Återbesök hos Barnen på Nynäs

I ett tidigare nummer fick Utställningskritiks läsare följa med bakom kulisserna i arbetet med en utställning i möjligaste mån byggd med återbrukade material. Nu har det gått drygt ett år. Utställningen på Nynäs slott i Sörmland är invigd och första sommarsäsongen närmar sig sitt slut. Det är dags för Amanda Creutzer att summera: hur mycket av utställningsmaterialet var återbruk och hur var arbetsprocessen? Följ med tillbaka till utställningsproduktionen Barnen på Nynäs om barnens liv på godset Nynäs för ungefär hundra år sedan.

För ett år sen var mitt vardagsrum knökfullt med fynd och resorna till Nynäs gick i en välpackad bil. Digitala och fysiska loppmarknader var välbekanta platser och swishen gick varm från telefonen. Vår ambition var att bygga en utställning med så få jungfruliga material som möjligt.

Vi skulle berätta om barnens liv på godset på den tiden Nynäs var självförsörjande. Utifrån fyra fiktiva barn ville vi förmedla barnens sysslor, årets årstider och ständigt närvarande djur och natur. Inga museiföremål skulle visas, lokalen var inte lämplig för det. Utställningsytan var 500 kvadratmeter och till den skulle vi tillfoga en drygt 100 kvadratmeter stor utomhusyta med ramp och sittplatser.

Vi som arbetade mest med produktionen var formgivaren Åsa Andersson Broms, pedagogen Karolina Cederlund och intendent Susanna Harjula, samt jag som projektledare. Frida Chrislan och Tobias Ed från Lokstallet skulle bygga utställningen och till sin hjälp hade de periodvis olika medarbetare. Örjan Karlsson var ansvarig på plats för godsets alla lokaler och han och hans medarbetare högg i när tid fanns. Därtill fick vi stödinsatser från många duktiga, men vanligtvis var vi inte många.

I hållbarhetssammanhang talar man ofta om jungfruliga material, material som inte använts förut. Det är alla material man köper nya. För att arbeta mot en mer hållbar värld måste vi arbeta mer cirkulärt genom att återanvända redan befintligt material. Det var alltså det vi strävade efter. Hur gick det?

Den korta sammanfattningen är att vi lyckades med vår ambition att köpa väldigt få jungfruliga material. Det blev i slutändan någon nyköpt regel, några plexiskivor, metallstänger, lite färg, textil och textilfärg. Några träfåglar, plastaskar och klädnypor. Folie till texter, nyprintade bilder och diverse skruvar och beslag var också nyinköpta. Men resten, den absoluta merparten, kommer från den tidigare utställningen, andrahandsmarknaden, soprum, direkt från godsets marker eller som gåvor efter ett upprop.

Här skulle texten kunna sluta – men det är ju nu det spännande börjar. För hur påverkades produktionen av vårt beslut? Processen var ny och ovan för oss alla. Vad lärde vi oss av att hela tiden i första hand välja återbruk?

Vi ville inte tumma på kvalitén. Även om utställningen byggdes med återbruk handlar inte utställningen om det. Det var alltså bara en metod oavsett utställningens tema. Vi skulle förmedla barnens liv för 100 år sen och återbruket var i linje med det, men att arbeta i återbruk måste inte kopplas till utställningens innehåll. Vi letade material som stämde med 1920-tal men hade utställningen behövt något mer samtida går det att söka byggmaterial i linje med det. Utställningens innehåll och uttryck behöver inte begränsa möjligheten att arbeta med återbruk.

För en så pass stor produktion var vi inte särskilt många inblandade. Trots det var kostnaden för personal procentuellt hög. Materialkostnaderna var låga, en fördel med återbruk, men man ska inte glömma bort att det tar lång tid att hantera inköpen. Det är en arbetsam process när material inte kan klickas hem genom de vanliga kanalerna. Av projektets budget var cirka 4 % materialkostnader och då ingår den stora nybyggda tillgänglighetsytan i det. Även om jag kontrollräknat flera gånger tycker jag siffran är så låg att jag vill säkra upp för att inte grönmåla. Jag tar i, låt oss säga att materialkostnaderna inte översteg 10 % av budgeten.

Under arbetets gång blev det tydligt att tid är en nyckelfaktor i arbetet. Utan tid är det väldigt svårt att producera med återbruk. Projektets styrgrupp stöttade processen med mer tid. Projektet hade gått att göra klart snabbare men då hade vi behövt mer rationella inköpsvägar. Den som vill börja arbeta med återbruk behöver syna sina hinder för processen. Deadlines är ofta beslutade av den egna organisationen. Vill man möjliggöra en mer hållbar produktion måste det få påverka såväl tidplan som annat. Man kan inte ännu producera snabbt och med återbruk, här måste ledningen prioritera.

Ytterligare raster att lägga på projektet är hållbarhetsbegreppets tre dimensioner: ekologiskt, socialt och ekonomiskt. För att något ska vara hållbart kan man inte utelämna någon av aspekterna, även om grundförutsättningen är den ekologiska hållbarheten.

Trots att klimatsituationen är alarmerande är det få utställningsprojekt som utmanar och utvecklar utställningsproducerandet mot mer hållbara lösningar. Vetskapen att vi utforskar denna väg kändes bra i kropp och själ. Det var också intressant att växla perspektiv och betrakta sig som tillfälliga brukare av ett material. Någon har använt det före oss och vi hoppas att andra kommer att använda det efter oss. Arbetet satte även i gång processer i andra delar av organisationen. Kollegor som hittade saker, lagade sådant som annars skulle slängts eller kom på nya lösningar. Tillgänglighetsytan byggdes av egenavverkad skog, en idé som den långa processen väckte och möjliggjorde.

En annan återkommande fråga rör transporternas klimatbelastning. Utställningsmaterialet var sällan långväga, kanske någon timmes resväg som längst och då plockades flera saker upp samtidigt. Det är en viktig fråga men jag har sällan mött den vid köp av nyproducerat material. Bygghandeln är ju ofta bara en mellanlagringsplats.

Mest överrumplad av var hur det annorlunda arbetssättet påverkade våra roller och funktioner. Jag är van att i min roll som projektledare kunna svara på frågor, fördela uppgifter och försöka förekomma problem. Nu visste jag skrämmande lite. Vi behövde lösa det mesta tillsammans. Till exempel var arbetet med att hitta material annorlunda. Vi visste vad vi ville förmedla men lät, eller rättare sagt var tvungna, att låta materialet vara med och styra. Jag letade, stämde av uttryck med formgivaren Åsa, kulturhistoriska frågor med intendenten Susanna och barnperspektiv med pedagogen Karolina. Alla skulle ge klartecken. Sen var det för mig att ordna betalning och logistik. Åsa fick justera formlösningar på plats och blanda kulörer med de olika färgburkar vi hade. Snickarna Frida och Tobbe utgick från material och formidéer och hittade kreativa lösningar. En klurig snickare vet självklart bättre hur saker kan lösas än en projektledare med laptop, men det var en utmaning. Vad gör jag mer än står i vägen, om jag inte som i vanliga fall kan bidra med svar på mått och färgkoder? Jag vill inte underskatta dessa känslor, trots att de är lite skamliga. Alla vill göra ett bra jobb, då kan det vara lätt att göra som man är van.

Totalbudgeten var inte så olika från andra produktioner i liknande storlek, men fördelningen mellan posterna skiljer sig åt. En materialbudget på 4–10 % låter ju orimligt, men innebär också att personalkostnaden blir procentuellt skyhög. Den som planerar att arbeta utan jungfruliga material behöver budgetera för tiden att hitta material, och andrahandsfyndare borde bli en kommande yrkesroll. Det behöver även avsättas resurser för logistik, mellanlagring och ”fixare”. Formgivarens roll blir också en annan – budgetera för att hen ska rita om utifrån vilket material det gick att få tag på, och att vara på plats för att hitta lösningar. Åsa Andersson Broms hade ritat utställning men fick ju återkommande revidera och justera när de reglar vi hittat var i fel längd eller skivmaterialet i andra mått. Om materialet inte får påverka formen kommer ni få andra utmaningar, att hitta exakt rätt material är svårt. Åsas konstnärserfarenheter att arbeta praktiskt och processinriktat var till stor hjälp.

När man pratar om hållbarhet och återbruk kan man ibland önska sig att det bara ska vara fördelar med denna väg. Så är det inte. Den är trots detta en absolut nödvändig väg att gå. Bara för att något är ovant eller lite bökigt kan vi inte fortsätta producera utställningar på samma sätt som vi gör idag. Det bökiga handlar oftast om vår vilja och förmåga att tänka nytt och ändra på det kända. Och är det inte så att även det mer vanliga sättet att arbeta har sina utmaningar även det?

Utställningen öppnade officiellt den 28 juni 2023. I augusti 2023 har ungefär 10 000 personer besökt utställningen vilket är över förväntan. Den återkoppling personalen fått på plats och på sociala medier är positiv. Inget av detta är en direkt effekt av att vi arbetat med återbruk men kanske märker även besökarna omsorgen som lagts ner, kanske blir handens avtryck en formmässig potential i arbetet? När utställningen öppnat insåg vi att vi glömt att nämna arbetet med återbruk i utställningens credlista. Det ska justeras – man ska inte grönmåla men det är viktigt att inspirera. Även besökarna mår bra av att veta att produktionen har ett lägre klimatavtryck.

Utställningsvärlden, liksom alla andra branscher, kommer behöva arbeta mer cirkulärt. Återbruk måste bli en självklarhet även i utställningsproduktioner. Den som först kan ställa om sina processer och interna krav kommer ha ett försprång, bli en mer attraktiv arbetsgivare och en trovärdig samhällsaktör. Kanske måste vi omvärdera vad som är professionellt? Tänk om en slimmad, snabb utställningsprocess inte längre är acceptabel. Tänk om en professionell produktion är att skapa stora intryck men med små klimatmässiga avtryck. För det behövs ledningens stöd, kollegors arbetsinsats och en vilja att förändra.

Så vad tar jag med mig från denna produktion? I en periodvis iskall och fuktig lada med högar av återbruk och många oklarheter är det lätt att tappa orken. Men vi jobbade på, för det skulle bara gå! Och det gick. Trots långa arbetspass, tunga lyft och höga stegar minns jag skratt, kaffe i vårsol och en genuin stolthet över vad vi i arbetsgruppen skapade tillsammans. Jag är så stolt över mina kollegors slit och engagemang och att vi fick tiden att testa denna väg. Kanske viktigast av allt är att nu vet vi att det går att producera med återbruk, om man vill.

Amanda Creutzer

Foto: Amanda Creutzer och Åsa Andersson Broms

Läs även: