Intervju med Maria Jansén

Jag stämmer möte med Maria Jansén, överintendent på Statens historiska museer och ordförande för riksförbundet Sveriges museer. Intervjun kommer att kretsa kring den fysiska museibyggnadens relevans, men även kring drömmar om en digitaliserad framtid, och de förutsättningar som krävs för att stora som små museer ska kunna delta i en digital transformation.

Under covid-19-pandemin har många av landets museer accelererat sin digitala transformation. Besökare kan på många museers webbplatser och/eller sociala medier se virtuella versioner av pågående eller redan visade utställningar, ta del av pedagogiska program eller rentav delta i livevisningar. Därtill fortskrider på många håll digitalisering av samlingarna, vilket resulterar i stora digitala arkiv. Vilka är dina reflektioner över den senaste tidens utveckling av digital förmedling?

Pandemin har slagit hårt mot museernas resurser och många har det tufft, inte minst ekonomiskt. När det kommer till digital omställning kan det dock vara bra att bli tvingad att pröva nytt. Kunskapsstarka institutioner tenderar att överväga noga innan de kastar sig ut i nya tekniker och arbetssätt, vilket resulterar i att de inte alltid ligger i framkant. De senaste månadernas behov av digital närvaro har tvingat många att testa sig fram, utan att helt behärska tekniken, vilket jag tycker är bra. Det är bättre att våga prova, för att sedan utveckla och finslipa, än att avstå av rädsla för att misslyckas. Däremot finns ett större grundproblem vad gäller basdigitaliseringen av föremål på landets museer, vilket inte har lösts i och med pandemins digitala omställning. Vi behöver ett högkvalitativt digitalt material för att producera exempelvis digitala utställningar på hög nivå. 

Finns det risk att den digitala utvecklingen stannar av när museerna öppnar igen efter pandemin, eller utgör den senaste tidens skyndsamma omställning en startpunkt för hur museer kan arbeta ännu mer parallellt med fysiska och virtuella utställningar och pedagogiska program i framtiden? 

Jag hoppas att det är en startpunkt. Det skulle nu behövas en lugnare period i verksamheterna då museer kan förfina och utveckla de snabbt uppkomna digitala lösningar som skapades under pandemin. Att producera ett digitalt utbud kräver något annat än ett fysiskt. Att möta en grupp i en virtuell visning är något helt annat än att möta människor i en utställning. Efterhand kan vi skruva på de verktyg som vi har och bli bättre på digitalt utbud och digital förmedling. 

Sinnebilden av ett museum är för många förmodligen en fysisk byggnad, dit besökare kommer för att se på utställningar i form av artefakter och konst. Kan vi i spåren av pandemin behöva tänka helt nytt kring museernas fysiska och digitala närvaro?

Museernas digitala närvaro borde ha varit starkare tidigare, om inte annat är det en tillgänglighetsfråga. Som utgångspunkt behöver vi kvalitativt digitaliserade samlingar och utifrån dessa kurera materialet för digital tillgänglighet. Det räcker inte att bara göra samlingen sökbar, även om det är en start. 

En viktig pådrivande faktor är att det digitala arbetet och den digitala interaktionen behöver värderas på samma sätt som det fysiska av exempelvis våra huvudmän för att det ska vara attraktivt. En annan aspekt är att museernas digitala verksamhet inte har samma momssats som verksamheten inom museet väggar, vilket gör att de digitala erbjudandena blir dyrare. Inom många andra områden i samhället innebär digitalisering en besparing, vilket inte är fallet inom museivärlden. Den digitala omställningen adderas ovanpå de redan verksamhetskritiska uppdragen att förvalta samlingar, driva museiverksamhet i museibyggnaderna och möta människor. 

Jag föreställer mig att museers förutsättningar för att arbeta parallellt med fysiska och digitala utställningar och program skiljer sig åt vad gäller ekonomiska resurser, digitala verktyg och kunskap. Vad tror du kommer krävas för att få med alla Sveriges museer i en digital transformation?

Att i grunden digitalisera museernas samlingar kräver en enorm satsning. Med det publika utbudet är det enklare även om det också kan vara resurskrävande. En digital visning kan behöva tre medarbetare som deltar medan en fysisk visning endast behöver en pedagog. Som med all annan verksamhet är det en resurs- och prioriteringsfråga. Kanske kommer museerna att ställa om i sin verksamhet och istället för att producera fem fysiska utställningar under ett år producera tre fysiskt och två digitalt. 

Det går också att betrakta det digitala arbetet som ytterligare ett lager av en fysisk utställning. Material som text, bild och kunskap kan återanvändas digitalt. Då kan det digitala materialet förstärka det fysiska besöket. Ett exempel är högupplösta digitala 2D- och 3D-bilder som skapar möjligheter att komma mycket närmare och vända och vrida på ett föremål, vilket du inte kan i ett fysiskt utställningsrum med avspärrningsband och montrar. Besökare kan även komma bakom kulisserna, in i samlingarna och höra till exempel en konservator berätta om sitt arbete digitalt. 

Ett sätt att stötta mindre museer skulle kunna vara om exempelvis Riksantikvarieämbetet kunde sprida kunskap om digital produktion och enkel teknik. Ett mindre resursstarkt museum skulle då kunna få hjälp att skapa digital förmedling via exempelvis mobiltelefoner.

Utifrån din erfarenhet, och om du fick drömma, vilka möjligheter skulle då finnas för det enskilda museet att verka såväl fysiskt som digitalt i framtiden?

I en drömvärld skulle alla museer ges möjlighet att digitalisera sina föremål högupplöst. Kanske till och med i 3D-format. Besökare, forskare och museianställda skulle då kunna ta del av museer och dess samlingar runtom i världen. Vi skulle lätt kunna forska globalt, använda AI och jämföra olika föremål. Museerna skulle också höja säkerheten och motverka illegal handel då föremålen skulle vara lätta att identifiera. 

I framtiden skulle museerna kunna skapa virtuella samlingsutställningar över hela världen. Besökaren kunde skapa sin egen utställning utifrån ett specifikt intresse eller frågeställningar, såväl hemma som på ett fysiskt museum. Ett museum skulle kunna fungera som Google, vilket redan idag är fullkomligt genomförbart tekniskt om vi bara skulle ha tillräckligt väl digitaliserade samlingar. 

Jag ser ingen konkurrens mellan det fysiska och det digitala museet, utan tvärtom en styrka i att arbeta parallellt med kunskapsförmedling i och utanför en virtuell värld.  

Susanne Fessé

S.F. är verksam som konsthistoriker, kurator och skribent. Hon är chefredaktör för tidskriften Utställningskritik.

M.J. är överintendent på Statens historiska museer och ordförande för riksförbundet Sveriges museer.