (Johan Schück i DN 171023). Alltså samma gamla rasistiska tänkande som alltjämt genomsyrar Sverigedemokraternas retorik och göder deras mardrömslika kulturpolitiska vision. I en sådan diskurs framstår hela kulturarvsbegreppet som en påse luft med den doft- och smaklösa egenskapen ”svenskhet”.
Slutsatsen från seminariet på Nordiska museet blev rådet att undvika kulturarvsbegreppet eftersom det korrumperar tänkandet, inte minst när vi skapar utställningar. Att höra Sá Cavalcante Schuback och Hegardt skissa på en ny kulturpolitik kändes mycket uppfriskande: ”Lyft in historia på museet, i allas våra liv, som något som är relevant för oss här och nu! Det går inte att få kontroll på allt och dela upp historien så att alla identiteter får sitt. Rensa bort det politiska och ängsliga!”
Visst är det museernas uppgift att samla, vårda, bevara och beforska så att framtida utställningar kan ge sammanhanget kring föremålen (”berättelsen”), men vi behöver nypa oss själva i armen och inse att detta sker till priset av att det röriga, okända, öppna förgångna fixeras till en fast form: så här och bara så här var det. Då tvingar vi historien att framträda som en rad enskilda produkter som vi är arvtagare till, eller inte arvtagare till. När det förflutna i själva verket är ingens och därmed allas.
Text: Pia Cederholm
PC är lärare, författare och medlem i UEForums redaktion.
Läs artikeln av Marcia Sá Cavalcante Schuback och Johan Hegardt.
