Kan en utställare skicka bilder till media på konstverk från en utställning? Kan man lägga upp fotografier på museets målningar från 1700-talet på nätet? Kan jag lägga upp en text som någon annan skrivit på Facebook så mina vänner kan läsa den? Kan man fotografera offentliga konstverk i staden och lägga upp på nätet?
De här frågorna aktualiserar olika aspekter av det område inom juridiken som kallas för upphovsrätt och kan ofta uppfattas som rätt knepiga att lösa i det praktiska arbetet inom kulturområdet. Upphovsrätten är en skyddslagstiftning för kreatörer och deras alster. I det följande går jag in på hur det hela fungerar för att sedan säga något om just de här fallen som beskrivits ovan.
Upphovsrätten: att värna en kreativ marknad
Upphovsrätten, eller copyright som det ibland kallas, har en rätt lång historia. Den första lagen anses ha tillkommit i England 1710 och handlade om privilegier för tryckare att mångfaldiga och ge ut texter. Vår svenska lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är från 1960-talet och var resultatet av ett omfattande nordiskt samarbete för att skydda upphovspersoner och deras skapelser i en växande kultur- och nöjesmarknad.
Som lagens namn anger gäller skyddet det som kallas för verk, vilka delas in i två grupper: konstnärliga och litterära. Inom de här grupperna finns det ett antal olika typer av verk som skyddas. Dessutom har så kallade närstående rättigheter skydd i lagen. Det är inte verk utan olika prestationer som på något sätt anknyter till verk: scenkonstnärers inspelade prestationer, producenters arbete och fotografer och deras bilder.
Hur fungerar det här skyddet? Det är fråga om en ensamrätt för den som skapat ett verk, en rätt att bestämma om det får kopieras och spridas till andra. Det ger också både en rätt till ersättning och en rätt att få sitt namn angivet när verket nyttjas. Kreatörens samtycke krävs alltså och verket får dessutom inte ändras eller användas på ett sätt som är kränkande.
Upphovsrätten, liksom patent, mönsterrätt och varumärkesrätt (som alla räknas till immateriella rättigheter, ”intellectual property” på engelska) har fått ökad uppmärksamhet genom digitaliseringen. De här rättigheternas betydelse som handelsvaror har ökat mycket de sista 30 åren. Upphovsrätten (liksom de övriga rättigheterna) kan nämligen överlåtas, styckas upp och fördelas ut på andra rättighetshavare, vilket kan vara en lönsam verksamhet. Det är mer och mer fråga om business snarare än en garant för att kulturskapare ska få lön för sin möda.
EU har uppmärksammat den digitala marknadens växande betydelse. Reglerna blir alltmer likartade i medlemsländerna för att underlätta handeln med upphovsrätt över gränserna. Förutom att det här är en viktig marknad anses den ekonomiska ersättningen också ge ett incitament till kreativ återväxt och nyskapande. Det är nog absolut så att de ekonomiska skälen till varför vi har upphovsrätt (konstnärers ersättning, marknadsaspekten och incitament för nyskapande) dominerar idag. Föreställningen att upphovspersonen har en av naturen given rätt till sin skapelse har i någon mån minskat i betydelse.
Vilka krav ställs på ett verk?
Vad är då ett verk? Måste det vara högstående konst eller kan det vara vilket klotter som helst? Sedan länge har upphovsrätten förknippats med begreppet verkshöjd och ibland har det uppfattats som det samma som konstnärlig höjd eller konstnärlig kvalitet. Så är det dock inte. Vad som avgör om det man skrivit, målat eller skapat på annat sätt har upphovsrättsligt skydd är om det har originalitet. Det betyder att verket ska vara ett resultat av upphovspersonens egen intellektuella skapelse. Det ska inte vara sådant som tillkommit av en slump, utan ge utrymme för skaparens kreativa frihet, där denne har kunnat göra fria och kreativa val. Det är ett uttryck för upphovspersonens personlighet. Begreppet originalitet har mer eller mindre ersatt verkshöjd idag, men inget av begreppen handlar alltså om ett mått på konstnärlig kvalitet.
Vem som helst kan alltså vara skapare av ett verk som får skydd. Ribban för vad som är ett verk är lågt satt. I november avgjordes en tvist där en person publicerat en annan persons text på Facebook. Domstolen förklarade att texten, som var svar på en tidigare ställd fråga, hade skydd. Även en text av ett så relativt enkelt slag hade en sådan originalitet att den skyddades. Det hade ingen betydelse att skribenten inte var konstnär eller författare.
Ingen regel utan undantag
Liksom de flesta juridiska områden är upphovsrätten ett slags balansakt mellan motsatta samhällsintressen. Å ena sidan ska hänsyn tas till upphovspersonens ensamrätt och marknadsintresset. Å andra sidan kan upphovsrätten anses vara en inskränkning i yttrandefriheten. Det senare var också kärnfrågan i fildelningsdebatten för ett antal år sedan.
Ska inte vem som helst i ett fritt samhälle, i en ”delningskultur” fritt kunna använda vilka bilder eller texter som helst? Det uppfattas av många som besynnerligt att det skulle vara så. EU och de flesta länder i Europa håller dock hårt på upphovsrätten, eftersom den spelar en så stor roll för ekonomi och nyskapande, som jag nämnde ovan.
En del av att balansera ensamrätten för verk mot andra rättigheter handlar om de undantag från upphovspersonens ensamrätt, som faktiskt finns. Upphovsrätten har en tidsgräns. När det har gått 70 år efter kreatörens död upphör ensamrätten. Fotografier som endast dokumenterar, och inte är konstnärliga verk, (så kallade fotobilder) har en kortare skyddstid på 50 år efter att bilden framställts. Det gäller även bilder (eller film) från övervakningskameror. Somliga experter uppfattar att skyddstiden är för lång och att om verken skulle vara fria efter en kortare tid, så skulle det gynna den kreativa och ekonomiska utvecklingen. Samtidigt kan ett verk som inte haft framgång under skaparens livstid nå överraskande framgång många år senare, vilket i såna fall kommer de efterlevande rättighetshavarna till del.
Ett annat välkänt undantag från upphovsrättens skydd är att man kan använda skyddade verk för privat bruk, eller i en sluten krets. Var gränsen går mellan privat krets och det som i lagen kallas “allmänhet” är en fråga under utveckling. I fallet med Facebook ovan ansågs de 480 vännerna som kunde se inlägget utgöra en “allmänhet” i lagens mening.
Ett undantag som kan tyckas naturligt är att man får använda bilder på konst för att illustrera en recension om verket eller i ett sammanhang där verket diskuteras eller behandlas på annat sätt. Marknadsföring av en utställning är ett sådant exempel.
Frågor och svar
Efter den här genomgången är vi redo att titta närmare på inledningen. Vi vet att vem som helst kan ha upphovsrätt och att ett verk skyddas utan särskilt höga krav på utförandet i sig. Det verkar därför klokt att alltid utgå från att en bild, en text eller någon annan skapelse har upphovsrättsligt skydd och att skaparens samtycke krävs om man vill använda verket.
I nästa steg kan man emellertid undersöka om några av undantagen aktualiseras. I några av exemplen är det nämligen så. Konst som ska vara med på en utställning har ju skydd (inom 70-årsgränsen), men man kan ändå sprida bilder på konstverken i marknadsföringssyfte och även i andra meddelanden om utställningen. Fotografen har emellertid också en rätt till fotografier av tavlan, vilket man inte får glömma bort. Är det fråga om konst som inte har upphovsrätt (de äldre tavlorna i exemplet) finns det ingen begränsning varken när det gäller konstverket i sig eller fotografiet som avbildar dem (nya regler kommer att komma nästa år).
Att lägga upp någons text på Facebook är ju också vanskligt, som rättsfallet från november visar. Enligt domstolen hade en text av det slaget skydd, vilket innebar att det var fråga om olovlig spridning eftersom det var så många som kunde läsa inlägget (480 stycken). I det fallet hade upphovspersonen inte begärt ersättning utan bara skadestånd och han hade inte heller lämnat något bevis för att någon skada hade uppstått. Han fick därför ingen kompensation för den olagliga användningen.
Slutligen: offentlig konst får man fotografera fritt i parker och på torg och som privatperson publicera i begränsad omfattning i sina egna sociala medier. Även om upphovsrätten skyddar spridning också i de här fallen, så är gränsen litet lösare. De organisationer som bevakar upphovsrätten ger sig antagligen inte på privat nyttjande av det här slaget när det gäller offentlig konst. Däremot är det problematiskt om det finns ett kommersiellt syfte bakom eller om spridningen är omfattande. Att bygga upp en digital katalog på nätet med bilder på offentlig konst är inte tillåtet (som klargjordes i den så kallade Wikimedia-domen från 2016).
Hur hittar jag upphovspersonen?
Det som kan vara knepigt när man inser att de flesta skapelser har upphovsrätt är att hitta upphovspersonen som skapat verket. Det finns emellertid ett system med licenser (en nordisk uppfinning) som gör att man kan sluta avtal med en organisation som bevakar rättighetshavares intressen och tar hand om utbetalning av ersättningar. I fallet med konst och bilder är det organisationen Bildupphovsrätt som sköter det här.
Det kommer mer
Har du en juridisk fråga som du går och grunnar på? Sänd in den till redaktionen på adressen fragespalt@utstallningskritik.se så ska jag göra mitt bästa för att svara på den. Några av frågorna kommer vi också att publicera här.
Henrik Thorson
Jurist och doktorand inom offentlig rätt med en bakgrund som skådespelare i Sverige och Finland och som regional kulturutvecklare.
Juridisk frågespalt
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
