Ett museum som bygger på ett förtroende

Några dagar före midsommar slog Sveriges museum om Förintelsen upp sina portar med premiärutställningen Sju liv. Kerstin Parker har intervjuat museichef Katherine Hauptman och utställningsproducent Frida Starck Lindfors om det nyöppnade museets speciella och utmanande uppdrag.

Bakgrunden till Sveriges museum om Förintelsen är en statlig utredning¹ följd av ett uppdrag från regeringen till Statens Historiska Museer (SHM) att undersöka hur ett museum om Förintelsen kunde inrättas inom myndigheten, som då omfattade sex museer och en verksamhet för uppdragsarkeologi. Om detta har Utställningskritik rapporterat i artikeln ”Turerna kring Förintelsemuseet” i februari 2021. Den 18 juni samma år presenterade SHM sin rapport om vilka behov, planering och resurser som krävdes för ett sjunde museum och den 30 september gav regeringen sedan SHM uppdraget att inrätta det. Det kommer att ta flera år att bygga upp en permanent verksamhet, men de första publika aktiviteterna öppnade redan den 1 juli 2022.

Från början handlade diskussionerna kring ett nytt svenskt museum om Förintelsen om dess syfte och placering. Flera instanser som ingick i utredningen välkomnade ett nytt museum, men underströk samtidigt att Forum för levande historia redan hade uppdraget att bevara och förvalta minnet av Förintelsen. Regeringen framhöll dock att det saknades en museiverksamhet med en egen samling. Det nya museet markerar att Förintelsen är en avgörande händelse i Europas historia både för de miljoner människor som förföljdes och mördades och för efterkrigstidens syn på humanism och etik. Förintelsen är också en del av Sveriges historia och kulturarv som bevaras och förs vidare genom de överlevandes vittnesmål, skildringar och föremål. Museet är just nu beläget ovanför Bonniers Konsthall i ”Glashuset” på Torsgatan 19 i Stockholm, men längre fram kommer en annan permanent lokal för verksamheten att behövas.

Museichef Katherine Hauptman och utställningsproducent Frida Starck Lindfors berättar att de hade kort tid på sig från att de fick uppdraget hösten 2021 tills de öppnade den publika verksamheten den första juli i fjol med en digital plats. Samtidigt letade de efter en fysisk plats och fann den nuvarande tillfälliga lokalen på Torsgatan.

– För en fullskalig museiverksamhet behöver vi en större lokal, säger Hauptman.

– Men nu har vi en besöksmiljö, kontor och en mindre personalstyrka. Vi har jobbat med projektet att starta ett museum och öppna den första utställningen. Nu kommer vi kunna lära oss av den här erfarenheten och ta det vidare.

– Arbetet med utställningen började innan vi hade en samling, berättar Starck Lindfors.

Forum för levande historia fick ett uppdrag att samla till det nya museet innan det var beslutat var det skulle ligga och vem som skulle driva det. Museet har sedan tagit över det materialet och fortsatt insamlingen.

– Vi har jobbat nära Forum för levande historias insamlingsgrupp. Nu består museets samling dels av det materialet, dels av berättelser som har tillkommit sedan museet inrättades, säger Hauptman.

Hur har de nått ut till de överlevande?

– Vi har annonserat och efterfrågat personliga berättelser vid olika evenemang och vi har rest runt i landet med ett upprop om att vi samlar in till det nya museet. Vi har fått ta del av material från familjer, men också från mottagningsläger och hembygdsföreningar som har bevarat historier. De har gjort ett mycket viktigt arbete, betonar Hauptman.

Sveriges museum om Förintelsen är det sjunde som ingår i myndigheten Statens historiska museer.

– Det som är speciellt med det här museet är att uppbyggandet och insamlingen bygger på ett förtroende; varje ny historia är en gåva som genererar mer. Det känns oerhört fint och givande att jobba med det här. Det är känslosamt, men inte enbart sorgligt, berättar hon.

Hon tillägger att de har samma typer av utmaningar som andra historiska museer, men en skillnad är att de arbetar med levande människor och deras barn och barnbarn.

– Och de har gett oss det här förtroendet genom att donera sina föremål, foton och berättelser till museet och därmed också framtidens människor.

I den aktuella utställningen Sju liv är det sju individer som är huvudpersoner.

– De är undantagen, vittnena, den närmaste länken till historien.

Vi kommer in på museets pedagogik och huruvida fokus ligger på att lära av eller om Förintelsen.

– Vår samfällda inställning är att vi först måste lära oss om Förintelsens historiska sammanhang för att sedan kunna lära oss av den, säger Hauptman.

Hon framhåller att Förintelsen är en katastrof i mänsklighetens historia, men att det är många olika lärdomar som kan dras. Det visar utställningen Sju liv, där besökaren får följa sju personliga öden. I mötet med Eva får vi veta mer om Novemberpogromen (Kristallnatten), med Lilo (Lieselotte) om barntransporterna före andra världskrigets utbrott, med Walter om koncentrationsläger i Nazityskland efter nazisternas maktövertagande i Tyskland, med Alice om deportationen av Ungerns judar, med Hanna om folkmordet på romer, med Czeslaw om politiska fångar och med Kiwa om getton. Flera av dem kan också vittna om förintelseläger. Som besökare slås jag av alla tillfälligheter, att det kunde handla om ren tur om någon klarade sig, men att de allra flesta inte hade den turen. Det är oerhört gripande att få ta del av dessa berättelser och det är ytterst förståeligt att Hauptman och Starck Lindfors beskriver arbetet som en ära och utställningen som en hyllning till dessa överlevande.

I början av vår intervju säger Hauptman att museets stora uppgift är att göra Förintelsen greppbar. Och det finns nog inget bättre sätt att nå det målet än genom personliga berättelser och livsöden. I utställningen finns också en lång tidslinje i form av tidningsartiklar. Där tas det upp vad vi i Sverige visste och inte visste under krigets gång samt Sveriges agerande gentemot Nazityskland.

– Det är viktigt med källkritik och det finns stora problem med att Förintelsen förvanskas och relativiseras.

I “Sju liv” dras inga paralleller till nutiden.

– Men vi får ofta höra att besökare drar paralleller med exempelvis flyktingkrisen 2015, säger Starck Lindfors.

De betonar att det är en historisk utställning och ett historiskt museum.

– Det har inrättats eftersom det har saknats ett sådant museum i Sverige. Det är vår gemensamma historia som vi tillsammans måste förvalta. Vi bygger upp en samling med ett löfte om att bevara den för evigt.

Hauptman tillägger att museet har tillkommit som ett komplement till andra aktörer och organisationer och att de är en myndighet som jobbar med lärande tillsammans med bland andra Forum för levande historia och Segerstedtinstitutet i Göteborg.

Det finns inga bilder från lägren i utställningen. Museet vill inte redovisa den delen av historien genom förövarens fotografier och förövarens blick.

– Vi har valt att skildra det med fångars teckningar i stället, genom deras ögon och penna, säger Hauptman.

De menar också att fotografier från befrielsen av lägren har reproducerats så många gånger att de kanske kan stå i vägen för att förstå de historiska sammanhangen och de olika slags situationer som människor upplevde och utsattes för.

I utställningens utformning, av scenograf Pernilla Tenje, samverkar texter, bilder, ljud och projektioner för att berätta om den stegvisa upptrappningen mot Förintelsen. Scenografi har använts i formgivningen, bland annat med en bildprojektor som varvar fotografier på väggarna i en del av utställningshallen. Det finns ingen skriven text eller muntligt berättande i den här delen; däremot är bilderna ljudsatta för att skapa stämning. Gestaltningen i rummet syftar till att göra historien greppbar. Det är något som Hauptman och Starck Lindfors hela tiden återkommer till.

– Vi har velat få med utställningsmediets alla delar: det rumsliga, scenografiska och att det ska bli en kroppslig upplevelse för flera sinnen, säger Starck Lindfors.

I arbetet har de varit noga med vems blick som återges i utställningen – det ska vara vittnenas, inte förövarnas.

– Och upplevelsen är besökarens.

– Vi ville försöka oss på ett annorlunda berättargrepp, inte ha det vanliga narrativet. Vi ska givetvis lära av andra institutioner, men vi vill också göra något nytt. Därför har vi valt att inte berätta den långa historien utan vi börjar med de här sju personerna, tillägger Hauptman.

Utställningen Sju liv kommer pågå i ett och ett halvt år. Sedan planeras en ny utställning. En av utmaningarna inför framtiden är att hitta en permanent lokal. Den nuvarande platsen beskriver de som perfekt stämningsmässigt, med ljuset och utsikten över staden, men den är inte särskilt konserveringsmässigt lämpad för känsliga museiföremål.

– Vi ska formulera vad vi behöver för ett permanent museum. Det kan vara en gammal byggnad som man bygger om och anpassar eller en ny. Det kommer att ta många år och parallellt med att vi söker efter en plats är vi i processen med att skapa ett museum. Vi är under utveckling och det känns, men nu har vi en bas som vi kan jobba vidare med, avslutar Hauptman.

Kerstin Parker

K P är frilansjournalist, författare och har en magisterexamen i historia.

1. SOU 2020:21 Sveriges museum om Förintelsen ↩︎