Emigranternas Hus – en berättelse om kulturmöten nu och då

Emigranternas Hus berättar om utvandringen till USA runt förra sekelskiftet. Museet inryms i en fastighet på Packhusplatsen i Göteborg, just vid kajen där båtarna avgick för att ta emigranterna den första etappen över Nordsjön till England. Stiftelsen som driver verksamheten disponerar två våningar. Den nedre berättar om utvandringen och om det Sverige som emigranterna lämnade bakom sig. Den övre berättar om vad som mötte dem – ett Amerika som de själva också var med att forma. 

På Emigranternas Hus ryms generöst med föremål, bild- och textmaterial. Det första som möter besökaren är en stapel koffertar och en försäljningsdisk, där amerikafararen erbjuds både färjebiljetter och goda råd. Foton på väggarna visar det lantliga Sverige som de lämnade bakom sig, Göteborgs hamnkvarter och kommersen som pågick där. Här finns även amatörmåleri representerat. Information om Vasaorden exemplifierar en nutida samverkan över Atlanten. Längst in i rummet finns en modell av nordsjöbåten ”Green Parrot”. Jag kliver in i den dunkla kajutan där trevåningssängar spikats upp på väggarna och tvätt hänger på tork i taket. Längs väggarna finns kopparkittlar, glasflaskor, en tramporgel och en tvättmaskin i plåt – som en kombination av realistisk framställning och hembygdsmuseets föremålssamling. 

Utställningen är upplagd så att trappan till övervåningen bli en konkret illustration av den atlantresa som gjorde emigranterna till immigranter. Närmast härefter presenteras Ellis Island i New Yorks hamninlopp, där de som inte uppfyllde inresekraven skickades hem med vändande båt. Ett gallerstaket illustrerar Ellis Islands funktion som kontrollinstans. Besökaren får prova ett fembitarspussel som ingick i det intelligenstest som visade om migranten var välkommen eller ej.

Härefter är övervåningen uppdelad i tre rum. Till vänster handlar det om Titanic, med montrar, tidningsurklipp och illustrationer som berättar om det påkostade skeppsbygget, förlisningen och efterspelet – det blir en berättelse om hur berättelsen berättades där och då. Här finns också material om den välkända filmproduktionen från 1997, som ett exempel på hur berättelsen berättas idag. Titanicrummet handlar också om den engelsk-amerikanska överklass vars tillvaro radikalt förändrades när världskriget stängde möjligheterna att resa på det sätt man tidigare gjort. Härmed öppnas i förlängningen för frågor om förutsättningarna för våra nutida konsumtionsmönster och livsstilsvanor i tider av klimathot och pandemi. 

Övervåningens andra rum berättar om USA:s historia, urbefolkningen och kolonialismen, slaveriet, rasismen och kulturmötena. Det handlar om svenskamerikanernas liv och arbete och om hur de var ansedda (inte alltid så högt). Situationen då jämförs med situationen idag; ett fotografi av ett amerikanskt-svenskt bageri visas bredvid en bild av en nutida pizzabagare, och bilder på dags- och veckotidningar berättar om hur man då som nu ser till att hålla kontakt med det samhälle som man flyttat ifrån. 

Övervåningens tredje rum, ”Moves”, bygger på möjligheten att skapa identifikation genom att illustrera en rörlig gräns mellan känt och okänt, mellan det egna och det främmande. Det handlar om migrationen till Sverige idag – den tyske sommarstugeinnehavaren, costaricanen som flyttat för musikens skull, den somaliska krigsflyktingen, och många fler. Deras berättelser tillsammans med miljöfotografier och modeller av bostäder låter mig se det till synes välbekanta med nya ögon.

Upplägget skulle kunna bli spretigt, men det är väl genomfört. En kunnig, engagerad guide levandegör det ytterligare. Efter visningen går jag nedför trappan och ställer mig framför ett tidningscollage där köp och sälj-annonser från förra sekelskiftets Sverige samsas med illustrationer från 20- och 30-talets amerikanska populärkultur. En filmaffisch med namnet Anna Q Nilsson ger en plötslig och svindlande upplevelse – de båda länderna hänger samman. Emigranternas Hus blir en berättelse om flera generationer och om ett rum som utgörs av två kontinenter och en brygga över Atlanten. Ett rum rymligt nog att innefatta också vår egen tid.   

Hanna Bendz

H.B. är cellist och konsthistoriker