Vibrationerna från historiens vingslag

Under en planlös promenad i centrala Washington i december 2016 fann jag mig stå på trappan till Library of Congress. Det grundades 1800 som ett referensbibliotek för ledamöterna i USAs kongress, men brukar i allmänhet betraktas som landets nationalbibliotek. Med sina samlingar av 170 miljoner böcker, manuskript och andra föremål är Library of Congress det största biblioteket i världen.  

Jag klev in i huvudbyggnaden, byggt på 1890-talet, och slogs av det praktfulla taket i den stora salen. Längre in i rummet flockades en liten folksamling runt en monter. Jag undrade vad det var som skapade ett sånt intresse. Och där var den. Gutenbergbibeln. Den första bok som Johann Gutenberg tryckte på mitten av 1400-talet, och som skulle bli startskottet för boktryckarkonsten i Europa. Jag drabbades av storheten i det föremål som låg framför mig. 

Inramningen var ganska blygsam. Boken låg uppslagen bakom glas i en klumpig trämöbel i ett hörn av salen. Ovanför glaset stod ”The Gutenberg Bible” skrivet med snirkliga guldbokstäver. Inne i montern fanns en skylt om boken och dess betydelse. Mycket mer än så var det inte.  

Åsynen av Gutenbergs bibel var det första som dök upp i huvudet när jag blev ombedd att skriva om ett museiminne till Utställningskritik. Jag har funderat på varför just den här upplevelsen har etsat sig fast så starkt. Jag är inte religiös. Varken tryckkonsten eller böcker är större intressen för mig än för folk i allmänhet. Gutenbergbibeln på Library of Congress är inte ens unik i sitt slag. Runtom i världen finns elva kompletta exemplar bevarade. 

Trots detta blev jag fullständigt hänförd av att plötsligt stå framför det föremål som 
kanske mer än något annat utgör symbolen för mänsklighetens samlade kunskap. 

För vetenskap, propaganda, maktutövande och informationsutbyte. Vibrationerna från historiens vingslag fick håret att resa sig på armarna.

Vad var det som gjorde att den här upplevelsen lyckades slå an något djupt inne i mig och fortfarande, flera år senare, nästan kan få mig att rysa när jag tänker på den? Det var något i min sinnesstämning under den här resan. Jag var i Washington på ett två veckor långt arbetsplatsutbyte hos utställningsenheten på Smithsonian National Air and Space Museum. På helger och kvällar avverkade jag museum efter museum. 

Jag var där ensam, och som vid andra tillfällen när jag har rest själv, är det som att sinnena skärps. Frånvaron av en vän, familjemedlem eller kollega som känner en sedan tidigare gör att färre saker påminner om världen där hemma. När den distraktionen är borta öppnas en dörr som får en att vara totalt närvarande. Avsaknaden av störningsmoment gör det enklare att föreställa sig historiska epoker och relatera till människorna som levt i dem.  

Flera av mina absolut starkaste museiupplevelser skedde under de här två veckorna. Åsynen av Emmett Tills kista på National Museum of African American History and Culture fick ögonen att tåras. Berättelsen om en judisk flickas öde på The Holocaust Memorial Museum berörde mig på djupet. Att äta mina frukostpannkakor i båset intill, där John F. Kennedy många decennier tidigare hade friat till Jacqueline, var svindlande.  

Jag har i mitt eget yrkesutövande försökt ta lärdom av den här erfarenheten. När jag besökte Washington var jag på en bra plats i livet där det fanns gott om utrymme för nya intryck och upplevelser. Det var flera faktorer som samspelade, varav en självklart var att utställningarna höll så hög klass. Upplevelsen med Gutenbergbibeln, och flera andra under resan, blev så intensiva för att distraktionerna var få. Jag hade helt enkelt ett ovanligt öppet sinne. 

För andra människor behöver naturligtvis händelser inte ske i ensamhet för att upplevelsen ska krypa in under skinnet på dem. Kollektiva erfarenheter kan givetvis vara minst lika minnesvärda. Och helt oavsett om man föredrar att besöka museum på egen hand eller med någon annan är de faktorer som påverkade mina upplevelser i Washington svåra för en utställningsproducent att styra över.

Men jag tror ändå att det går att göra vissa saker för att hjälpa besökare att vara öppna för upplevelser som lämnar djupa avtryck. En genomtänkt entrémiljö, en sällsam gestaltning eller ett sinnligt anslag kan fungera som verktyg för besökarna att släppa världen och livet utanför. På så vis kan deras sinnen lättare fokusera på den upplevelse som museet vill att de ska ta till sig, och förhoppningsvis kan de minnas och fundera på den många år senare.  

Matilda Bengtsson 

M.B. är utställningsproducent hos Expology och sitter i styrelsen för föreningen Forum för utställare.