Folk och Kultur presenterar sig som ett nytt kulturpolitiskt konvent och en tribun för konst och kultur i hela Sverige. Det har nu för andra året avhållits i Munktellstaden i Eskilstuna. Klas Grinell var där som deltagare och åhörare.
Arrangörer och initiativtagare till Folk och Kultur är Länsteatrarna i Sverige, Regional Musik i Sverige och Länsmuseernas Samarbetsråd i samarbete med Eskilstuna kommun och Region Sörmland. Folk och Kultur vill främja ett tillgängligt och vitalt kulturliv i hela landet, sprida kunskap om kulturens betydelse både i sig och för andra sektorer samt synliggöra den regionala nivån. Dessutom vill de skapa en mötesplats för det breda kultursamtalet inom alla politikerområden.
Från klockan tio till fem pågick uppåt tio parallella programpunkter. På kvällen fortsatte det med föreställningar. Folk halkade sig fram i snömodden och slasket mellan de olika lokalerna och pratade kultur överallt. Över 2000 personer var med i år. Tyvärr var det väl kanske inte så många representanter för andra politikområden där. Det var i alla fall det intryck jag fick. Men jag vet inte riktigt. Det gick ju bara att tillgodogöra sig en liten bråkdel av allt som pågick.
Folk och Kultur vill sätta ”fokus på konsten och kulturens roll som motor och nav i ett hållbart och inkluderande samhälle.” Det var ett ofta upprepat argument. Kulturministern och medlemmarna i riksdagens kulturutskott var alla där och förklarade att kultur är viktigt och att kultur skulle behöva större anslag. Men det är lite beklämmande att det bara är representanter från kultur och kulturpolitik som står och berättar för varandra hur viktiga vi är. Dessutom är det inte alltid så lätt att veta vad olika talare menar med ordet ’kultur’. Hur överens är de egentligen, vänsterpartisten och sverigedemokraten som bägge kan tala om kulturen som källa till tillhörighet och möjligheter? Och hur tänker de övertyga sina partikamrater om att utöka kulturens anslag?
De närvarande rikspolitikerna talade mest om konst och konstnärers villkor. De som stöder regeringen talade lite mer om vikten att konsten når ut till alla i hela landet, medan de till höger talade något mer om kvalitet. Men de ideologiska skillnaderna var ändå små. Ingen av dem sade något specifikt om museer. Inte heller bibliotek eller arkiv fick någon uppmärksamhet där, vilket påtalades bland annat av fackföreningen DIK som var på plats. Museilagen hölls av några fram som ett viktigt exempel på hur politiken försvarar kulturens frihet. Ur ett museiperspektiv kan man beklaga att lagen framstår som en slutpunkt snarare än en början på en utveckling av Sveriges museer. Här har museisektorn mycket att göra för att utveckla goda och övertygande argument för museernas bidrag till det hållbara samhället. Sveriges museer var på plats i detta syfte, liksom länsmuseerna vars samarbetsråd alltså är en av organisatörerna bakom hela tillställningen.
Mig föreföll det som om många av oss kulturbyråkrater som var där närmast identifierar sig som aktivister, som motvalls makten. Det fick mig att fundera på hur demokratin egentligen fungerar om de som administrerar makten inte känns vid sin makt och står för den. Jag hörde mer tal om civilt motstånd än om ämbetsmannaskap. Den rättmätiga kritiken mot dåliga new public management-försök att pressa in allt värde i siffervariabler riskerar att tas till intäkt för en allmänt konserverande misstro mot uppifrånkommande försök att göra kulturen mer relevant för fler. Det kan i sin tur spela in i en borgerlig kritik av hur svensk kulturpolitik och kulturen politiserats. Det känner ju alla som följde den stora museidebatten igen. Frågan är hur vi kommer ur den lägerbildning som uppstod där. Sånt gick jag och tänkte på där i slasket.
Som anekdot kan jag återberätta ett möte med en man på stan, en av få utanför konferensdeltagarna som jag talade med. Han frågade mig vad alla vi med orangea band runt halsen gjorde där.
– Vi är på Folk och Kultur, sa jag.
– Jaha ja. Kultur tycker jag inte är mycket att ha, sa han. Det är ju bara en massa skattepengar som går till Stockholmarna.
Han var en trevlig och resonlig man som menade att han aldrig sett något av kulturens roll som motor och nav i ett inkluderande samhälle. Inkrökta konstnärer och högfärdiga institutioner för Stockholmare kände han däremot till. Han tyckte väl ändå till slut att det kanske fanns någon möjlighet att bidra till samhället även som kulturbyråkrat, vilket jag försökte hävda. Kanske ville han bara vara snäll mot mig. Om inte annat såg han att det fanns ett värde i att bevara det industriella arvet i Munktellstaden.
Det är som sagt bara en anekdot. Det jag vill säga är att vi inte får se dem som inte förstår värdet av kultursektorn som problemet, snarare än vår egen oförmåga att faktiskt konkret visa vilken roll till exempel museer spelar för samhället. Kultursektorn uppfattas som högfärdig och självupptagen. Det behöver inte nödvändigtvis ses som ett försvar för mätbarhet, new public management och instrumentalisering av kultur. Det handlar snarare om att hitta ett språk som når fram till dem som inte redan är frälsta. Det handlar också om att medborgarna måste efterfråga kultur och museer för att de ska bli politiskt prioriterade. Kanske måste vi då vara mer precisa än vad kategorin kultur tillåter. Det är ganska stor skillnad mellan till exempel scenkonst, litteratur, hembygdsförbund och museer. Kanske har museerna något att vinna på att inte låta sig begränsas till sin hemvist inom kulturpolitiken.
DIK ordnade ett spännande seminarium om kulturens roll i totalförsvaret där framförallt bibliotek och arkiv stod i centrum, men där även museer nämndes som viktiga institutioner i försvaret mot propaganda, desinformation, fejk och försök att skapa rädsla mellan medborgarna. Vikten av trovärdiga aktörer som tillgängliggör fakta och korrekta, vederhäftiga uppgifter lyftes fram av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Vi behöver bygga ett försvar som minskar möjligheterna att sprida misstro i samhället.
MSB menade också att mycket av det som görs är alltför projektbaserat. Jag tänker att museerna kan göra mer av sin institutionella beständighet. Vi finns kvar. Tack vare våra samlingar är museerna inte lätta att flytta. Dessutom finns museer i hela landet på ett sätt som bara biblioteken kan mäta sig med.
Mitt eget inspel på en av Sveriges museers programpunkter handlade om hur vi kan hitta sätt att tala om och ta tillvara museernas konkreta värde för medborgarna och samhället. Jag menar att det är upp till oss att hitta sätt att förklara vårt värde på sätt som medborgare och politiker kan ta till sig.
Ett intressant ord som hördes, bland annat ur Sveriges museers Mats Perssons mun, var källtillit. Arbetet med källkritik kan behöva följas av en informationskunskap som också betonar vikten av tillförlitlig kunskap. Återigen hamnar museerna tillsammans med arkiv och bibliotek i politikens centrum. Samhället behöver minnesinstitutioner och kunskapsbanker. Platser där medborgarna i mötet med tillförlitlig kunskap kan bilda sig och bilda sin egen uppfattning.
Ett annat intressant seminarium jag lyckades få in i mitt program handlade just om bildningens betydelse – om hur framtidens bildning ser ut. Där medverkade bland andra Khashayar Naderehvandi, poet och lektor vid Göteborgs universitet. Han talade bland annat om hur vi för att förstå det svenska samhället idag – i januari 2019 – behöver förstå vad som hände i den iranska revolutionen i januari 1979. Den svenska nationen har ingen erfarenhet av krig, sa Naderehvandi, men det svenska samhället har det. Nationen och samhället har glidit isär. Det påverkar vilken bildning som behövs för att kunna tolka samhället och därmed skaffa sig kraft att förstå och förändra sin situation.
Det är något för Museisverige att fundera på. På museerna finns nationens minne. Det är en viktig källa till förståelse för alla medborgare. Men många av samhällets erfarenheter finns inte representerade i museisamlingarna. Det är en utmaning. Den starka parallellism mellan stat, nation och samhälle som funnits i Sverige är under omförhandling. Museerna kan bidra med minne och kunskap om vad som varit, men måste också för att vara långsiktigt relevanta hitta sätt att bära hela samhällets minne och erfarenheter. Inte bara för dem som har andra historiska erfarenheter, utan kanske väl så mycket för oss som behöver historien för att förstå det nya samhälle vi alla lever i. Det är något som många museer redan är bra på. Det är en viktig del i arbetet mot misstro och splittring. Det är något som fler behöver få se.
Välkommen i totalförsvarets tjänst. Välkommen till Museisverige!
Text: Klas Grinell
KG är kulturstrateg i Göteborgs stad och forskare på Göteborgs universitet samt ledamot i UEForums styrelse.
