Modigt om medlöperi och motstånd

Norrköpings stadsmuseum har i utställningen Medlöperi och motstånd tagit ett modigt grepp om sin lokala historia. Irène Karlbom Häll tar del av imponerade research presenterad i en välgjord om än konventionell form, där reaktionerna på utställningen införlivats i presentationen.

Fotoförbud råder på utställningen Medlöperi och motstånd. Jag frågar receptionisten som i sin tur frågar en antikvarie på plats som i sin tur går iväg och ringer ett samtal. Sen får jag fota. Detta har aldrig tidigare hänt på en utställning. Jag saknar också en creditskylt men namn på alla inblandade. Men allt detta har naturligtvis sina skäl. Utställningen är trots sitt blygsamma omfång en av de mest omtalade i Sverige de senaste åren. Dels granskar den norrköpingsbornas förhållningssätt till nazismen på trettiotalet, dels dras paralleller till vår tid där även Sverigedemokraterna omnämns. Reaktionerna har efterhand införlivats i utställningen, såväl den makabra resväska med tvålar, glasögon och judekarikatyrer som dumpats på museets trapp, som alla de handgjorda dekorerade hjärtan som klistrats till stöd.

Men även en utställning som denna ska väl kunna granskas ur ett utställningsestetiskt och -tekniskt perspektiv. För att börja med det positiva: Den är klar och översiktlig, börjar på ett för utställningar ganska vanligt sätt med en trång korridor pepprad med tidningsklipp som leder besökaren ut i ett öppet rum där varje vägg har sitt tema. Allt är rött, vitt och svart (som hakkorsflaggan, Adolf Hitlers egen och enda insats som grafisk designer) men det finns två slags röda, den klarröda varvas med en dovare roströd. Som jag tolkar det representerar den klarröda färgen kalla fakta medan den roströda rör sig på en metanivå som kommenterar utställningen. Den kan också möjligen stå för senare tillägg. Utställningen bygger till största delen på vepor med text och bild. Varje vepa har en remsa överst och en underst som visar utsnitt ur ett källmaterial, det finns rubrik, huvudbild (oftast ett porträtt) , brödtext och några referenser i form av arkivmaterial samt en slags ”faktaruta” under brödtexten, som tidningsdesign.

Första sjoket med vepor handlar om The bad guys, nazistsympatisörerna. På nästa vägg möter man The good guys, de som gjorde motstånd, skyddade och hjälpte de som man möter i sjok tre: flyktingarna. De som kom, togs emot, togs om hand, stöttes bort och ibland orkade bygga sig ett värdigt liv, men ibland också gick under i sviterna av vad de upplevt.

Nästa vägg ägnas flyktingförläggningen Doverstorp som tog emot de överlevande från nazisternas koncentrationsläger. Här ser man ett av utställningens två (!) originalföremål, en barnbok med den tyska texten övertejpad, som en av flyktingarna haft med sig och sedan skänkt bort till ett barn. I ett sånt föremål finns så mycket kraft att det gott kunnat få en större plats, förstorats till exempel. Hur ser den ut inuti? Man undrar.

Så rundar man en vägg och möter nästa del som handlar om nutiden. Det här är alltid det svåraste för museer att ta ett grepp på, begränsa, göra lika intressant som det förflutna och få att väga jämnt i en utställningsform. Jag tycker att museet lyckats så väl man kan om man nu väljer att göra detta, texterna är en aning kortare, allt är lite tunnare och så blir det nästan alltid! Det är extremt svårt att sätta förgånget och nutid bredvid varandra i utställningar. Det är vanligt att man vill göra det, ofta sägs det vara det viktigaste med historien, att vi ska förstå nutiden. Men historiekunskap har ett egenvärde och kopplingarna till idag kan mottagarna göra själva utan stöd och pekpinnar. En livligt skildrad historisk kunskap skapar egna associationsbanor hos var och en och dagens medlöpare hade inte gått fria, oavsett om de tagits upp i utställningen eller ej.

Överlag är texterna välskrivna, utställningsanpassade och nyanserade. De är sorterade på ett sätt som tillmötesgår både de besökare som orkar läsa mycket och de som bara läser en del. Uppdelningen i för och mot eller om man så vill gott och ont gör att man får en grundpremiss och en struktur i utställningen, men inom uppdelningen ryggar man inte för att historien är komplex. Alla goda krafter orkar inte hela vägen. Samma familj som tar emot en flicka kastar senare ut henne då de inte klarar av att hantera en traumatiserad tonåring. Men de håller kontakten. Uppdelningen är inte hollywoodsk.

Vad man kan lägga på minuskontot är att texterna är väl långa. De fördjupningar som presenteras är inga fördjupningar utan upprepningar av befintliga skärmtexter i form av ljudspår och bildspel. De håller inte samma höga nivå som det grafiska materialet. Texten på väggen ”Överlevande berättar” visar sig erbjuda en lite väl snabb inläsning av befintliga skylttexter. Detsamma gäller de fördjupningar som är infällda i ett bord. De är upprepningar, förutom ett fotoalbum med originalbilder från mottagandet av flyktingarna, som utgör en stark höjdpunkt. Man ser dem i olika stadier av återhämtning, en flicka med spretig utväxt frisyr, några månader tidigare ett rakat huvud. En tid senare ses överlevande unga kvinnor stå arm i arm med de svenska sköterskorna och le mot kameran i fyrtiotalets mode. Till synes återställda, till det yttre. De här bilderna ligger skyddade och försedda med varningstexter. På ett sätt är det lite synd. Utställningsmediets styrka är att det talar till både känslor och intellekt, och här har man kanske varit lite rädd att använda de starka bilder som faktiskt finns fullt ut.

I rummet finns även tidstypiska fåtöljer och en klädhängare med kläder från perioden, som dock saknar förklarande skylt och därför mest blir till utfyllnad. Pianomusiken av Satie fungerar däremot väldigt väl i sammanhanget, den förstärker materialet och tröstar. På många sätt känns utställningen som en klassisk dokumentär från SVT med text, bild och musik. Frågan är i hur hög grad man drar nytta av utställningsmediets särskilda poänger. Kanske har önskan att visa att man har på fötterna innehållsmässigt gjort att det varit svårt att stryka.

Det finns ett par mer lättsamma interaktiva inslag. En vägg med luckor med rasistiska citat där man får gissa om de är dåtida eller samtida, och får svaret om man puttar runt dem och ser baksidorna. Där hade det gärna fått vara källor med, de finns ju överallt annars. Det finns också ett slags ormspel på golvet där man kan gå från cirkel till cirkel och testa sig själv vad man går för, är man en motståndare eller en medlöpare? De här lite mer kroppsliga delarna lyfter utställningen som utställning, liksom en del allmänna filmer om förintelsen för barn. Det hade kanske gått att komplettera med inlånat material. Jag saknar framförallt lite perspektiv från de som kom. Nu ses de mest utifrån, en längre röst från det hållet hade varit fantastiskt, även om man fått ta t ex från ett annat sammanhang. Författarinnan Zenia Larsson har till exempel beskrivit sin ankomst till Sverige och första tiden som flykting och överlevare på ett målande sätt. Lite inlånat material, både fysiskt och textmässigt hade gjort utställningen starkare som upplevelse betraktat. Men kanske också gett kritikerna ammunition. Jag kan förstå det strikta när man hanterar ett brännande ämne, men det gör utställningen lite torr.

Det är kanske inte just vid ett sådant här uppdrag man tar ut svängarna formmässigt. Vid närmare undersökning visar det sig också att den övergripande formen gjorts av en museipedagog och en bildarkivarie då museet saknar utställningsproducenttjänst.

Observera att det här är petitesser! Ett kommunalt museum med begränsade resurser har tagit ett modigt grepp om sin lokala historia, gjort en imponerade research, presenterat det hela i en välgjord om än konventionell form, medvetna om att det sannolikt kommer att ta hus i helvete – vilket det ju också gjorde.

Text och foto: Irène Karlbom Häll
Irène Karlbom Häll har arbetat med utställningsform, produktion och manus i 30 år och är idag regional litteraturutvecklare.