Många museer lyfter idag frågor om de pågående klimatförändringarna. Men räcker det med att uppmärksamma människor på problemen om museernas produktioner själva inverkar negativt på klimatet? Det frågar sig Utställningskritiks Amanda Creutzer i ett samtal med hållbarhetsexperten Yrsa Lindberg.
De pågående klimatförändringarna är omtalade. De omskrivs i media, diskuteras i politiken och talas om mellan vänner. Många försöker hitta sätt att göra de omställningar som man kan, företag försöker se över sina klimatavtryck medan andra, inklusive många museer, strävar efter att sprida medvetenhet. Utställningar om olika aspekter av klimatfrågan märks alltmer på museerna, liksom i programpunkter och skolprogram.
Med en ökade medvetenhet om vilken omfattande omställning som måste göras är allt fler angelägna om att göra bättre val. Parallellt sker en alltmer intensiv framställning av företag som klimatmässigt bra alternativ. Vissa lever upp till vad de lovar, men väldigt många framställer sig som miljövänligare än vad de egentligen är. Fenomenet kallas ”greenwashing” – ett uttryck för att man ”grönmålar” sin verksamhet.
När många museer producerar utställningar med koppling till klimatfrågan och hållbarhet kan man lätt tänka sig att det är uttryck från klimatsmarta organisationer. Men hur ser verksamheten egentligen ut? Genomsyras museerna av medvetenhet eller är vissa museer en del i en pågående greenwashing?
För att reda ut hur man ska förstå greenwashing kontaktar jag Yrsa Lindberg, som är sakkunnig inom hållbarhetsfrågor med fokus på greenwashing. Hon är även personen bakom instagramkontot @greenwashingisverige.
Yrsa förklarar greenwashing som att ”framställa något som bättre för miljön än vad det i själva verket är”. För att kalla en vara eller tjänst miljövänlig får den bara ha en neutral eller positiv miljöpåverkan. Om man vilseleder konsumenter att tro att en verksamhet med negativ miljöpåverkan är bra för miljön håller man på med greenwashing. Om ett företag beskriver en produkt som miljövänlig räcker det alltså inte med att vara bättre än konkurrenterna.
Problemet med greenwashing, förklarar Lindberg, är att något framställs som bättre för miljön än vad det är, vilket gör att man vilseleds i sina val. Detta tar också uppmärksamheten från de problem som vi har. Tror man att man gör bra val och att problemen inte finns är risken att ingen gör det som måste göras och att klimatmålen blir att mindre möjliga att nå.
Med andra ord: det som till en början kan ses som ganska harmlöst, såsom dåligt underbyggd marknadsföring eller information, kan alltså leda till betydligt allvarligare problem. Konsumenten kan vaggas in i den bekväma tanken att det inte är något problem att fortsätta flyga om flygresan är klimatkompenserad för, att det går att shoppa i samma utsträckning eftersom textilierna produceras av ekologisk bomull eller att man kan bygga om MDF-skivorna har mindre gifter. Utmaningen för oss alla är att navigera bland produkter och tjänster som allt oftare beskrivs som hållbara, miljövänliga och ansvarsfullt producerade.
Hur gör man då om man ska försöka se igenom greenwashingen? Yrsa Lindberg menar att vaga begrepp är det första varningstecknet. Vaga beskrivningar är ofta uttryck för att det faktiskt inte finns riktiga mätetal. En grön symbol eller bilden av något naturinslag ska få tankarna till klimatsmarta köp. Uttryck som ”hållbar produktion”, ”gröna alternativ”, ”miljövänliga produkter” och ”klimatsmarta lösningar” säger ingenting utan riktigt genomförda mätningar utifrån relevanta mätetal.
Vaga löften är alltså hinder för att göra kloka val. Enligt konsumentköplagen samt marknadsföringslagen får företag inte använda felaktiga eller vaga begrepp. En hållbar produktion är en produktion som inte tar mer av naturen än vad den hinner återställa. Huruvida det stämmer vet man bara om man gjort korrekta mätningar.
Men vad har nu detta med museer att göra? Det är väl bara bra att göra klimatutställningar? Besökarna tycker att frågorna är viktiga, det ligger ”rätt i tiden” att lyfta dem, och många gånger finns frågorna i organisationernas uppdrag. Museerna ska väl också bidra till kunskap?
Yrsa Lindberg påminner om det hon har sagt om greenwashing. Organisationer som vill framstå som bättre för miljön än vad de i själva verket är ägnar sig åt greenwashing. Hur många av dessa produktioner och verksamheter har verkligen undersökt sin egen klimatpåverkan? Att göra utställningar eller liknande som lyfter frågor om hållbarhet och miljövänlighet utan att fundera på den egna verksamheten låter inte så bra.
I augusti 2021 uppmärksammades att oljeföretag hade ett sponsoravtal med bland annat Science Museum i London. Till exempel Shell hade sponsrat klimatutställningen ”Our Future Planet”. Utställningen finns fortfarande att se, liksom ”The Atmosphere gallery” som oljebolaget BP har sponsrat. I båda fallen har oljebolagen bland annat satt krav på att inte omnämnas kritiskt. Namnet på Science Museums interaktiva utställning ”Wonderlab: The Equinor Gallery” skvallrar om var finansieringen kommer ifrån. Equinor är ett norskt oljebolag.
Science Museum är långt ifrån ensamma. Protester har väckts mot att oljebolagen bland annat sponsrar British Museum, Natural History Museum, National Gallery, National Portrait Gallery, Tate Modern och Manchesters Science and Industry Museum. En liknande rörelse har uppstått i Nederländerna, där Rijksmuseum, Van Gogh Museum, Stedelijk Museum, Nederländernas friluftsmuseum (Nederlands Openluchtmuseum) och Mauritshuis sen nyligen inte längre tar emot pengar från olje- och gasindustrin.
Många av dessa museer tillhör världens mest kända institutioner, med samarbeten som sträcker sig längre. Utställningen om vikingar på British Museum 2014 var ett samarbete med Nationalmuseet i Köpenhamn och Museum für Vor- und Frühgeschichte (ett av världens främsta arkeologiska museer) i Berlin. Utställningen genomfördes med ekonomiskt stöd från BP och presenteras på British museums hemsida som ”the BP exhibition ’Vikings: life and legend’”. Var gränsen för greenwashing går kan väl diskuteras, men att samarbetena är gynnsamma för oljebolagens anseende kan nog de flesta enas om.
Yrsa Lindberg understryker att sponsoravtalen bara är en liten del av problemen. Det är lätt att tänka att museer inte gör så stora klimatavtryck. Samtidigt i Sverige har ett museum gjort en utställning med koppling till klimatfrågan i form av den mest materialtunga produktionen i museets långa historia. Det handlar också om mängden utställningsproduktioner, valet av material, antalet flygresor och transporter. I dessa frågor räcker det inte med att anta att verksamheten är klimatsmart, en mer mogen verksamhet tar reda på fakta. För att faktiskt bidra positivt i klimatomställningen måste arbetet göras ordentligt. Yrsa Lindberg beskriver det i två steg.
Det första steget är att gå igenom hela verksamheten. Ta hjälp utifrån och inventera hela den kedja man är del av. Hur många ton koldioxid släpper verksamheten ut? Många gånger blir fokus på verksamhetens direkta utsläpp, men Lindberg menar att detta bara är den första delen av analysen. I detta steg behöver verksamheten även identifiera sina indirekta utsläpp, alltså de utsläpp som sker i leverantörsleden, exempelvis när en utställning produceras. Verksamheterna är en del av en kedja och man kan inte bortse från den miljöpåverkan ens underleverantörer har. Denna del brukar vara den mest klimatbelastande delen som man är med att bidra till – och därmed har ansvar för.
Yrsa Lindberg betonar att om man inte har koll på vad som alstrar utsläpp kan man inte bedriva en hållbar verksamhet. Man måste veta vad som är de väsentliga negativa inslagen i den kedja ens verksamhet befinner sig i. Risken är annars stor att man fokuserar på att förändra fel saker. Man kan inte åtgärda ett problem om man inte känner till det.
Det andra steget är att prata balanserat om sitt hållbarhetsarbete. Fokusera kommunikationen där du har störst påverkan. Ge inte marginella förbättringar för mycket utrymme, för det är vilseledande. Tanken att ett litet steg är bättre än inget alls håller Lindberg inte med om. Om vi vilseleds att tro att en produkt är oskadlig för klimatet för att den är lite bättre än förut riskerar situationen att förvärras. Lindberg beskriver det som kallas för ”rebound-effekten” – alltså när vi exempelvis köper ytterligare en tröja för att den är ”hållbar” och på så sätt förlorar den lilla miljövinst som gjorts i produktionen genom att handla ännu mer. I ett makroperspektiv riskerar en verklig omställning att aldrig ske om vi har blivit lurade att tro att läget är under kontroll.
Transparens, ödmjukhet och ärlighet är därför av största vikt. De verksamheter som arbetar seriöst med hållbarhet vet att man utgör en klimatbelastning, men genom att prata om utmaningarna kan man också hitta lösningarna. Det är betydligt farligare att inte göra det och ännu värre att grönmåla sin verksamhet.
En utställning om klimatet utan ett hållbarhetsarbete i verksamheten blir bara en punktinsats som kan ge fel fokus och göra att det verkliga hållbarhetsarbetet inte görs. Den kan vara en punktinsats som har effekten att skapa engagemang. Det är bra, men man måste också våga ta itu med det jobbiga och läskiga. Lindberg betonar att frågorna måste tas på allvar och att museerna måste akta sig för att skapa chimärer av medvetenhet. Då blir de en del av de företag och organisationer som ägnar sig åt grönmålning.
Ett hållbarhetsarbete måste göras på riktigt. Yrsa Lindberg tycker det är positivt att museer lyfter klimatkrisen. Man ska absolut inte backa bara för att det känns som en för stor utmaning. Museer har en viktig roll att spela i att medvetandegöra och diskutera frågan. Men de måste också våga börja blicka inåt och vara en del av omställningen. Man kan inte bara rida på vågen, man måste hjälpa till att paddla också.
Yrsa Lindberg uppmuntrar museer att vara en förebild genom att göra arbetet på riktigt och visa på fördelarna. Inspirera och arbeta framåt. Var proaktiv och sälj in möjligheten snarare än att bli en grönmålad verksamhet. Lindberg ser fram emot att se vilket museum som tar ledningen i att blir Sveriges mest klimatsmarta museum baserat på riktiga mätetal.
Amanda Creutzer
A.C. är utställningsproducent och upphandlare.
För den som vill läsa mer:
- Fossil Free Culture (Nederländerna)
- Culture Unstained (Storbritannien)
- ICOM om Sustainability and Local Development
