Det talas ofta om att kulturinstitutioner i Sverige måste bli mer inkluderande. Men hur kan exkluderade grupper ges en roll som inte bara handlar om att släcka bränder? Det frågar sig tre medlemmar i Göteborgsgruppen Afroinstitutionen.
Berättelser tystas, perspektiv utelämnas, verkligheter exkluderas och historier suddas ut. Här är vi då, år efter år av selektiva urval och tillskrivna narrativ. Något håller på att surna inuti institutionen och den är medveten om det. Vi bjuds in för att sopa fram det där som håller på att ruttna, som har ruttnat alldeles för länge, som kanske kommer sluta ruttna bara det beskrivs och pekas ut? Vi på Afroinstitutionen har på olika sätt arbetat med organisationer och institutioner som vill integrera mångfaldsperspektiv i sina verksamheter. Vi bjuds in för att bredda perspektiven. Vi representerar minoriteterna. Vår röst ska höras.
Men vad gör en med en institution som är van att tala med sina tomrum? Som syns genom sitt osynliggörande, som vill rentvå sig själv från det som varit, som söker icke-vita kamrater som kan bistå inkluderingsprocessen? Kanske börjar en med att ställa ett par frågor.
- Vad hade hänt om vi omdefinierade institutionen på ett sätt som inte villkorar deltagandet?
- Vad hade hänt om ”minoriteterna” var lika naturliga i det abstrakta som i det reaktiva?
Positionerad som norm och höjd som ett ideal förväntar sig institutionen att vi ska förhålla oss till den. Försök till ökad inkludering och mångfald kan komma från goda platser, men markerar också tydligt att vår närvaro är begränsad till det reaktiva; att antingen ”släcka bränder”, eller att tala om såren som bränderna har orsakat oss. Institutioner och museer behöver arbeta med långsiktiga och heltäckande processer genom lagstadgade aktiva åtgärder, kompetensbaserade rekryteringar, intern kunskapshöjning och inkluderande arbetsmetoder. Fundera kring era varför och våga rannsaka de grunder som verksamheten byggs på. Vilka lyssnas det på och vilka sitter på maktpositionerna? Hur många av er är icke-svarta, icke-bruna? Om inte svarta, bruna och den globala majoriteten mer permanent genomsyrar organisationerna hela vägen upp till ledningen, förblir de inkluderande åtgärderna symbolhandlingar baserade på vithetens godtycke.
- Vad hade hänt om våra kroppar inte användes som politiska verktyg?
- Vad hade hänt om era positioner överlämnades till de röster ni bjuder in som gäster?
Så länge våra kroppar hålls utanför institutionerna, så länge vår närvaro blir ett politiskt ställningstagande, så länge vithetens berättelser, perspektiv och känslor ockuperar maktpositionerna och är en del av möblemanget, kommer traditionella museer aldrig vara en plats för alla. Utan att se hur rasifieringsprocesser villkorar vår närvaro och våra möjligheter kommer institutionerna aldrig bli kvitt den där stanken som luktar så surt. Rasifieringsprocesser placerar stereotyper, fördomar och fantasier på våra kroppar och vårt förväntade ursprung. Endast genom att undersöka och belysa hur dessa processer håller oss fastkedjade vid föråldrade idéer om förmågor och egenskaper kan vi ifrågasätta och förändra dem.
- Vad hade hänt om institutionen byggdes om utifrån våra erfarenheter?
- Vad hade hänt om institutionen baserades på våra arkiv?
Inkluderingen av våra perspektiv får aldrig vara godtycklig. Det handlar om rättvisa och vilken typ av samhälle vi utger oss för att vara. Den permanenta mångfalden av perspektiv i institutionerna lägger grunden för ett samhälle där vi kan samexistera i vår mångfald och hylla våra olikheter. Utopin är inte att radera våra hudfärger, utopin är att ta bort den hierarkiska skillnaden mellan dem. Den homogena institutionen upprätthåller hierarkierna och berövar oss vår rätt att delta på lika villkor. Den homogena institutionen berövar samhället vår expertis och stryper möjligheterna till att bygga broar. Vem kan lita på att en institution är till för oss alla, när den endast betjänar ett fåtal?
- Vad hade hänt om den globala majoriteten fick ta upp hela rummet?
- Vad hade hänt om institutionen var villig att dela mer av sig själv?
Frågor som dessa ger plats för drömmar. De tillåter oss att i afrofuturismens anda föreställa oss en värld där vi själva dikterar platsen för våra narrativ. Där vi får känna oss hoppfulla inför framtiden och excellera utan att premisserna är baserade på våra förtryck eller trauman. Afrofuturismens uttryck fungerar som en efterlängtad tillflykt och som ett verktyg för förändring. Uttrycken stärker, läker, och frigör oss från de begränsningar som samhället sätter för våra sinnen, kroppar och röster. Samtidigt uppstår också en ambivalens i att utgå från afrofuturismens fiktiva framtidsskapande. Känslor av sorg och ilska sprider sig i våra kroppar när vi påminns om att förändringen fortfarande är bunden till institutionernas makt. Kanske är den enda rimliga lösningen att börja bygga våra egna institutioner?
- Vad hade hänt om inkluderingen var mer än en symbolhandling?
- Vad hade hänt om demonteringen var mer än en fantasi?
Afroinstitutionen
Afroinstitutionen är en mobil mötesplats som ämnar stötta och lyfta afrosvenskar i Göteborg. Texten är skriven av Aron Zahran, Isatou Svenungsson och Ismaila Jallow.
Reflektion
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
