Milajki Style FactOH!ry. Sveriges första selfiemuseum

Ett museum för selfies låter kanske som ett kommersiellt jippo. Men efter att ha övertalats att besöka Milajki Style FactOH!ry i Göteborg är utställningsproducenten Irène Karlbom Häll inte längre så säker.

Gå på ett selfiemuseum? Något så löjligt skulle jag aldrig i livet göra. Och inte till det priset. Sällan. Vilket bondfångeri. Men – jag är förälder. Och det är påsklov, och precis allt roligt är stängt. Nöjesparker, idrottsanläggningar… Och varken min elvaåriga dotter eller mannen bakom disken i rosa kavaj och rolig hatt lider någon brist på argument. Tvärtom, de är rörande eniga. Jag ger upp och går med på att hosta upp fliset. Vi har ändå åkt till Göteborg för att ha kul, fast allt vi brukar göra är stängt och munskyddet på spårvagnen får glasögonen att becka igen.

Upplevelsen börjar. Vi slår oss ned i flygplansfåtöljer, och det är ju exotiskt i sig numera. Vi får flamingodrinkar (dock ej drickbara) och resan börjar med flygvärdinneinstruktioner. Sen öppnas Sesam i form av en elektrisk jalusidörr, och vi träder in i en värld av färger och musik. Vi är två mammor, två döttrar och en man i rosa kavaj och rolig hatt med handsprit och känsla för kameravinklar. I en rosa jättelokal.

Nu har vi en timme på oss. Vi har ett tjugotal olikfärgade små rum, hundratals kostymer och hjälp med att ta dem på och av och fixa de ultimata självporträtten i technicolormiljö, någon sorts japansk stil som säkert heter något. Kawai, anime, Gangnam style? Ingen aning. Vi kan, förutom selfiesarna, också göra TikTok-filmer med en scenografi som lyfter oss över bruset och impar på alla våra kompisar. Och varför finns vi, om inte för detta?

Vi avverkar miljöerna med den energiska beslutsamhet som bara en begränsad tidsrymd kan åstadkomma. Kostymerna är listigt utformade för att lätt kunna tas på och dölja det man har under – man har en klämma för att fästa kjolarna i ryggen. Jag fascineras särskilt av en officershatt i nazistil men i glada färger och glitter i mängd. Känns som att korsa Pinochet med My Little Pony. Men mitt barn är lyckligt befriat från såna onda associationer. Hon anar inte heller att de rosa grejer som hänger och guppar i mängder från taket i spiralformade sladdar faktiskt är telefoner! Men det förklarar vår guide för henne.

Där nånstans börjar jag fundera på om det inte finns en viss museipedagogisk potential i selfiemuseet. Jag menar, de flesta museer har ju lite miljöer och lite utklädningskläder, och ibland ett uttänkt fotoställe (även om de där planken med hål i är lite väl uttjatade). Men tänk om man löpte linan ut och gjorde enbart detta, fullt ut, rakt av. Bara selfies och utklädningskläder i miljöer. Fast med historiskt tema. Och sen låta det intresse för tider, platser och människor som eventuellt kommer senare, komma senare. Som de historiska namn och citat som namedroppas i barnböcker för att sedan skapa en dejavù-upplevelse när läsaren så småningom stöter på originalet.

Ett historiskt selfiemuseum. Med guider som sätter sländor i händer, justerar stupstockar, regisserar galärslavar, kröner kungar…låt besökarna plaska i galärskeppet Vasa på väg ned i havet, jubla på Kungsgatan på fredsdagen 1945. Utan pedagogiska komplement. Bara en lustfylld tidsresa.

Dessa tankar ger mig det alibi jag behöver. Jag börjar klä ut mig jag också. Sakta men säkert bryts min ängsliga svenska grafitgrå kulturtantsimage ned, femåringen inom mig tränger fram. Och jag gillar det. Min dotter har också tillfälligt regredierat några år. Jag gillar det också. Jag slänger på och av peruker och nazistmössor, kramar flamingos, tvättar med tvättmedlet ”COVID-19”, surrar med gigantiska bin, drar shoppingvagnar med kroppsdelar (seriemördartema) och vältrar mig i pastellfärgade plastbollar. Trots den japanska influensen finns ett återkommande drag av göteborgsk ordvrängarhumor. ”Don’t worry BEE happy”, står det på ett ställe, med gigantiska bin. Alla o:n stavas som ”OH!”, vilket gör texterna lite jobbiga att läsa men ger dem ett skimmer av storögd förundran. En kuslig apoteksinteriör med namnet ”Dr Albin OH! Pharmacy har fått en särskilt spökaktig ljussättning och kantas med sprutor, råttskelett och annat. En flaska i apoteket innehåller ”PlacebOH!”, en annan ”DOH!pe”.

Jag blir mer och mer trakterad av detaljerna och kreativiteten bakom selfiemuseet. Det finns mer här än bara trams och geschäft, ett sätt att förhålla sig till tidens trauman, från virus och mutationer till meningslöst mördande. Det finns något att se vid en andra anblick, vilket är mer än man kan säga om en hel del museimiljöer.

Vid en närmare granskning av Milajki Style FactOH!rys hemsida visar det sig också att detta är ett verk av två utbildade formgivare, Angelina och Pierre Edström, kanske främst den förra. Konceptet uppstod i Florida där Angelina studerade modedesign och mötte Pierre, vår guide i rosa kavaj som nu visar hennes verk med kraft och kräm.

Detta förklarar onekligen vad som lyfter Milajki från ett stereotypt kommersiellt koncept, även om det helt klart har drag gemensamt med nöjesfält och lekland. Det finns något i det som påminner om knäppheten i projekt som man ser på våra designhögskolors examensutställningar.

Men åter till selfiemuseets potential i museivärlden. Allt man vill med upplevelserum och utklädningskläder finns där, renodlat. Interaktiviteten består av att klä ut sig och ta selfies, den är kravlös och opretentiös. Man åker tidsmaskin och kan ta med sig dokumentation. Jag skulle troligtvis bli avfärdad med förakt om jag vädrade saken på något av de museer jag jobbat. Grejer som folk gillar kan inte vara nyttigt. Precis som jag själv tyckte, när jag klev in. Aldrig i livet, vilket bondfångeri. Men allt är inte guld som glimmar och allt är heller inte skit som tycks vara det vid en hastig anblick. Det var i alla fall länge sedan vi hade så roligt.

Eller, som det står i de sista raderna i selfiemuseets manifest: ”Sparking the imaginatiOH!n through a midblOH!wing experience in OH!dd storytellingOH! unleashing creative superpOH!wers into a new wOH!rldview fighting bOH!redom and gloom. Always be your uniqOH! selfie and prOH!mote good vibes OH!nly.”

Irène Karlbom Häll

I.K.H. är utställningsproducent och jobbar med litteraturutveckling.