Gåtfull forntid i modern tolkning

Gamla Uppsala med sina tre mäktiga gravhögar är en plats där historien fortfarande grävs ut och skrivs om. På museet har man denna vår invigt en helt ny basutställning i takt med tiden, både den som varit och den som är. Pia Cederholm har inspekterat resultatet.

Hur ofta behöver kulturhistoriska museer bygga om sina basutställningar? Det beror förstås på en mängd olika faktorer, men ett uppenbart svar är att nya arkeologiska fynd kräver nya tolkningar och både fynden och tolkningarna pockar i sin tur på nya utställningar. Museet intill Gamla Uppsala högar öppnade i sin nuvarande form för 22 år sedan. Det var den 18 maj 2000 som kungaparet invigde det nya museet i den båtformade byggnaden, ritad av Carl Nyrén. Exakt på dagen 22 år senare besöker jag museet för att se vad den nya basutställningen har att tillföra till detta redan mycket populära besöksmål.

Museibyggnaden nedanför de tre kullarna (som kallas ”kungshögar” trots att en av dem visat sig vara gravplats för en ung och uppenbarligen högättad kvinna) rymmer en luftig utställningsyta i två plan. Övervåningens utställningar är i stort sett oförändrade med sina skeppsformade montrar och segelliknande skärmar. Här berättas om vendeltid, vikingatid och tidig medeltid ur både ett lokalt och ett europeiskt perspektiv, med början omkring år 500 och ett tvärt slut när Gamla Uppsala år 1273, efter beslut av påven, förlorade sin position som säte för ärkebiskopen till ”nya” Uppsala.

Allt detta är snyggt, spännande och sevärt, men nu var det ju om den nyinvigda basutställningen på nedervåningen det här skulle handla. Under de århundraden som Gamla Uppsala utövat sin lockelse på historiker, arkeologer och entusiaster har faktiska fynd flätats samman med fantasifulla spekulationer till berättelser som inte sällan balanserat på sagans rand. Så mycket från forntiden är ännu gåtfullt, och nya upptäckter kan öka på den gåtfullheten. Just så är det med det sensationella fyndet av stolpmonumentet som uppdagades häromåret: en nästan kilometerlång rad av 144 stolpar uppställda i nord-sydlig riktning på denna redan mytomspunna plats. Vilken funktion kan de ha haft?

Noga räknat är det väl inte själva stolparna man hittat utan de en meter djupa groparna under dem, fundament fyllda med stenar. Bevisligen har människor gjort sig stort besvär med att skapa ett ”stolphenge” som förbryllar oss sentida ättlingar, även om vi åtminstone kan gissa att monumentet en gång invigts med en riktig brakfest: här beräknas skelettdelar från 1400 kilo kött – hästar, kor, får, getter, svin – ha lämnats i stolpgroparna. Det motsvarar revbensspjäll, skinka, bog, bringa och kotletter för 10 000 personer. Något antyder detta väl också om de människor som deltog i kalaset och den värld de levde i. Men hur kokar man en utställning på 144 gamla gropar och en ohygglig mängd benbitar från sedan länge döda djur?

Fram till årsskiftet låg Gamla Uppsala museum under Riksantikvarieämbetet men från och med januari 2022 tillhör det i stället Stiftelsen Upplandsmuseet. Upphandlingen av den nya basutställningen på nedre plan var dock redan klar före övergången. Uppdraget gick till danska No Parking som specialiserat sig på eleganta lösningar för både analoga och interaktivt digitala upplevelser.

Fundera ett ögonblick på vad du själv hade gjort av utgångsläget: en byggnad i obehandlat trä av förnämligaste kvalitet (kronans ek från Visingsö), en 300 kvadratmeter stor och öppen rumsyta med några bärande pelare i mitten, förutom det rustika trämaterialet också inslag av skimrande koppar i inredningen (till exempel i hissanordningen till vänster), en lite trist skåpvägg mot toaletterna till höger. Jo, besökarna måste ju kunna hänga av sig och låsa in sina grejer, men kanske man kan hitta ett smart sätt att utnyttja baksidan av skåpväggen, den som vetter in mot utställningsrummet? Kan man fånga upp träkänslan och få med fler detaljer av koppar? Och kanske man kan anknyta till stolpmonumentet genom att helt enkelt lägga till fler pelare i den befintliga raden?

No Parking verkar ha tänkt ungefär så. Baksidan av skåpväggen till höger har blivit en jättelik tidslinje med sex epoker, var och en försedd med en knapp. Via knappen trycker besökaren igång animationen på ett lågt bord intill, där landskapet kring Gamla Uppsala projiceras. Nu förvandlas det framför våra ögon: från istiden 9000 f.Kr. via vendeltid 540–800, vikingatid 800–1050, medeltid 1050–1520, 1500-talet och framåt och slutligen vår egen nutid. Det snöar och smälter under istiden, då också Högåsen formas. Det odlas och byggs och grönskar när människorna anländer under vendeltid, och det är då gravhögarna tillkommer. Århundradena växer fram på några sekunder i animationen. Under tidig vikingatid brinner den stora hallen ner, under medeltiden brinner kyrkan, så blir det lugnt igen och vi är åter i nutiden.

På motsatt vägg, till vänster i rummet, har No Parking skapat en installation i form av en serie montrar med tillhörande digital teknik. Utgrävda föremål har först fotograferats eller 3D-skannats, sedan förstorats och 3D-printats och därefter handmålats, så att replikorna både tål att studeras på nära håll och undersökas taktilt. Till dessa återskapade föremål hör information på skärmar som med hjälp av belysning som tänds kopplar ihop digital representation med den fysiska. Man får till och med ”utforska doften av historia” genom att trycka på en knapp som aktiverar en pust av något som påminner om tjära. Jag misstänker dock att verklighetens vendeltid avgav en betydligt vidrigare vardagsstank, med våra moderna näsmått mätt.

Till det djupt gåtfulla, eller åtminstone svårbevisade, med epoken som här gestaltas hör vendeltidens namngivna hjältar som vi inte kan säga säkert om de någonsin levat. Främst bland dem är Beowulf, en litterär gestalt som jag alltid tänkt på som vagt engelsk-dansk och ungefär lika verklig som Hamlet. Nu lär jag mig att Beowulf var gotlänning, bördig från Torsburgen på Gotlands östsida. Jaså minsann? Bo Gräslund som är professor emeritus i arkeologi berättar om Beowulfkvädet i en inspelning som museets personal har producerat och som besökaren får ta del av via en skärm. Beowulf själv deltar i utställningen i form av ett hologram, en hotfull skugga som mest påminner om en ringvålnad, en nazgûl, ur Tolkiens värld. Hans utrustning (eller vad som skulle kunna vara det) finns både som sköra lämningar att beskåda i en monter och som nytillverkade kopior, fria att klämma på.

Längst in i rummet, om man följer stolpraden där projektioner av hästhuvuden talar högst upp och där flugor surrar kring kadavren, finns en barnhörna för ”järnålderslek”. Här silar ljuset in genom furuplywoodens utskurna figurer och skapar lättsamt dansande effekter på väggen. Klättervänliga småhästar står färdigsadlade. En get, en gris och utlagda fårskinn inbjuder små händer att klappa och känna. Det finns järnåldersplagg att klä ut sig i och järnåldershjälmar att dra över huvudet. Inte ens en medelålders recensent kan motstå något sådant.

Text och foto: Pia Cederholm
PC är doktorand i didaktik vid Uppsala universitet