Folkhemsnostalgi till sjöss

”Alla som har en droppe sjömansblod i sina ådror, vet vilka vidder som horisontens fjärrblå vattenlinje öppnar för fantasin”, skriver Sigfrid Siwertz i första kapitlet av Mälarpirater, den svenska litteraturens mest kända maritima äventyrsroman. I den stjäl tre pojkar en segelbåt och lever piratliv på Mälaren en sommar i början av förra seklet. Samma seglarromantik, med skimrande sol, svällande segel och vatten som vänligt porlar vid stäven, genomsyrar utställningen Folkhemmets fritidsbåtar på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Utställningen, producerad i samarbete med den hundraårsjubilerande föreningen Svenska Kryssarklubben, visas fram till 3 september 2023.

Besökaren kommer in i utställningen genom att gå rakt in i museet från entrén. Den är placerad i den sal som specialbyggdes för akterspegeln från Gustav III:s lyxjakt Amphion vid museets öppnande 1938. Det är inget lättarbetat rum med denna magnifika pjäs tronande mitt på långväggen, men producenterna har gjort ett fint jobb med att mejsla ut en sammanhållen utställning mitt på golvet, en bit ut från väggarna. Huvudnumret består av tre vackra välbevarade båtar ur museets samlingar, som ramar in utställningen på tre sidor. De glänser i kapp med Amphions akterspegel och lyckas faktiskt dra uppmärksamheten från den. Mest imponerande är den nordiska Folkbåten som – får man lära sig – var resultatet av en konstruktionstävling 1940 anordnad av Göteborgs Kungliga Segelsällskap. Den skulle vara en båt för vanliga lönearbetare och byggdes i inhemska material såsom furu och ek. Vissa delar kunde till och med vara i masonit. Med sin djupa köl blottad ser den klumpig ut och tycks längta tillbaka till vattnet. Bilder på textskylten intill visar dock hur den glider fram en sommardag med uppspända segel i sitt rätta element.

Den övriga utställningen består av föremålsmontrar byggda av grå lastpallar av plast staplade på varandra med huvar i klar akryl ovanpå. Genom att använda olika många pallar i basen får montrarna en variation i höjd. Det låter tråkigt men ser faktiskt bra ut. Jag gissar att det inte är en lösning framtagen speciellt för den här utställningen utan att det är något museet återkommande använder till sina tillfälliga utställningar. Grå lastpallar för tankarna till fraktfartyg snarare än till fritidssegling, men det funkar bra ändå. Montrarna är fyllda med väl valda föremål ur samlingarna. Förutom några båtmodeller, som har sina egna stativ, är det inte fråga om några monteringar, utan föremålen ligger placerade direkt på en mdf-skiva ovanpå pallarna. Det är en blandning av rekvisita utan skyltar, som penslar och burkar med lack, ovan nämnda båtmodeller och ett antal mer ikoniska föremål, som en vegamössa (kanske mest känd från teveserien Vi på Saltkråkan där den prydde huvudena på Vesterman och Tjorvens pappa, Nisse Grankvist), en skinnjacka med smeknamnet ”bryggarfrack” och, min favorit, en ljusblå täckjacka med gul-och-blårandiga muffar från 1970-talet, som man fick på köpet om man skaffade en Vegabåt. Även de tre båtarna i utställningen är fyllda av föremål som rekvisita. Ölburkar, flytvästar, fiskeutrustning, campingkök och solhattar hjälper till att väcka dem till liv för besökarna.

Utställningen är kronologiskt ordnad och tar sin början i första halvan av 1800-talet då Svenska Segelsällskapet bildades. Historien berättas på ett antal textvepor i vinyl som hänger från ställningar av ihopsvetsade armeringsjärn utplacerade i rummet. Även detta är en fin lösning, som nog återanvänts från tidigare utställningar. Den grafiska formen och typografin är funktionell med tydliga rubriker och stora grader i brödtexten, som gör dem lätta att läsa. Veporna är informativa med några övergripande texter om fritidsbåtsägandets utveckling i Sverige och andra som berättar om enskilda, särskilt populära båtmodeller. Även en måttligt båtintresserad person som jag känner igen namn som Albin Vega, Maxi 77 och Petterssonbåten. Utställningen är liten och det tar inte lång tid att läsa igenom alla texterna. Tillsammans med föremålen berättar de en engagerande historia om hur fritidsseglandet spreds bland befolkningen i och med att båtarna blev enklare och billigare och semestrarna längre under 1900-talet. Så småningom fick segelbåtarna konkurrens av motorbåtar och på 1950-talet introducerades båtar byggda i det nya materialet plast, som ledde till att många träbåtar övergavs och tilläts förfalla. Man får också lära sig att det under första halvan av 1900-talet var vanligt att de som inte hade råd att köpa en färdig båt beställde ritningar och byggde en på egen hand. Man var händigare för hundra år sedan.

Det är en informativ och, som sagt, ganska romantiserande utställning om folkhemmets fritidsbåtar. Om man letar efter något att invända mot kan man sakna ett resonemang om hur ”folkligt” det egentligen är att skaffa sig en segelbåt och kryssa mellan kobbarna i skärgården i dag. Man får intryck av att båtlivet är ett folknöje med spridning genom alla samhällsklasser och att den som vill köpa en fritidsbåt kan göra det. Så är det så klart inte. Jag saknar också en breddning och utifrånblick. Sjöhistoriska lyfter fram den svenska fritidsbåtskulturen som unik med rekordmånga utövare, men hur ser det ut i jämförelse med andra länder? Vad är det som gör den unik, bortsett från antalet utövare? Det hade också varit trevligt med rörligt material där man kunde se båtarna åka omkring. Nu ger de ett ganska statiskt uttryck, och besökarna får själva föreställa sig lockelsen av varma vindar och vattenstänk med hjälp av texter och bilder.

Men allt det här är randanmärkningar. Folkhemmets fritidsbåtar är en liten och, får man intryck av, ganska snabbt producerad utställning, som inte gör anspråk på att vara problematiserande. Det är en sommarutställning som vill berätta om glädjen med fritidsbåtslivet och det lyckas den med. Innehållet, inte minst de tre båtarna, kan nog utgöra en lockelse både för insatta och oinsatta besökare, och jag är säker på att den som är det minsta intresserad av segling och båtliv kommer få en trevlig stund på Sjöhistoriska museet.

Text och foto: Fredrik Skog