Redaktör med mjuk hand

Efter två och ett halvt år som chefredaktör och femton nummer av Utställningskritik står Susanne Fessé i begrepp att dra vidare. UtställningsEstetiskt Forums Pia Cederholm passade på att intervjua Fessé om redaktörsarbetet, utställningsmediet och framtiden.

Det var en snötyngd vårvinterdag 2019 som UtställningsEstetiskt Frums ordförande Liza Carlefred och jag intervjuade kandidater till uppdraget som ny chefredaktör för Utställningskritik. Vi fastnade för Susanne Fessé för att hon förenade en så mild och lyhörd framtoning med höga ambitioner för vår digitala tidskrift. Nu intervjuar jag henne igen, fast på andra sidan om det här ansvarsfulla och krävande uppdraget.

Pia Cederholm: När du först fick nys om den här tidskriften, som då hette UtställningsEstetiskt Forum, vad var ditt första intryck?

Susanne Fessé: Jag blev intresserad av tidskriftens inriktning på att se på utställningen som ett eget medium. I min praktik som kurator är det självklart att arbeta med dessa frågor, men jag hade inte tidigare sett en tidskrift som med sånt fokus och djup kunskap diskuterade ämnet.

Du klev ju in från ett kulturområde med delvis andra traditioner, från det som heter kamerabaserad konst, alltså fotografi och video. Hur var det för dig att ta det klivet?

I början läste jag väldigt många texter ur arkivet för att lära mig mer om hur vi kan balansera museers kunskap kring ämnet i sig med förmågan att förmedla denna kunskap via utställningsmediet. Jag kom också in i ett skede när tidskriftens styrelse redan vid anställningen annonserade att en hel del förändringsarbete skulle genomföras. En ny grafisk profil och nytt namn, Utställningskritik, var redan på gång. Framför mig som redaktör låg uppdraget att vidareutveckla tidskriftens utseende och innehåll.

Och när du då blev redaktör för denna tidskrift, vad såg du främst framför dig att du ville åstadkomma? Vad lockade allra mest att få fortsätta utveckla?

Jag ville med hjälp av tidigare och nya skribenter fortsätta det viktiga arbete som Eva Persson startade med UtställningsEstetiskt Forum 2005, och som hon också drev under många år. Mitt huvudsakliga fokus låg på att öka läsbarheten genom att erbjuda texter med olika längder och typ av innehåll, texter av andra skribenter med nya perspektiv, men också på att jobba med formen för att anpassa tidskriften ännu bättre till ett digitalt format. En drivkraft var att kunna tillgängliggöra all denna fantastiska kunskap kring utställningsmediet för ännu fler i museivärlden och övriga kulturintresserade läsare.

Och det har ju verkligen varit ett framgångsrikt arbete, med läsarsiffror som ökat hela tiden. Uppgången är faktiskt häpnadsväckande. Under 2018, året innan du började, hade tidskriften 6 900 unika användare. Prognosen för 2021, om trenden håller i sig, pekar på över 22 000 unika användare!

Ja, det känns fint efter ett intensivt förändringsarbete och ett stort engagemang från alla inblandade, inte minst alla skribenter. Som person lockas jag av just såna här utvecklingsprojekt. Jag såg hur jag, med utgångspunkt i tidskriftens enorma kunskapsbank och stöd från en driven och mycket erfaren styrelse, kunde forma innehållet för att öka antalet läsare.

Du har ju tidigare arbetat med en kulturtidskrift, VERK, men också undervisat studenter, jobbat som museipedagog och kurerat utställningar. Vad i din bakgrund känner du att du haft mest glädje av som redaktör för Utställningskritik?

SF: Jag har under många år jobbat som timanställd konstpedagog på ArkDes, Moderna museet och Stadsmuseet. Upplevelsen att få möta såväl små barn som studenter och forskare i en och samma utställning har varit en av de mest lärorika erfarenheterna i min karriär. När man möter besökarna och tar del av deras reflektioner kring konst och arkitektur får man ett snabbt kvitto på hur en utställning fungerar. Min erfarenhet är att publiken strävar efter att först och främst få lite nycklar för en övergripande förståelse för tematiken. Först när detta uppnås kan en djupare nyfikenhet krypa fram. Den erfarenheten har jag tagit med mig som redaktör, att i texter försöka hjälpa skribenter att tidigt i en recension eller reflektion lyfta fram centrala frågeställningar för att på så sätt öka läsbarheten.

Under senare år har jag undervisat och handlett yrkesverksamma konstnärer i samarbete med olika organisationer och varit inbjuden som gästföreläsare och opponent vid Göteborgs universitet/Akademin Valand. I mötet med studenter sker snarare ett utbyte av tankar utan någon självklar sanning. Genom att samarbeta med verksamma konstnärer har jag byggt upp en förståelse för konstnärliga metoder, vilket sedan legat till grund för kritiskt skrivande, både om konst och om utställningsmediet i sig.

Från uppdragen som kurator har jag tagit med mig en förståelse för det komplexa arbete som utställningsproduktion utgör. Att leda ett team mot ett mål som överensstämmer med konstnärens vision kräver lyhördhet och följsamhet. Den insikten har gett mig stor respekt för all den kunskap och logistik som finns på landets museer. För hur alla olika delar, som översättningar av utställningstext, värdarnas bemötande, teknikernas kompetens och en inkluderande museichef, behöver samverka för att utställningen ska nå fram till sin publik.

Kan du berätta mer om VERK? Vad har den erfarenheten betytt för dig?

VERK är en tidskrift som jag grundade tillsammans med Linda Bergman 2016. Linda och jag träffades på kursen ”Fotografi och videokonstens historia” på Konstfack, där vi bland annat i seminarieform samtalade om fotografi och video. Vi såg att det fanns ett behov av en tidskrift i Sverige med fokus på nordisk kamerabaserad konst som kunde publicera texter och ge upphov samarbeten och diskussioner. Linda har varit chefredaktör sedan starten och jag var ansvarig utgivare från start till slutet av 2018. Därefter tog Pia Siri Isaksson över min roll. Innan jag slutade som ansvarig utgivare vann VERK Publishingpriset för bästa webbtidskrift, vilket var fantastiskt roligt.

Min erfarenhet av att vara med och både starta och driva en kulturtidskrift har varit ovärderlig för min tid som chefredaktör för Utställningskritik. Jag var redan insatt i sånt som att söka tidskriftsstöd från Kulturrådet, och att som ansvarig utgivare tillsammans med chefredaktören få samspelet mellan redaktion, konstnärer och skribenter att flyta. Grunden för att en tidskrift faktiskt ska fungera är goda relationer. Därifrån bygger man varje nummer med hjälp av själva texterna. Skrivandet är förstås viktigt. Även i andra sammanhang har jag under många år skrivit utställningstexter, katalogtexter, kritiska och reflekterande texter samt nu senast en hel bok om att skriva om känslor kring konst. Att bemästra olika typer av texter, längre såväl som kortare, är självklart centralt i en redaktörs arbete. Under de två och ett halvt åren som jag nu varit chefredaktör för Utställningskritik har denna kunskap finslipats, främst i samarbete med de kunniga skribenter som bidrar till tidskriften, och under det senaste året med hjälp av vår textredaktör Daniel Strand.

Jag har ju också varit redaktör för den här tidskriften. Ett tydligt minne jag bär med mig är hur stressigt det blev inför varje nytt nummer. Just de där sista dagarna innan numret skulle läggas ut på nätet kunde vara så otroligt intensiva! Och det blev så varje gång, oavsett hur tidigt jag kom igång med processen. Om du jämför uppgiften att färdigställa ett nytt nummer av Utställningskritik med att färdigställa ett eget bokmanus inför utgivning, vilka är likheterna och skillnaderna?

För mig personligen är det stor skillnad mellan att arbeta som redaktör för Utställningskritik och att färdigställa ett bokmanus. Som redaktör går jag in i en disciplinerad arbetsstruktur. Precis som du beskriver är det väldigt intensivt i perioder, men jag har tack vare min erfarenhet av andra projektbaserade uppdrag ett väldigt uppstyrt arbetsflöde och tillämpar till exempel detaljerade tidsplaner, särskilda Excel-ark med färgkoder för varje nummer, där alla artiklar finns med samt hur de ligger till i tid, vilka texter som behöver bilder, vilken text som har gått till korr och så vidare. Det kan låta lite ”torrt” och inte så härligt fritt, men min erfarenhet är att ju mer ordning som finns, desto mer utrymme blir det för kreativiteten.

Min bok Att skriva om känslor, som i september i år gavs ut av Boris Press, är en bearbetad utgåva av min masteruppsats med samma namn, som jag lade fram vid Uppsala universitet 2020. Under tiden jag skrev hade jag stort stöd av min handledare Anna Orrghen och i arbetet med att färdigställa bokmanuset har jag haft mycket nära kontakt med formgivaren Elin Mejergren och förlagsredaktören Linda Bergman. Arbetet var intensivt, men på ett för mig mer sammanhållet vis än ett redaktionellt arbete. I arbetet med boken var vi tre personer som styrde mot samma mål. Vid varje nummer av Utställningskritik är det någonstans mellan 10 och 20 olika personer som jag som redaktör har kontakt med i olika frågor. Så det är lite skillnad.

Vad ska du göra nu? Vad är ditt nästa projekt?

Jag kommer att jobba en hel del med Art/Sensation, en kuratoriell plattform som jag initierade vintern 2020. Idén är att skapa en plats som lyfter fram känslor/affekt i och runtom konst. Plattformen kan ses som en bas för ett kollektivt utforskande av affektiva studier inom en konstvetenskaplig diskurs. En form av praktiskt baserad konstnärlig eller kuratoriell forskning, skulle jag nog säga. Dels samlar vi in texter om konst, forskning och utställningar inom området i vårt nystartade arkiv, dels presenterar jag mina tankar om ämnet på konferenser, symposier och föreläsningar, dels arbetar vi med utställningar och samtal. Under oktober öppnar vi den första utställningen i en ny virtuell utställningskub, så just nu är jag inne i en klassisk utställningsproduktion men med ett nytt sätt att visa konst och artefakter. Utöver arbetet med Art/Sensation kommer jag fortsätta ta uppdrag som frilansande kurator.

_{Bilder från Art/Sensation Instagram och webb. Art/Sensation består av Susanne Fessé, konstnärlig ledare och curator, Elin Mejergren som creative director och Caitlin E. Littlewood som textredaktör. Vi har ett advisory board bestående av forskaren Vendela Grundell Gachoud, konstnärerna Lundahl & Seitl och curator Ashik Zaman.}

Vad tar du med dig från Utställningskritik till nästa fas i ditt yrkesliv?

Under de här två och ett halvt åren har jag lärt mig så otroligt mycket om utställningsmediet i sig. Både genom att recensera utställningar utifrån hur de faktiskt fungerar och genom att läsa texterna i Utställningskritiks arkiv. Jag kommer även ta med mig erfarenheter av det förändringsarbete som tidskriften har genomgått, vilket lett till ökad läsbarhet och många fler läsare. Styrelsen och redaktionen har arbetat nära och intensivt för att förvalta och utveckla tidskriften till vad den är idag.

Men framför allt tar jag med mig kunskapen om att som redaktör leda ett redaktionellt arbete med mjuk hand. Jag var tydlig från början med att jag ville inkludera hela museifältet i att skriva om utställningar. Jag har under mina år publicerat texter av båtbyggare, professorer, studenter, arkitekter, formgivare, konstnärer, pedagoger och museichefer. Jag ville att fackkunskapen skulle komma fram, även om det i vissa fall innebar en hel del redigeringsarbete. Min starka övertygelse är att ingen människa är en ö. Eftersom den kollektiva kraften genererar en positiv riktning kan samarbete bli en positiv spiral som leder framåt och uppåt. Som redaktör eller kurator är min uppgift alltid att lyfta andras arbeten.

Så fina slutord det där blev! Jag önskar dig stort lycka till och tackar för den här tiden.

Pia Cederholm

P.C. är forskare, författare och ledamot i UtställningsEstetiskt Forums styrelse.