Föremålens hemliga liv

En nyutgiven antologi presenterar populärvetenskapliga ”biografier” över tio föremål i Vasamuseets samling. Kulturarvspedagogen Charlotte Ahnlund Berg uppskattar bokens försök att anlägga ett genusperspektiv, men saknar en reflektion kring den metod som författarna har utgått ifrån.

Även om begreppet ”museum” är statt i förändring och satt under lupp förknippar de flesta av oss museer med samlingar. Idag står museerna inför krav på att utifrån sina samlingar skapa nya berättelser som inkluderar och representerar. Dessa krav – som både kommer utifrån och från den egna professionen – är en utmaning, inte minst eftersom museiföremål ofta är insamlade i en specifik kontext med syftet att illustrera en särskild historia.

Närstudier och omtolkningar av historiska artefakter kan vara ett sätt att väcka intresse för historien och synliggöra kopplingar till samtiden. Det norska utvecklingsprojektet ”Tingenes metode” är ett exempel på en sån utforskande process, där man försöker kombinera museets önskan om öppenhet och inkludering med kärnaktiviteterna förvaltning, forskning och förmedling. I ”Tingens metod” står själva föremålet i centrum. 

Föremål med livsberättelser

Föremålen i Vasamuseets samlingar är förvärvade vid Vasas bärgning och de arkeologiska utgrävningar som då utfördes. Att föremålen inte är insamlade på samma sätt som på många andra museer gör samlingen speciell. Liksom andra museer strävar dock Vasamuseet efter att närma sig aktuella frågor med utgångspunkt i samlingarna. 

Den nyutkomna antologin Föremålens hemliga liv. Kön och genus i Vasamuseets samlingar redovisar en del av resultaten från ”Gendered interpretations”, ett forskningsprojekt där Vasamuseet, universiteten i Plymouth och Lund samt Victoria and Albert Museum i London har utforskat hur man kan lyfta nya perspektiv på kön och genus i sina samlingar. Projektet har utvecklat en modell för hur museer kan använda ”föremålsbiografier” för att identifiera aspekter som varit särskilt relevanta när det gäller att belysa genusrelationer eller synen på kön. I förordet till Föremålens hemliga liv beskrivs hur projektet har involverat många olika yrkesgrupper, forskare, pedagoger, guider och kommunikatörer. Baksidestexten deklarerar att läsaren ska få följa föremålens biografi – från råvara till museiföremål – för att få nya, spännande inblickar i livet på 1600-talet. 

Tio föremål har i boken fått varsitt kapitel. Dessa utgör stommen och utgångspunkten för resonemangen om kön och genus. Noga räknat är dock objekten fler än tio, eftersom kapitlens berättelser också ger utrymme för andra ting i museets samlingar. Föremålsbiografierna i de olika kapitlen kan egentligen läsas fristående, även om vissa föremål är relaterade till varandra. Författarna följer föremålets historia hela vägen tillbaka till dess ursprung för att därifrån bygga en berättelse om materialet, hur det omvandlades till ett föremål, hur det distribuerades, vilka som hanterade det på vägen, vem som kan ha ägt och använt det, och om dess liv som museiföremål. I varje led märks en tydlig strävan efter att anlägga ett genusperspektiv i analysen.

Titthål in i 1600-talet

Författarna till Föremålens hemliga liv beskriver föremålsbiografin som en lämplig metod när man vill lyfta fram nya eller bortglömda perspektiv på ett ting. De betonar hur viktigt det har varit att samarbeta mellan olika personalgrupper, och att se till att den nya kunskap som tagits fram i forskningsprojektet både hamnar i databaser och tillgängliggörs för utställningar och pedagogik. Jag tänker att redaktörerna för antologin varsamt vill introducera idén om att anlägga ett genusperspektiv på Vasamuseets samlingar för en bredare, och kanske något ovan, publik. På flera håll i boken lyfter författarna fram museets tidigare arbete med genus, och hur skol- och programverksamheten genom sin verksamhet har gett rum för nya perspektiv. ”Museipedagoger jobbar ständigt med att tolka föremål och reflektera och samtala kring dem tillsammans med de grupper vi möter”, förklarade Vasamuseets biträdande enhetschef Maria Dalhed Persson i en intervju. ”Och då måste vi ju ta reda på svaren”.

Att välja ut och att ställa rätt frågor 

Vasamuseet har 40 000 föremål i sina samlingar. I andra sammanhang där det internationella forskningsprojektet bakom Föremålens hemliga liv omtalas förstår jag att vissa föremål, som den hatt med föremålsnummer 08201 som har huvudrollen i ett kapitel, har en parallell i ett liknande objekt i Victoria and Albert Museums samling. Att Föremålens hemliga liv presenterar vissa saker som vid första anblick är tydligt könskodade, som den nyss nämnda hatten och en kanonkula, eller en syring, väcker kanske inga frågor. Men hur gick resonemangen kring valet av knivslidan, kvarnspelet och sammetspungen? Det hade varit intressant att ta del av urvalsprocessen när författarna valde just de tio ting som behandlas i boken. Det hade också varit spännande med ett gemensamt och jämförande utforskande av samlingarna på Vasamuseet och Victoria and Albert Museum.

Vi är nog många som liksom redaktörerna för Föremålens hemliga liv menar att museiföremål kan bära på oanade berättelser. En rad exempel på nya frågor som den föremålsbiografiska metoden ger upphov till lyfts också fram i boken. En av dem – vilka berättelser som tinget har förmedlat som museiföremål – är särskilt intressant. Den vänder blicken mot museets egen praktik, vilket skulle kunna vara en känslig fråga när museet, som i detta fall, är involverat i ett forskningsprojekt. 

Två av kapitlen ställer ändå denna fråga tydligt och med spännande resultat. I kapitlet ”Två syringar” får läsaren veta att den ena syringen under en tid har visats i utställningen ”Kvinnorna” i syfte att illustrera kvinnornas historia under tidigt 1600-tal, trots att denna typ av föremål kunde användas av både män och kvinnor och att inget pekar på att det skulle vara knutet till en kvinna. Än mer spännande är kapitlet ”Beatas kjol”. De textilfragment från Vasa som texten behandlar avlästes först som delar av ett par byxor och monterades (tillsammans med andra tygstycken från helt andra fyndplatser) som byxor på en mannekäng. Tanken var att illustrera hur en typisk Vasasjöman kunde ha varit klädd. Denna tolkning, skriver kapitelförfattaren Anna Silwerulv, ”tycks ha utgått från ett allmänt antagande om att skeppet var en manlig kontext där kvinnor inte var tillåtna och ingen har sökt skaffa sig närmare kunskap om vare sig fyndet eller fyndkontexten”. 

Båda dessa kapitel är också goda exempel på en verklig närläsning av föremålen i syfte att skriva deras biografier. Andra kapitel rör sig snabbare bort från det individuella tinget och ger istället inblickar i livet under 1600-talet, vilket i och för sig är intressant, men inte nödvändigtvis knutet till föremålets egen historia. 

Vem är läsaren?

Föremålens hemliga liv är lättillgänglig och innehåller många förklaringar. Få komplicerade fackuttryck och avsaknaden av tung notapparat gör boken relativt lättläst. Redaktörerna och museet har haft en populärvetenskaplig ansats, och jag applåderar detta försök att göra forskning och historia tillgängliga för en bredare allmänhet. Jag prövade bitar av boken på två unga personer i 20-årsåldern med intresse för både historia och genusanalys för att få deras syn på hur texten fungerade. ”Väldigt spännande och intressant bitvis, men för långa kapitel, för ingående beskrivningar och en del saker som jag inte förstod” löd domen. Kanske är det svårt för den forskare som själv utfört studier och analys att förenkla och popularisera? 

Själv saknade jag mer reflektion kring och redovisning av själva metoden, men en sån text hade rört sig längre bort från den bredare läsekrets som redaktörerna vill nå. Den tilltänkta läsaren är kanske någon med specialintresse av just Vasaskeppet eller någon mer allmänt historieintresserad. Någon som vill veta lite mer om ”de män och kvinnor som var ombord när skeppet Vasa sjönk, men också om 1600-talets samhälle”, fast utan att läsa en avhandling eller forskningsrapport.

Charlotte Ahnlund Berg

C.A.B. är kulturarvspedagog.