Flykten från storstaden

Utställningen Countryside, The Future fick av en slump maximal angelägenhetsgrad. Bara några veckor efter att utställningen öppnade på Guggenheim i New York i februari förra året stängdes staden när covid-19 rullade in. Hysteriskt folktäta platser som Times Square och Grand Central låg plötsligt öde. Det gällde också gatan där Guggenheim ligger, Fifth Avenue, vars välbeställda invånare försvann från smittohärden New York till sina semesterboenden utanför staden. Den trenden fortsatte under året. När Countryside, The Future öppnade på nytt i oktober var det i ett New York där stadslivets intensitet försvunnit. Fastigheter på landet och i småstäderna i Upstate New York norr om stan har blivit alltmer eftertraktade av dem som har råd. Priserna har skjutit i höjden.

Det är just förändringarna på de 98% av jordens yta som inte utgörs av städer som står i fokus för Countryside, The Future. Holländaren Rem Koolhaas har under sina fem decennier som en av världens mest inflytelserika arkitekter haft de stora städerna som spelplats. Han ligger bakom uppmärksammade byggnader som den kinesiska statens tv-nätverk CCTV:s huvudkontor i Peking, nationalmuseet i Seoul och stadsbiblioteket i Seattle. Men Koolhaas är kanske ännu mer känd som urbanteoretiker, och har en särskild relation till New York. Han fick sitt genombrott med boken Delirious New York från 1978, där han analyserar stadens framväxt. 

Men nu hävdar Rem Koolhaas att den mest intressanta utvecklingen sker utanför de stora städerna. Genom sin tankesmedja AMO har han mobiliserat en armé av studenter och forskare som dokumenterat, undersökt och analyserat intressanta aspekter av världens icke-urbana delar. Målet är enligt Koolhaas att ”föra upp landsbygden på agendan igen”. På museets bottenvåning täcks en vägg av inte mindre än tusen frågor som den 76-årige arkitekten ställde sig inför arbetet med utställningen, som exempelvis ”vad betyder det om en kinesisk järnväg dyker upp i en afrikansk by?” och ”hur skulle Jane Austen beskriva en datorhall?”  

Resultatet är en massiv mängd text, bilder och annan information som tapetserats längs med väggarna vid Guggenheims spiralvridna ramp, från bottenplanet upp till taket. Därifrån dinglar en skulptur bestående av en höbal och en undervattensdrönare som är till för att ha ihjäl sjöstjärnor som förstör korallrev. Definitionen av det lantliga är bred i utställningen: hav och berg räknas med i det område som undersöks. 

När utställningen öppnade vintern 2020 fanns en högteknologisk tomatodling upplyst av rosa LED-lampor i en modulbyggnad utanför muséet på Fifth Avenue. När Guggenheim stängde på grund av pandemin stannade en israelisk specialist som kontrakterats för att sköta odlingen kvar och tog hand om tomaterna. Han höll igång åtminstone den delen av utställningen i ett i övrigt tomt museum. Tomatodlingen är nu borta, men modernt jordbruk är ett tema även inne i museibyggnaden, där robottraktorer och drönare som används för att sprida gödningsmedel står utplacerade.

Guggenheims sex våningsplan är indelade efter olika teman. Ett av dessa undersöker hur auktoritära ledare använt och modifierat landsbygden i politiska syften. Här redogörs för Maos stora språng, Hitlers landsbygdsromantik och Libyens stadshatande diktator Muammar Gadaffis framgångsrika projekt för att skapa världens största bevattningssystem i öknen. En annan figur som dyker upp är den tyske arkitekten Herman Sörgel, som på 1920-talet utarbetade en plan för att koppla ihop Europa med Afrika genom att sänka Medelhavets vattennivå med 100 meter och skapa kontinenten ”Atlantropa”.

I avdelningen ”Re-Population” möter vi människor som lämnat staden för landsbygden. Ett exempel kommer från den tyska byn Manheim, som ligger intill ett dagbrott för kol och som tömdes när gruvan expanderade. Där har en grupp syrier som kom till Tyskland under flyktingkrisen 2015 flyttat in i de övergivna husen och givit nytt liv till spökstaden. Utställningen berättar också om ”Taobao-byarna” i Kina, där hela samhällen som tidigare bestod av fattiga lantbrukare sadlat om till att sälja prylar genom den kinesiska ehandelsjätten Alibaba. Rem Koolhaas har tidigare kritiserats för sitt förhållningssätt till den kinesiska regimen, bland annat för att ha designat CCTVs kontor; en del av den kinesiska statens propagandaapparat. Men han anser att Kina är det enda landet med en tydlig plan för att skapa nya möjligheter på landsbygden, och landet får en stor och ganska okritiskt skildrad position på utställningen.

Rem Koolhaas landsbygdsexposé fick mestadels negativ kritik när den öppnade, framför allt för att sakna riktning och inte vara estetiskt ambitiös. ”Vid någon tidpunkt borde någon ha suttit ner med mannen och frågat honom vad poängen med utställningen är. Svaret är, visar det sig, ingenting”, skrev New York Magazines recensent i slutet av februari. Men när pandemin kort därefter totalt slog ut New York, Paris och London och visade på metropolernas sårbarhet blev en genomlysning av landsbygden mer relevant än någonsin, även om resultatet i Countryside, The Future är splittrat och texttungt. 

Jonas Cullberg

J.C. är journalist och författare baserad i New York.