Bögarnas topografi

På Hallwylska museet i Stockholm visas just nu en utställning om homosexuella mäns möten i stan från mitten av 1800-talet och framåt. Konstvetaren Alexander Svedberg imponeras av försöket att visa upp en undanträngd del av Stockholms historia.

”Bögar. Mötesplatser i en förbjuden tid” är en samproduktion mellan Hallwylska museet, Jon Voss från tidningen QX och författaren Jonas Gardell. Efter att ha tagit trapporna upp till museet på Hamngatan släpps jag in i ett rum, det första av fem, där tillfälliga väggar skymmer museets fasta interiör. Ljussättningen är dämpad, de rosa ytorna smyckade med en brokig skara föremål. Mitt i rummet står en pelare som har tapetserats med tidningsurklipp.

Till vänster visas en film där Jonas Gardell berättar om den manliga homosexualitetens moderna historia. Under honom upprepas orden urning, sodomit, homosexuell. Många museer eftersträvar idag att presentera historien och de egna samlingarna med nya vinklar, och samarbetar därför allt oftare med aktivister och det man på engelska kallar för ”community historians”, det vill säga personer som arbetar med historieskrivning utanför traditionella institutioner. Den typen av historieförmedling och kunskapsproduktion kan nämligen bidra med värdefulla perspektiv, vars syfte är att synliggöra åsidosatta liv och nekade begär.

Gardell iklär sig rollen av en sorts bögarnas historietecknare. Till höger om filmen har man satt upp en tidslinje för åren 1864–1919; i en monter ligger tidiga böcker om homosexualitet. Avsikten är att etablera ett ramverk. Här finns även dokumentation från rättsväsendet, journalistiska texter, måleri, bekännelselitteratur och korrespondens. Genom att väva samman allt detta material uppväcks en dåtid som likt en hemsökelse gäckar heteronormativ historism. I Sverige, där folk gärna vill berömma sig för sin tolerans, är detta berättelser som sent började upptas i den allmänna historieskrivningen.

Utställningens delar ligger i en linje, närapå en rumslig iscensättning av kronologin. Då och då överlappar ljud i de två första rummen och dämpar andra inslag. Så sker till exempel när jag lyfter luren till den telefon som har placerats under författaren Pontus Wikners porträtt. Här kan besökare lyssna på utdrag ur Wikners postumt publicerade skrift Psykologiska självbekännelser. Bland rummets många personligheter finns även Rolf de Maré, barnbarn till Wilhelmina von Hallwyl. Det tar tid att tillgodogöra sig texterna. Kanske är det heller inte nödvändigt att läsa precis allt. Rummets tapetserade pelare fungerar till exempel utmärkt som fond, en totalbild av stigmats samhälleliga konsekvenser.

• 

• 

I de tre nästkommande rummen blir det centrala temat tydligt: hur offentliga och privata utrymmen nyttjades för hemliga möten. Från överklassens sanatorier och kurorter till arbetarklassens parker och urinkurer. Genom att klassperspektivet breddas blir utställningen mer angelägen. Den homosexuella överklassmannen, en väletablerad bild inom historieskrivningen, blir startpunkten för att gestalta vanliga bögars villkor. Rum två uppehåller sig vid Rolf de Marés flådiga fristadsliv, och tar hjälp av text, fotografi och interiör för att åskådliggöra hur rika män möttes i privata våningar, på annan ort eller utomlands.

Till skillnad från de Maré och homosexuella män från överklassen möttes arbetarklassens bögar på offentliga platser. Deras historia berättas i det tredje rummet, där man hör ljudet av en polisvissla och klapprande skor. ”Möten i staden”, lyder introduktionstextens överskrift. Här får man stifta bekantskap med de knegande bögar som älskade, fnaskade och arresterades i offentligheten. Polisen ägnade sig åt en katt-och-råtta-lek och patrullerade kända mötesplatser. Fetischeringen av uniformerade män ges ytterligare dimensioner, då den knyts till homosexuell prostitution bland militärer. I rummets högra del hänger Owe Zerges verk ”Pojke i amerikansk sjömanskostym”, och på en intilliggande vägg visas en tavla av Eugène Jansson föreställande två sjömän på en parkbänk. Utrymmet är skickligt använt, den samlade iscensättningen utmärkt. Den förstärks med signalementfotografier, illustrationer och en flottistuniform.

Tvärsöver står en rekonstruerad urinkur. Vid öppningen kan man läsa om och ur Bengt Claudelins klotterböcker, som innehåller sexuell graffiti från toaletter i och utanför Stockholm. Den är ett exempel på hur minoritetsgrupper på eget bevåg skriver sin historia. Claudelin, som arbetade på Hallwylska, testamenterade boken till museet. En del klotter har återskapats i urinkuren, tillsammans med intorkade rännilar av urin. Jag läser vartenda klotter. ”Idag träffade jag en ny stilig polis med stor kuk, som jag sög ur en bytta.” Mer än i något annat rum samverkar alla element för att stimulera till reflektion kring den levda historiens komplexitet.

Det fjärde rummet är en fortsättning på det tredje. Till vänster finns en karta över offentliga platser i Stockholm. Bögarnas topografi. På andra sidan hänger en förstudie till Eugène Janssons målning ”Flottans badhus”. Likt resten av utställningens verk presenteras den inte bara som en kodad framställning av upphovsmannens begär, utan som ett uttryck för delade erfarenheter. Det visualiserar hur badhus, friluftsbad och parker var förbindelselänkar, men också inbjöd till voyeurism.

Först i rum fem upplever jag att iscensättningen sviktar. Ett par biografstolar har placerats framför en skärm där klipp visas. Rummet innehåller suggestiva läsningar av dåtidens kultur. Via språkliga och visuella tvetydigheter skapades verk som öppnar för homoerotisk tolkning, från Karl Gerhard och Nils Dardel till Gösta Adrian-Nilsson och Eugène Jansson. Om de första fyra rummen är konceptuellt tajta känns avslutningen inte lika integrerad i utställningens idé. Rummet är intressant, men dras med en problematik som kan uppstå när ett stort och spretigt material – lämpat för en bok – översätts till en rumsligt begränsad kontext. Det föreligger en viss diskrepans mellan rummets beståndsdelar, då analyser av homoerotik inom bildkonst, film och revy samsas med aktivism och de homosexuella handlingarnas avkriminaliserande 1944. De olika delarna hade med fördel kunnat få egna rum.

Som helhet är ”Bögar. Mötesplatser i en förbjuden tid” dock berömvärd, och genom den ges dessa viktiga berättelser en ny plats i offentligheten. På väg ner för trappan känner jag att en viktig del av min historia har berättats.

Alexander Svedberg

A.S. är essäist, antikhistoriker och konstvetare samt redaktör för tidskriften 20TAL.