Jag räddar liv
Sjöhistoriska museet, januari 2018 – våren 2019
Dokumentation: Eva Hult
Producent: Johanna Finne
På Sjöhistoriska museet visas utställningen Jag räddar liv, om svenska sjöräddningsinsatser på Medelhavet. Havet är livsviktigt, men också livsfarligt, påpekar museet och berättar om storslagna insatser av svenska organisationer som finns på plats när flyktingar söker sig mot Europa med livet som insats. Utställningen präglas av lugn, beslutsamhet och mod, och handlar om det största av allt, skriver Jan Ohlin.
Golvet liknar en stenstrand. Väggarna är blå som havet. I taket glimmar stjärnor. I bakgrunden hörs vågor som oupphörligt rullar mot strand.
Längs väggarna, på stadiga skärmar visas bilder av personal från Kustbevakningen och Sjöräddningen. De ser in i kameran med lugn blick. Plötsligt blinkar en av dem. Det är rörlig bild. De står bara helt stilla. Lugnt. Väntande.
– Det som händer i Medelhavet nu är en omfattande och angelägen händelse, både nationellt och internationellt. För Sjöhistoriska museets del var det naturligt med fokus på svenska kustbevakare och sjöräddare. För ett museum är det väsentligt med samtidsdokumentation och inte enbart insamling av historiskt material, säger Eva Hult, initiativtagare till dokumentationen och arkivarie på Sjöhistoriska museets samlingsenhet.
– Sjöhistoriska museet har ett uppdrag att dokumentera olika aspekter av arbete till havs. Havet är livsviktigt, men också livsfarligt, påpekar museichef Hans-Lennart Ohlsson.
Situationen är högaktuell, vilket visas med statistik från inte bara de senaste åren, utan ända fram till nutid.
Många tusen personer är på flykt i norra Afrika, undan krig, fattigdom, våld och förtryck. De trängs längs kusterna mot Europa och betalar dyrt för plats i överfyllda rangliga båtar som sätter kurs mot öppet hav. Vissa båtar håller ända fram, andra faller sönder av överbelastning, sjunker eller driver ut till havs med trasiga motorer.
Två svenska organisationer, Kustbevakningen och Sjöräddningen, i sig väldigt olika, arbetar på plats i Medelhavet för att hjälpa nödställda och rädda liv. Där Kustbevakningen har ett regeringsuppdrag är Sjöräddningen till stor del baserad på privat finansiering. De är representerade på var sin sida i rummet, med två livräddare var. Olika organisationer inför samma slags uppdrag. Till vardags arbetar de i Sverige med att undsätta nödställda i skärgården, eller patrullering av landets gränser. I denna operation kommer de till ett helt annat läge.
I mitten av rummet finns fyra stora kupade händer som sittplatser. Där kan besökarna sitta och lyssna i hörlurar när de fyra livräddarna berättar om sitt arbete. Berättelserna går även att ladda ner till mobiltelefon.
Det centrala är ”Att räcka ut en hand”, säger producenten Johanna Finné, som fogat samman utställningen.
Livräddarna talar lugnt och sakligt. Om det svåra arbetet med att undsätta nödställda vars båtar driver. Hur de lyfter upp människorna i båten, undan det kalla havet. Det gäller att vara stark, rent fysiskt. Och förstås psykiskt.
Ifall båtarna verkar hålla ingriper sjöräddarna inte. Då får flyktingarna ta sig till land själva. Men ibland sjunker båtarna innan de kommer till land. Då skyndar de dit för att undsätta.
Arbetet präglas av panik, förtvivlan och död. Det är oerhört dramatiskt och outsägligt sorgligt. Samtidigt ska personalen vara lugn och professionell. Hur går det till att arbeta med sådant utan att bli galen? Allt går tillbaka till det centrala: De räddar liv. Det är deras uppdrag.
Och så fortsätter det. Dag efter dag.
Efter insatserna åker livräddarna till ”debriefing”, som det heter. Det måste vara en förutstättning för att kunna arbeta på detta vis. Att få prata om det man varit med om. Sätta ord på det och gå vidare.
– Skulle inte vi ha varit där skulle många fler ha dött, konstaterar en av de som berättar.
Det är svindlande stort.
Ett väl utfört arbete, är det minsta man kan säga, om de tappra som arbetar på plats, och museet som på bästa sätt dokumenterat och visar detta.
Text: Jan Ohlin
JO är utställningsproducent och frilansjournalist, samt t f chefredaktör för UEForum.
