Museernas pandemiska 2020

Vad kommer du att minnas från arbetsåret 2020? Kollegan som aldrig kom ihåg att sätta på mikrofonen på det digitala mötet, kallsvetten när du skulle dela ett dokument på Teams, eller julfikan på Zoom? Kanske njöt du av att jobba i mysbyxor, kunna ta en löprunda på lunchen eller möjligheten att sätta igång en tvättmaskin på kafferasten. Kanske var det skönt att du slapp resvägen till jobbet och sega möten i syrefattiga mötesrum, samtidigt som du saknade kollegor du verkligen tycker om. Covid-19 har påverkat oss på så många olika sätt, frånsett att vi alla fått lära känna en ny sjukdom som kanske är en tillfällig bekantskap eller något vi måste lära oss att leva med. Covid-19 har förhoppningsvis också öppnat ögonen för vad vi mår bra av och vill fortsätta att göra, och det motsatta, vad vi måste ändra. 

Det är dags att summera museiåret 2020. Utan tvekan har detta år, i likhet med resten av samhället, präglats av pandemin. Covid-19 har tvingat landets museer att balansera mellan att förhindra smittspridningen, säkra besökare och personalens hälsa och samtidigt ha en möjlighet att finnas kvar. Under våren stängde många museer i de mer drabbade regionerna. Flera öppnade igen under sommaren, andra under tidig höst. När smittspridningen återigen ökade stängde vissa museer efter regionala restriktioner och sen allt fler efter nationella restriktioner. Några få fortsatte att ha öppet. 

För alla museer har verksamheten påverkats. Planerade program har ställts in för att inte samla för många i samma rum. Visningar har av samma skäl fått ske digitalt. Lekrum har hållits stängda för att städningen har varit för svår att säkerställa. Kontanter har tagits bort och plexiglasskydd installerats. Städningen har ökat och antal besökare fått en maxgräns. Även besökarna har varit försiktiga och de museer som varit öppna har sett en kraftig minskning i besökssiffrorna. 

I museivärlden diskuteras sällan ekonomi mer än att pengar är en bristvara. Sällan hörs en egentlig debatt om riskerna med ekonomiska konstruktioner. Kanske kommer detta nu att ändras, eftersom pandemin har tydliggjort att museernas finansiella struktur är avgörande. De med intäktskrav och utan offentliga finansiärer har det tuffast. Liksom de vars intäkter tidigare kommit av internationella turister. De som i nuläget verkar ha klarat sig bäst är offentligt finansierade museer med fri entré. I en kris synliggörs den ekonomiska konstruktionen och den politiska viljan bakom ett museum. För vissa museer är situationen mycket svår, medan andra har upplevt ett stöd av sin huvudman. 

Något som vi har lärt oss under covid-19 är att en pandemi är som ett förstoringsglas. Strukturer blir tydligare och beslut på alla nivåer kan få avgörande konsekvenser. Anställningsformer, arbetsuppgifter, hälsa och privata situationer inverkar i hur vi har påverkats av virusets framfart. Visstidsanställningar dras in, publika arbetsuppgifter försvinner och förutsättningarna att utföra arbetet hemifrån är olika. Även om ingen vet hur länge pandemin kommer att pågå vet vi att alla påverkas. Insikten om att pandemin inte kommer att försvinna snabbt har sjunkit in, med följden att kortsiktiga och tillfälliga lösningar blir beslut som sträcker sig över längre tidsperioder. 

Men pandemin är också den perfekta ursäkten – något som det inte går att argumentera emot – oavsett hur den används. För nog används covid-19 för att förklara varför en leverans är försenad, varför man inte kan bidra till oönskade arbetsuppgifter eller varför vissa personalförändringar genomförs. I vissa fall är det mänskligt, i andra fall skamligt. När rädslan att själv utsättas för varsel eller minskad arbetstid släpper får vi hoppas att fler kommer våga berätta om de arbetsrättsliga övertramp som har begåtts. 

Låt oss lyssna på hur några på svenska museer har upplevt 2020. Här följer tio erfarenheter från olika museer i Sverige, såväl stora som små. Känner du igen dig, eller saknas din erfarenhet?

Amanda Creutzer

A.C. är utställningsproducent