Utställningar som inte tar plats

Två av Stockholms moderna arkitekturklassiker uppmärksammas just nu – på plats. Men lyckas utställningarna på Skogskyrkogården och Kulturhuset ta tillvara på de möjligheter som detta medför? Carin Kallenberg och Björn Ehrlemark skriver om arkitektur som ställer ut sig själv.

Arkitekturutställningar förknippas ofta med en paradox som handlar om frånvaro. Eftersom hus, landskap och interiörer är otympliga utställningsföremål ersätts de av representationer. Fotografier, illustrationer, ritningar, fragment, scenografier, skalmodeller, filmer, dokument, berättelser, virtuella världar – alla upptänkliga former av placebo, men aldrig den verksamma substansen.

Att ställa ut något behöver dock inte betyda att föremålet rycks ur sitt sammanhang och placeras i ett annat. Saker kan ställas ut där de är. Arkeologiska utställningar på plats, av en plats, gör det redan. Och arkitektur är på sätt och vis arkeologi som fortfarande är bebodd. Vanligt förekommande och etablerade format som stadsvandringar, plaketter på husväggar och platsspecifika ljudguider kan betraktas som sätt att med nya lager iscensätta befintlig arkitektur. Framför oss har vi ett byggnadsverk, men också tolkningar av det. En form av utställning som istället för en paradoxal frånvaro bygger på en nyanserad närvaro.

Skogskyrkogården i Stockholm, ritad av arkitekterna Erik Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz, var ett av de allra första moderna verken på UNESCO:s världsarvlista. Begravningsplatsen och dess byggnader är därmed redan djupt inbäddade i det museala systemet. När Skogskyrkogården nu fyller hundra år och uppmärksammas med en utställning – på plats och under bar himmel – erbjuds därför ett tillfälle att se hur potentialen i arkitektur-som-utställning omsätts i praktiken.

• 

• 

Placeringen av utställningen är väl vald, strax innanför Skogskyrkogårdens huvudentré. Lite avsides och skyddat under träden men med Almhöjden, Minneslunden och Skogskrematoriet inom synhåll. Tyvärr börjar förvirringen direkt. Den tillfälliga utställningen försöker samsas med en tvåspråkig världsarvsstolpe, notiser om dagens ceremonier och corona-uppmaningar, en instruktion till ljudguide och en stor orienteringskarta. Inte mindre än åtta visuella ingångar utan någon tydlig hierarki sinsemellan konkurrerar om uppmärksamheten.

Utställningen i sig är tyngd av liknande problem. Den är byggd som en uppsättning fristående skärmväggar, som innehåller arkivbilder, en tidslinje och en brokig uppsättning beskrivande texter, främst om kyrkogårdens historiska bakgrund och tillkomst. Det finns gott om rubriker, färgkoder och grafiska element, men det är svårt att avgöra vilka av dem som ska ge nycklarna till läsningen. Den öppna strukturen är varken rumsligt, kronologiskt eller tematiskt orienterande och uppmanar inte heller besökaren att upptäcka innehållet på sitt eget sätt.

Den film som har publicerats på Skogskyrkogårdens hemsida låter oss komma betydligt närmare såväl den storslagna gestaltningen av platsen som vardagen där. Att det blivit så tyder på en underskattning av den fysiska på-plats-utställningens potential som format.

Asplunds och Lewerentz förslag till begravningsplats hyllades en gång i tiden för att det var ”värdigt”. Världsarvskommittén beskrev 1994 Skogskyrkogården som ”ett utomordentligt framstående exempel på ett gestaltat kulturbärande landskap”. När platsen för något år sedan skulle förses med nya bänkar utlystes en prestigefull designtävling. Till hundraårsutställningen verkar ambitionsnivån på formgivningen däremot inte ha sträckt sig längre än att applicera kommunens layoutmall. Det bestående intrycket är en uppförstorad broschyr monterad på plywoodlådor, som redan har börjat släppa i hörnen.

Samtidigt som den sekelgamla Skogskyrkogården uppmärksammas, firas arkitekten Peter Celsing med en mindre utställning i samband med renoveringen av Kulturhuset vid Sergels torg. Det är hans största, mest kända verk. Ett modernt monument som också det tar plats i en internationell arkitekturkanon.

Den prisade upprustningen av Kulturhuset har inneburit att alla affischer från teatrar, bibliotek, bio och gallerier i huset ersatts av digitala skärmar, vilket är i linje med Celsings ursprungliga tanke. Huset är inte bara ritat som ett skyltfönster i fem våningar utan som en form av interaktiv kommunikationsplattform, inklusive banbrytande (och i stora delar orealiserade) idéer om kringresande utställningsformat. Containrar skulle fungera både som ateljé och galleri: först skulle de fyllas med innehåll hemma hos konstnären, sen transplanteras rakt in i Kulturhusets offentlighet.

I en L-formad box vid huvudentrén uppmärksammas nu Kulturhusets tillblivelse med arkivmaterial, foton och illustrationer. På en skärm visas en kort dokumentär. Tidstypiska glosor bland de korta texterna vittnar om både visionerna och mottagandet: ”monumentalt korvkök”, men än mer ”samhällsskola”, ”läsesalong”, ”allrum” och ”mediatek”. I jämförelse med dessa uttryck blir utställningens iscensättning anmärkningsvärt konventionell. Materialet är uppsatt på en röd skiva bakom glas och stålkarmar, som om året fortfarande är 1971. Eleganta spotlights dränks av det infallande dagsljuset, vars reflexer i glaset gör läsningen besvärlig. Sladdhärvan ovanpå monterlådan hade kanske försvunnit i ett mindre, mörkare rum. Men här bidrar den till att utställningen känns kvarglömd snarare än framställd.

Problemet med utställningarna på både Skogskyrkogården och Kulturhuset är att de inte tar tillvara på det faktum att de är på plats. Istället för att engagera kring vad besökarna har runt sig tar de ett kliv bort från det. Vi lämnas kvar bland de distanserande substituten trots att arkitekturen finns manifesterad, närvarande, att uppslukas av eller omtolka.

På Kulturhuset är behållningen istället en uppsättning enkla affischer runtom i huset, som till återöppnandet bokstavligen har klistrats upp vid de byggnadsdetaljer som de berättar mer om: betongkonstruktionen, trappan, färgsättningen, golvet. Dels uppmanar detta grepp indirekt till att irra sig runt i det stora komplexet. Dels låter det oss komma nära och förstå det vardagliga på nytt.

På Skogskyrkogården är det en nästan sekelgammal, rostig plakett på den fyra kilometer långa muren som fortfarande sätter arkitekturen i kontext: ”Denna mur uppfördes 1923-1932 av arbetslösa i Stockholm”. En enda bra skylt kan räcka.

Carin Kallenberg och Björn Ehrlemark

C.K. och B.E. producerar utställningar och publika program genom initiativet Arkitekturens Grannar.